Eva Bergquist Andersson: Skala potatis – en riktig pulshöjare i coronatider
Väninnan I och jag brukar titta på teve tillsammans. Inte under samma tak förstås, det pågår ju en pandemi. Men med hjälp av modern teknik kan vi ändå kommentera programmen snabbt och smidigt. Oftast handlar det om att gnälla i olika grader av intensitet. I lördags, under den första etappen av Mellon, var gnällfaktorn i topp.
Det fanns mycket att racka ner på, tyckte vi båda. Till exempel Lena Ph:s klänning, som i mitt tycke såg ut som ett slags vulgo-version av Sara Danius. Musiken ska vi inte tala om; vi gissade helt fel på vilka som skulle gå vidare, precis som vanligt.
Eftersom väninnan I är tondöv går det vanligen inte att diskutera falsksång med henne, men den här gången hörde till och med hon att det var något fel på sången i bidrag nummer ett; möjligen har hon utvecklat sin hörsel på senare år och känner igen en ton som inte sitter där den ska.
Det vi gnällde mest på var dock den så kallade dialogen mellan Lena Ph och Christer Björkman. Vi försökte överträffa varandra i att beskriva hur dåligt det var.
Jag är själv ganska nöjd med min formulering om att deras dialog var ungefär lika spännande och spirituell som när man läser upp närvarolistan vid fullmäktigemöten i Högsby. (Inget ont om den, men stämningen var liknande den som hölls vid det senaste mötet via teams). Apropå teams- och zoom-möten som kör i diket kan jag varmt rekommendera ett klipp på Youtube från en domstolsförhandling i Texas där en av advokaterna råkat få på ett filter där hans bild på datorskärmen är en katt, som pratar med hans röst.
Men åter till gnället: Att Christer Björkman inte är någon ståuppkomiker direkt är ju ingen kioskvältare, men kylan i Lena Ph:s utstrålning kändes ändå lite chockerande. Hon såg ut som om hon skulle vilja klubba ihjäl ungefär alla inblandade inklusive kameramän och den publik i tv-sofforna hon inte såg.
Hur som helst hade man i alla fall något att göra denna lördagskväll så helt bortkastat var det ju inte att titta. Det blir säkert en sväng framför teven även ikväll, men jag har glömt att ta reda på vilka som är programledare. Spelar ingen roll. Man har ju sänkt sina krav på vad en rolig lördagskväll innebär numera. Eller överhuvud taget kraven på vad som livar upp. Häromdagen var jag i extas i flera minuter när jag sett en lastbil köra mot enkelriktat utanför mitt köksfönster. Det var det största som hänt sedan jag besökte återvinningsstationen med några mjölkkartonger häromsistens.
”Den här gången hade den bara gömt sig under stekspaden, men effekten är densamma; hjärtklappning och ett kort avbrott i den stora, grå coronatristessen.”
Men livet saknar inte spänning trots att det mesta är inställt. En hisnande upplevelse, som återkommer regelbundet är att skala potatis. Det är en riktig pulshöjare redan innan jag börjar skala eftersom jag aldrig vet om jag kommer att hitta potatisskalaren.
9 gånger av tio ligger den inte där den ska, det vill säga i besticklådans vänstra fack. Paniken sprider sig och jag tvingas vända upp och ner på innehållet i kökslådorna inklusive diskmaskinen samt tömma ut sophinkens innehåll för att se om den slunkit med där. Vilket den för övrigt har gjort vid flera tillfällen.
Den här gången hade den bara gömt sig under stekspaden, men effekten är densamma; hjärtklappning och ett kort avbrott i den stora, grå coronatristessen.
Hushållsarbete ger förresten även adrenalinkickar när man ska ta fram en plastburk för att stoppa resterna från en middag i. Locken till dessa burkar har nämligen en tendens att försvinna, ungefär som 50 procent av sockor försvinner i tvättmaskinen. De tycks försvinna rakt genom väggen och ut i universum.
Kanske är det dit min potatisskalare också försöker komma. Den har bara inte hittat vägen än. Själv ska jag nätshoppa några par sockar nu.
Det kan bli en potatisskalare och några plastburkar också.
