Byteaterns ”Jag springer” tar ett stadigt tag om hjärtat och vrider om
Jag springer
Scen: Hamnscenen, Byteatern Kalmar länsteater.
Manus: Line Mörkeby.
Översättning och regi: Daniel Rylander.
Skådespelare: Edvin Bredefeldt.
Scenografi och kostymdesign: Maja Döbling.
En timme efter sexåriga dottern Ellens död snörar huvudpersonen på sig löparskorna och börjar springa. Han upptäcker hur lätt han känner sig när han springer. Hur fötterna lyfter från marken och ju längre han lyfter desto närmare känner han sig sin förlorade dotter.
Löpningen gör honom besatt och hjälper honom att stå ut med sina plågande skuldkänslor av att ha tappat kontrollen över dotterns liv och hur han valde att sova i ett annat rum den natt som skulle bli hennes sista.
Hans fysiska smärta av för mycket löpning är en smärta han kan kontrollera mer än den själsliga plåga som håller honom fast. Hans fru och yngre dotter förpassas till att bli personer i förhållande till den döda dottern – Ellens mamma och Ellens lillasyster.
Föreställningen är en monolog som Edvin Bredefeldt framför på ett löpband som växlar tempo från stillastående till gång och löpning i varierande hastigheter. Scenen består av endast detta löpband placerat på ett golv lika blankt som ytan på en bottenlös tjärn eller glashal is och en ljusskärm som visar vilken dag i förhållande till dag noll, då huvudpersonens egen tideräkning börjar, som utspelas.
Fonden är en välvd vit vägg som Casper Törneman på ett effektfullt sätt ljussatt utifrån om det vi ser visar tiden innan eller efter Ellens död.
Monologens text är en löpares. Alla som någon gång har sprungit vet hur vissa ord och fraser kan upprepa sig om och om igen i huvudet under löpturen. Som ett mantra som för en framåt. På samma sätt rabblar huvudpersonen ord och fraser. Meningar som börjar som sanningar som sedan växer, byter form och plötsligt är metaforer för själsliga sanningar och överdrivna verkligheter.
Löpningen blir det viktigaste. Han springer i sorgen bort sin familj – Ellens mamma och Ellens lillasyster – efter ett mentalt sammanbrott en kväll.
Och trots att han erkänner att han inte står ut med att se bilder på Ellen och att om han springer långsammare kommer det lilla elaka ordet minne ikapp honom, upprepar han med en dåres envishet att ”det är inte flykt. Det är en jakt”.
Texten gör ont och det monotona springandet dövar inte ångesten det minsta. Men framför våra ögon kommer utan förvarning en förändring. Mitt i snöande vita kronblad känner han plötsligt ett hugg i kroppen och så ett lugn han inte minns när han kände senast.
Alice, den levande dottern, tillåts bli sin egen igen. Detsamma gäller Ellens mamma som åter får bli Freja. Två personer som Ellens pappa vill leva med och som turligt nog har väntat på honom. Tillsammans lär de sig att leva vidare med minnet av Ellen.
Berättelsen hoppar effektivt fram och tillbaka i tiden, men sorgen är ständigt där. Edvin Bredefeldt har oss i sitt våld och när strålkastarna i slutet obarmhärtigt riktas mot publiken blottas flera rödgråtna och snoriga ansikten.
”Jag springer” är en drabbande pjäs som bygger på den danska journalisten Anders Legarth Schmidts blogg om hans egna erfarenheter av att förlora en dotter i cancer. Men man behöver inte ha upplevt något så traumatiskt för att ”Jag springer” ska ta ett stadigt tag om hjärtat och hårt vrida om.
