Matilda Johansson: ”Mina bussfärder har blivit som ändlösa äventyr”

Då det närmar sig kristlig högtid, och därmed förmodad trafikkaos, tänker jag att det kan passa bra med några betraktelser och lärdomar från Europaväg 22:s cosmos.

I skrivande stund finns det två bussbolag som trafikerar sträckan i fråga. Står du inför det här valet är mitt råd att ta några djupa andetag och verkligen känna in; behöver jag varva ner eller känner jag en naggande tristess? Färderna är nämligen två totalt väsensskilda upplevelser, om ni frågar mig.

Känner du för action, ja, då är Flix det självklara valet. Eftersom att bussen stannar typ överallt kan i princip vad som helst hända. Efter ett stopp i Blankaholm kan du resterande del av resan få sitta bredvid en multitaskande blandmissbrukare, som käkar kebabrulle, tittar på en serie utan hörlurar samt ringer passivt aggressiva samtal där det ställs frågor som ”vart fan är mina pengar”.

Vill du däremot ha en en snudd på Fonus-lugn miljö är det Silverlinjen som gäller. Där måste man också vara medveten att alla resenärer är på plats minst en halvtimme innan avfärd. På Flix får man vara glad om folk dyker upp över huvud taget.

På Silverlinjen finns en halvtidsvila på 45 minuter och den sker i metropolen Ringarum. Denna hägring in the middle of nowhere (läs mellan Söderköping och Valdemarsvik). Detta tillsynes oansenliga betongvärdshus har faktiskt blivit som en skattkammarö för mig.

Men det har sannerligen inte alltid varit så. Till en början hatade jag stället. Så himla tråkigt. En trekvart där var ju en trekvart man inte fick tillbaka. Alltid en given pest eller kolera-kandidat: ”Bröllop inklusive fest i Ringarum eller leva resten av ditt liv i riddarrustning?”. Rustningen kändes lockande.

Men i min vänskapskrets byggdes det så småningom om upp en hype kring platsen. Så fort någon var där fick man en en bild på diverse företeelser, som doftljus inne på värdshusets mer privata toaletter, eller det årstidsrelaterade pyntet. På sommaren har det till exempel huserat en stor nalle i en solstol utanför macken. ”Ej till salu, maskot”, stod det på björnens namnskylt. Bra att veta! En gång insåg vi att det fanns mjukglass på området, ren och skär lycka.

Ja, en känsla av förundran har infunnit sig. Och det här med förundran är ju coolt. Enligt studier kan den känslan bland annat få oss att bli mindre stressade, snällare och mer kreativa. Nu kanske det är vanligare att man förundras över storslagna saker, som en vacker solnedgång eller en fantastisk sångröst. Men jag tror det är ett lifehack i dessa ovissa tider att öva sig på att se det stora i det lilla. På det sättet har i alla fall mina bussfärder blivit som ändlösa äventyr.

Men som på alla skattkammaröar så lurar också faror i Ringarum; handblåstorken i båstoalettrummet. Folk använder den som att det inte finns någon morgondag. Är det inte vida känt att sådana katapultsprider virus?

Nåväl. Häromveckan kom nyheten om att en ny busslinje snart gör entré på sträckan Kalmar–Stockholm. Jag kan knappt bärga mig för att se vad för bröd och skådespel den kommer bjuda på.

Ska du ut i den tunga trafiken till helgen så vill jag påminna om ett tips från Trafikverket; rätt hastighet räddar liv, tydligen 50 stycken per år.