När Dödsdansen blev en fars

Paret Alice och Edgar planerar att fira silverbröllop. Frågan är vad som finns att fira. 25 års helvete, som paret själva beskriver det? Äktenskapet är heldött, men livslögnerna frodas, inte minst om vad de båda kunde ha blivit om de inte varit bakbundna av varandra. Att Edgar kunde ha blivit major, Alice en firad aktris.

Kanske har de två aldrig älskat varandra, kanske har den isolerade tillvaron på befästningsön långt ute i skärgården tagit död på alla varmare känslor. Särskilt som de gjort sig ovän med alla andra på ön. Nu tycks paret bara ha tristessen och hatet gemensamt. Och det tvivelaktiga nöjet att såra och förödmjuka varandra. Något som de inte försitter minsta chans att göra.

”Varför har ni inte skiljt er?”, frågar kusinen Kurt upprört när han oväntat kommer på besök och blir varse hur de båda förgiftar tillvaron för varandra. ”Vi kommer inte loss”, svarar Alice.

Den intet ont anande Kurt dras in i dramat. Han blir en utlösande faktor i makarnas elände. Han får varbölden att spricka och all ackumulerad bitterhet att välla ut.

Det är en avskalad och tidlös version av Dödsdansen vi får se på Kalmarsalens stora ödsliga scen, som går helt i grått och svart och där scenografin nästan bara består av tre stolar som symboliskt flyttas hit och dit, i takt med att karaktärerna närmar sig eller tar avstånd från varandra.

Det är både sorgligt och komiskt, när Mikael Persbrandt och Lena Endre låter de båda makarna var för sig vädja om släktingen Kurts sympati. Som två övergivna barn som törstar efter bekräftelse och värme.

Vanligtvis brukar jag anteckna en hel del, när jag ska recensera teater. Den här gången blev det bara några få ord i blocket. Trion på scenen tog andan ur mig. Det gäller inte minst Mikael Persbrandt.

Med sin närmast magnetiska utstrålning tar han Kalmarsalens scen helt i besittning. Han får den avdankade artillerikaptenen Edgar att framstå som ytterst mänsklig, både högfärdig och ynklig. Hans kapten rör sig stelt över scenen, medan han tar på och av sig läderstövlarna och patetiskt viftar med sabeln. När han får veta att han inte har lång tid kvar i livet står han där barfota med uniformsjackan felknäppt. Som en pajas, ack ja!

Lena Endre lyser minst lika starkt i rollen som den besvikna och bittra Alice, som också pendlar mellan att vara offer och satmara. Lena Endre har en självklar naturlighet på scenen som imponerar. Hon får oss att skratta åt Alices elaka huggormsattacker på maken och sörja med karaktären när hon berättar om barnen, de som tvingats bort för att inte bli förstörda av sina förbittrade föräldrar.

Alla tre på scenen glänser i sina roller. Thomas Hanzons Kurt blir också högst levande, i sin gestaltning av kusinens frustration och vrede över det helvete han råkat hamnat i. Det hela blir så overkligt, surrealistiskt när man betraktar det genom hans ögon.

Det var fullsatt i Kalmarsalen förstås, inte annat att vänta när tre av Sveriges bästa skådespelare stod på scenen. De fick stående ovationer efter en föreställning som sent ska glömmas.