Mörbylånga hamn

Första gången Mörbylånga kommun presenterade planer på att bygga bostäder i Mörbylånga hamn var i december 2003. Man hade sneglat på hamnen i Färjestaden och tänkte att Mörbylånga skulle må bra av en liknande exploatering.

Mörbylånga kommun ville ha bostäder, hotell, en konsthall samt en simhall i hamnen.

Tre arkitektkontor (Bo Thunberg, AIX och Atrio) fick i uppdrag att skissa på hur hamnen skulle kunna exploateras. En viktig punkt var att kunna behålla de fantastiska industribyggnaderna. Det blev senare Atrios förslag som låg till grund för det kommande planprogrammet.

Det som stod klart redan då var att arkitekterna insåg att det havsnära läget inte skulle vara tillräckligt för att locka folk att flytta till Mörbylånga hamn. Det skulle behövas något mer exceptionellt.

Allmänheten var genast med på noterna, och frågan var främst ”hur snabbt kan det bli verklighet?”

Mörbylångas miljö- och byggnadsförvaltning, där Johan Lunde var stadsarkitekt, började jobba med ett planprogram för både hamnen och sockerbruksområdet.

Omkring 1990 revs Hotell Mörbylånga, som gick under folknamnet Vågen. Rivningen av byggnaden betecknades av många som ”ett sår i Mörbylångas själ.” Det var en anledning till att man i det nya planprogrammet beslutade att det ska finnas ett hotell.

Då planprogrammet togs fram, fanns fortfarande industriell verksamhet i Mörbylånga hamn. Lantmännen hade sin butik och lager i södra delen. De ägde också silon i östra delen av hamnen. Ölands Frö hade bearbetning och lager och innanför låg John Anderssons trävaruhandel.

Flera av fastigheterna var privatägda. Övriga var kommunägda och arrenderades ut av kommunen till företagen.

Kommunens avsikt 2004 var att befintliga verksamheter skulle kunna fortsätta i hamnen.

Förslaget till Planprogram slog fast att flera byggnader i området skulle bevaras:

Sjömannen 3 (Det äldre magasinet)

Sjömannen 5 (Centralföreningens silo)

Lotsen 7 (Lantmännens silo)

Lotsen 8 (Segelladan)

Hamnpiren (Före detta hamnkontoret)

Även det gröna magasinet på Styrmannen 1 kunde vara värt att bevara – ansåg man då.

Tanken var att Sockerbruksviken (Norra viken) skulle bli 18-håls fullängdsgolfbana.

Man slog också fast att hamnbebyggelsens karaktär inte fick förvanskas, att gator skulle ansluta till köpingens rutnätsplanering och att byggnadshöjder skulle vara ”trappade” så att vattenkontakt inte skulle förbyggas för bakomvarande bebyggelse.

Byggnaderna i kvarteret Matrosen (södra hamnen) skulle i största möjliga mån anslutas till köpingens skala, alltså max två våningar med inredd vind.

Viktigt var också att strand- och hamnmark skulle vara tydligt tillgänglig för allmänheten.

2005 fanns en arbetsgrupp ”Nätverket för framtidens Mörbylånga”. I den ingick golfentreprenören Kenneth Nilsson, hotellägaren Stefan Norén arkitekten Göran Olsén, Rolf Åstrand från Mörbylånga Åkeri, lantmätare Göran Zetterby, Göran Nergården vid Borohus och Sten Bergman, Ove Bergmans Gräv AB. Arbetsgruppen hade redan då stött på problem. Ett av dessa var ägandeförhållandena som bland annat gjorde att golfbanan blev ett orimligt dyrt projekt.

Trots att dåvarande kommunchefen Staffan Larsson sagt att det fanns flera intressenter, var det också svårt att hitta någon entreprenör som vågade satsa pengar i hamnen.

Mörbylånga kommun beslutade sig för att köpa ut företagen som var i hamnen. Nära sju miljoner kronor spenderade kommunen på det.

2008 dök NCC upp och visade intresse för att bygga i södra delen av hamnen. Markoptionsavtal skrevs och en detaljplaneläggning av Matrosen började.

Då var det dags att revidera planprogrammet.

I det nya planprogrammet hade man ändrat sig om att alla byggnader skulle bevaras.

En byggnadsteknisk undersökning gjordes av fastigheterna Lotsen 5, Lotsen 7 och Sjömannen 5.

Lotsen 7, en stålplåtssilo, betecknades som viktig bevarare av hamnkaraktären, men byggnadstekniskt svår att återanvända. Men man slog fast: ”Den specifika hamnkaraktären med dess speciella arkitektur bör kunna bibehållas om än genom nybyggnation.”

Sjömannen 5, den gamla silon, skulle bli dyr att bygga om, men också dyr att riva. Därför föreslogs att studier om alternativ användning skulle göras i samband med detaljplaneläggning (någon detaljplan har ännu inte påbörjats). Och om byggnaden skulle rivas, skulle den ersättas med ny bebyggelse som i sin skala ”återknyter till silosbyggnaderna”

Konsthallen (Styrmannen 1) var den enda byggnaden i hamnen man absolut ville bevara. För sjömannen 3 skrevs: ”Den ursprungliga exteriören bör återställas.”

Dessutom slog planprogrammet fast: ”Utformningen av kommande byggnader i hamnen bör vara i skala med befintliga byggnader. I de södra delarna ... föreslås en lägre bebyggelse för att ansluta till den lägre skalan i stadsbebyggelsen.”

NCC hade planer på tre kvarter i olika bygghöjd. En detaljplan låg nästan klar 2012. Den antogs däremot aldrig. 2014 hade NCC:s option gått ut. Kommunalrådet Henrik Yngvesson var otålig och ville diskutera fortsättningen.

Jonas Kristiansson på NCC uttryckte förvåning. Då sa han att han trodde att förlängningen av optionsavtalet bara var en formsak, men att man gärna träffade kommunen ”ju förr dess bättre”. Han förklarade att man skalat ned projektet för att få det byggbart. ”Vi har ju haft kontakter med bland annat stadsarkitekten kring vad som ska hända och vi har klart deklarerat att vi fortfarande är intresserade av att bygga.”

Kommunen förlängde aldrig optionsavtalet med NCC. En huvudorsak till detta var att man fått kontakt med en entreprenör som man trodde mycket på, nämligen Hussam Salman.

Ett halvår senare, i maj 2015 presenterades planen att sälja hela hamnen till Salman Investments för totalt 15 miljoner kronor. Hussam Salman hade visat intresse för hamnen och i samarbete med den avgångne kommunchefen Staffan Larsson hade han ställt villkoret att han i så fall ville köpa hela hamnen.

Det gillade kommunen, som alltså kunde få en enda exploatör för hela hamnen. Inget mer sökande efter investerare skulle behövas.

Hussam Salman berättade på en presskonferens om sina planer på lägenheter i södra delen och ett hotell med minst 150 rum, spaanläggning, simhall, utepool, konstgjord sandstrand, handel och plats för konstnärliga utställningar.

Han förklarade att läget i Mörbylånga hamn är AAA+.

Salman beräknade också att exploateringen skulle ta tid, mellan sju och tio år innan allt kan stå klart.

Priset för hela hamnen, som skulle betalas i omgångar allteftersom detaljplaner blev klara, var 15 miljoner kronor. Kommunen hade inte gjort någon kontroll av Salman eller hans bolag innan affären. Onödigt, tyckte kommunalrådet Henriksson och förklarade i en intervju 2 juni 2015 att Hussam Salman är en ”trovärdig, pålitlig affärsbekant.”

Salman ville bygga fyra smala femvåningshus med 24 lägenheter i varje. Den planen övergavs och i stället jobbade man vidare på NCC:s gamla detaljplan för Matrosen. Den jobbades om lite och antogs förra sommaren. Den är dock överklagad av grannar.

De skisser som Hussam Salman visade för östra delen av hamnen, med en tornliknande byggnad och byggvolymer i olika höjder kan föra tankarna till de gamla industribyggnaderna.

Salman Investments har precis begärt förlängning av köpekontraktet för hamnen till april 2020. Nu är det alltså dags att revidera planprogrammet för såväl hamnen som sockerbruksområdet.

– Vi har precis fått begäran från kommunen. Exakt hur vi ska arbeta vet vi inte, men förmodligen blir det ungefär som i Färjestaden, med publika vandringar och möten, säger stadsarkitekt Marie-Christine Svensson.

Men något har i alla fall hänt sedan det första planprogrammet togs fram. Någon golfbana blev det aldrig men Israelen Ramon Harel tog sig an Norra viken. Kontrakt skrevs 2008 med kommunen om markköp på totalt 7,2 miljoner kronor. Sedan dess har planerna för området reviderats några gånger, men 2013 sattes spaden i jorden för det första huset och numera finns ett antal villor och feriehus byggda.