Getingen har lämnats i sticket – pressas från tre håll
Små och stora hus ska byggas söder om, skol- och idrottsanläggningar i öster och en ständigt ökande trafik på Norra vägen i väster. Boende av vilka många är inflytelserik personer har protesterat men det tycks inte hjälpa. Det hedrar i och för sig stans styrande att de behandlar alla lika oavsett ställning och plånbok. Vi såg det för en tid sedan också på Ängö om parkeringsplatsen på grönområdet.
Getingarna om vi får kalla dem så och även de boende i Brändtorpet norr om får nog ta det här med jämnmod. Bortåt tre generationer har i stort sett ostört bott i villor och några små flerfamiljshus med trädgårdar. Länge fanns där också ett par mataffärer runt hörnet, ett tvätteri och säkert annan närservice. Det enda som kanske bröt av i idyllen var att Timmermansgatan var genomfartsled.
”Området som har fått sitt namn efter första kvarteret började bebyggas från 1920.”
Om ett par år eller vad det kan vara är Getingen på två sidor omsluten av nya hus och verksamheter vilket i och för sig mycket väl kan vara positivt. Då blir det än tydligare en plats som upplevs lummig och fridfylld och där folk gärna vill bo. Området som har fått sitt namn efter första kvarteret började bebyggas från 1920. Det var avsett för arbetare och lägre tjänstemän vid stans industrier samt hantverkare. För att underlätta köp av tomter och husbyggen gavs lån med goda avbetalningsvillkor. Flera av husen uppfördes av Josef Andersson, byggmästare med två anställda. Han hade varit med om att bygga Solliden varefter han från 1922 och elva år framåt ägnade sig åt Getingen. Det gick till så att han köpte tomter, byggde och bodde med sin familj i huset en kort tid för att sedan sälja.
Det första var i Humlan 13, Hantverkaregatan 20, i korsningen med Rådmansgatan. För 20-talet år sedan träffade jag Josef Anderssons son Helge som berättade att han som tioåring flyttade in i Humlan 13. Huset hade då två trerumslägenheter varav den ena hyrdes ut. Två år senare 1924 såldes det för 20 000 kronor. Vad jag vet så har det senare gjorts om till enbostadshus och handlats minst tre gånger. I mitten av 1990-talet var priset 1,3 miljon.
Josef Andersson byggde ett 30-tal hus i området, bland andra Röda Grind 6 med adress Kalle Masses väg 2 i hörnan med Timmermansgatan, samt Sländan 3 och 6, Skalbaggen 8, Getingen 12 och i kvarteret Tordyveln. Jag vet inte när Getingen började glida vanligt folk ur händerna och bli rikemansområde. Kanske från 1950-1960-talet. Jag var med och bjöd på två fastigheter i slutet av 1970-talet men en journalistlön och med utlovat lån anpassat därefter räckte inte långt. Det var större sedelbuntar och goda bankkontakter som gällde. I gengäld har jag haft nöjet att några gånger hälsa på hos arbetskamraten Karl-Gustav Johansson, KG kallad. Han är borta sedan tiotalet år eller så. KG bodde kvar i föräldrahemmets bottenvåning och hyrde ut två mindre lägenheter. Trädgården hade de yppersta äppelträd. En rolig grej var att där fyra trädgårdar möttes var bevarad en fyrkantig dassanläggning som tunntömmare hade nått från ett håll.
Om Getingen känner sig pressad vad ska man då säga om Tallhagen. Den börjar bli hotad. Nära nog varje år fälls några träd för plats åt byggnader och annat som nu senast vid Ängöleden. Det känns lite märkligt att så få om ens några reagerar eftersom det tidigare varit stora stridigheter om Tallhagen. Finns det inte längre kvar några trädkramare i Kalmar? Men allting förändras även synen på närmiljöns påverkan.
Jag ser exempelvis att Tallhagen naggas också i nordost där bostäder byggs vid vägen till Svensknabben, Tallhagsvägen och nära Ölandsleden. Man kan undra om inte boende där blir utsatta för trafikbuller och avgaser? Dags kanske för en ny glasmur typ den i Djurängsbågen mot E 22.
Nästa gång tänker jag försöka ta med ärade läsare till vårt fina sjukhus. Där är mer folk än på Ikea, i Modehuset eller Baronen tillsammans. Kan man ge bästa vård och hålla hyfs och hygien bland så många?
