Hur var det då att kika på SHL-hockey i en arena som tar 8 500 personer, men där läktarna ekade tomma?

Tja, man kände ju sig lite exklusiv som fick komma in över huvud taget. Men mest var det som att vakna upp som Will Smith i ”I am legend”, ni vet filmen där den gode Will allena är immun mot ett hemskt virus som slagit ut hela civilisationer och är ensam i hela New York.

Ni hajar känslan.

En träningsmatch i augusti framstår som Super Bowl i jämförelse.

Jag satt allra högst upp i taket och skrattade lite när LHC körde sitt intro med eld och rök och nedsläckt arena.

”Perra” skrek: ”Kämpe pöjker” nere i båset hundra meter bort och det kändes som att han satt bredvid mig.

Jag hörde när Nichlas Hardt tappade skäret, när Arsi Piispanen svor på Jyväskylämål och när Sam Lofquist drog sina Wisconsinharanger.

Speakern i Saab Arena var lite kul:

– Varmt välkomna allihopa, nu ska vi strax dra i gång den här fantastiska tillställningen. Kvällens publiksiffra är förresten 15 personer, sa han ironiskt.

Men det var inte kul.

Det var på låtsas.

Matchen, då?

Inte mycket att orda om. Leksand ledde hela tiden uppe i Dalarna, så resultatet i Saab Arena var av underordnad betydelse.

I och med förlusten slutar IKO sist i tabellen – med exakt samma poängantal, 44, som Timrå hade i fjol.

Mer uppseendeväckande var att IKO:s målvaktsförbannelse fortsatte. Marcus Hellgren, Karlskronalånet, stod första två perioderna och var ruskigt bra. Men just när man kände: ”Det kanske är han som ska stå i kvalet, trots allt”, så fick han en underkroppskänning och byttes ut mot Daniel Rosengren.

Undrar hur länge det dröjer innan Thomas Fröberg surfar in på Hitta.se och knapprar in sökningarna ”Robert Jönsson” eller ”Stefan Sohlin”?

Publikförbudet – som är både rimligt och förståeligt – lär vi få leva med under överskådlig framtid, idrotten har inget annat val än att anpassa sig.

Hockeyn har valt att spela klart säsongen. Vad det verkar mot mångas vilja.

IKO-stjärnan Johannes Salmonsson sa exempelvis efter matchen: ”Blås av allting”.

Å ena sidan vill vi väl alla att kval ska avgöras, att medaljer ska fördelas och att matcher ska spelas. Å andra sidan blöder klubbarna ekonomiskt och snart är Sverige enda land där det faktiskt spelas hockey. Liga efter liga – inklusive NHL – bommas igen.

Vad händer den dagen det dyker upp en smittad spelare eller ledare i ett av lagen? Mycket talar för att det bara är en tidsfråga. Då har vi karantän och inställt spel i alla fall.

Känslan är att svensk hockey mest köper sig tid.

– Det är bara att titta på hur hela världen ser ut. Vi i Sverige har varit sena med allting. Om alla ligor ställer in, varför skulle vi då spela? säger Patrik Sylvegård, sportchef i Malmö Redhawks till Sydsvenskan.

Thomas Johansson, sportchef i Leksand, säger till Aftonbladet:

– Vi vågar knappt inte åka till Stockholm, men hockeylagen ska flyga runt i Sverige i flygplan som kanske tidigare fraktat personer från Ukraina eller Italien. Jag har spelare i min organisation som har diabetes och är därmed i en riskgrupp. Ska jag som hans chef utsätta honom för de här riskerna?

Jag förstår att läget är marigt.

Att blåsa av hela hockeysäsongen ger en kedja av trubbel. Ska man bara ge Luleå guldet? Ska SHL låta IKO och Leksand hänga kvar och Björklöven och Modo gå upp och tillfälligt utöka ligan till 16 lag? Vad blir kedjereaktionerna i allsvenskan och division 1? Hur blir det nästa säsong när allt ska återställas?

Men med en maxad SHL-säsong i ryggen och fjolårets extatiska, euforiska kval i färskt minne var antiupplevelsen i ett spöklikt Saab Arena på alla sätt ovärdig, svartvit och själlös.

Jag vill inte uppleva det här igen.

Så av rationella, emotionella och estetiska skäl – bomma igen säsongen.