”Jag har tjatat hål i huvudet på henne för att få henne hit”, säger Pelle Aldestam, delägare i Kackelstugan strax söder om Borgholm på Öland, när han presenterar tisdagskvällens gästartist.

När Titiyo öppnar dörren som leder ut på scen är jublet och applåderna i den lilla ladan nästan öronbedövande.

Komiskt nog inleder hon med en låt där hon flera gånger sjunger textraden ”he's way too stubborn”.

Men tack Adestam för tjatet.

Titiyo fullständigt glänser på scen. Det är kanske att vänta sig av en artist som har över 35 år på scen och fyra grammisar i bagaget. Men det är någonting särskilt denna tisdagskväll. Hon är varm och generös, mjuk i varenda ton hon tar och har en sådan utstrålning att man blir bländad.

Men den som förväntade sig, likt jag, en spelning med Titiyo trodde fel. Det här var inte bara Titiyos kväll, det var lika mycket bandet Sunnans. Och vilken överraskning de bjöd på.

Sunnan är en nyfunnen skatt som Titiyo tar med upp på scen och riktar strålkastarna mot. De experimenterar med ljud. Blandar gungiga sound med fågelkvitter, klirrande snäckskal, telefoninspelningar och klingandet från en vindfångare. De kommer med någonting nytt i varje låt och jag har aningen svårt att definiera dem. Men så förstår jag varför, när sångaren i bandet säger att de vägrar att tämjas.

Det är någonting filmiskt med musiken som Titiyo och Sunnan skapar tillsammans, som stundom förflyttar hela Kackelstugan till ett ökenvarmt vilda västern.

Det relativt nybildade bandet, som består av de rutinerade musikerna Theodor Kylin, Robin Lindvall, Aron Blom, Pär Stenhammar och Kalle Perlskog, får ta stor plats på scen. Under den två timmar långa spelningen får de stå på egna ben ungefär hälften av tiden. Titiyo kliver på scen, dundrar igenom några egna låtar, sjunger ett par häftiga duetter och så går hon av och lämnar plats åt bandet. Sedan kommer hon tillbaka och gör allt om och om igen.

Halvvägs in i konserten säger Titiyo: ”Det är bara att gasa”. Och när man trodde att det inte gick mer så gör de just det, gasar. De musikaliska gåvorna på scen bjuder på ännu mer inlevelse, gung och långa svängiga loopar av lekfulla instrumentala stycken. De håller inte tillbaka på någonting.

Plötsligt stannar Titiyo upp och sveper blicken över rummet, ut genom ladugårdsfönstret. Kanske slås hon av stunden, för sedan utbrister hon: ”Vi är på Öland”. Men vi i publiken är inte längre på Öland. Vi är i musiken.

Vi leds från finstämt och drömskt till svängigt och energifyllt. När Titiyo sjunger ”Baby blue” känns det som om hon sveper en mjuk filt om publiken. Sedan skakar Sunnan liv i stället när de river loss i sin snabba, högljudda låt ”Visa”.

Titiyo sjunger mestadels på engelska och det blir bara några enstaka av hennes svenska låtar, däribland den nya ”Tigern”. Som hon oplanerat sjunger tillsammans med artisten Hildur Ottilia Höglind som har skrivit låten och som Titiyo drar upp från publiken.

Jag som gillar Titiyos svenska låtar hade hoppats på att hon skulle köra några fler. Men det är väl det enda den här kvällen lämnar att önska. Å andra sidan väger hon upp de uteblivna svenska sångerna med att bjuda på en spelning som sprudlar av glädje.

Det tjoas, applåderas och sjungs med. Under sista låten står publiken upp och det blir allsång och dans.

”Vilken jävla käftsmäll” hör jag någon i publiken säga när musikerna klivit av scen och strålkastarljusen släckts.

Jag kan inget annat än att hålla med.