Jörgen Ström: Nästa år kan bli sista festen med Ironman

Mycket hänger i luften.

Jag pratade med triathlonprofilen Jonas Colting innan årets tävling. Han menade att årets Ironmanvecka blir väldigt viktig för framtiden. Den måste fungera som en tändgnista både för de aktiva som legat i pandemidvala i två år, för organisationen, för volontärerna som gör ett ovärderligt arbete och för publiken som gör evenemanget till vad det är.

Någonstans känns det som om allt sammantaget inte riktigt infriades.

Visst var det en härlig nattklubbskänsla på Stortorget där Björn Mortensen, Pierre Hagström, David Myrinder, Annie Thorén, och nye Gordon Graham eldade igång publiken och de aktiva ända in i kaklet – men ute längs banan var det inte lika mycket folk som tidigare. I alla fall inte där jag rörde mig. Redan en bit upp på Stortorget glesade åskådarskarorna ut rejält under eftermiddagen och kvällen.

Det var välbefolkat vid simstarten men betydligt färre än tidigare fanns exempelvis på Öland och följde cyklisterna. Även om trädgårdarna och trottoarerna på sina håll gungade av musik och jublande människor så var det ändå tydligt färre människor ute än tidigare år.

Med tanke på pandemiuppehållet får man ändå ge den delen av evenemanget klart godkänt.

Att drygt 2 000 aktiva kom till start var också helt okej med tanke på att det var nästan tre år sedan de allra flesta anmälde sig. En ny tid har fått många att fatta andra beslut än att göra en Ironman. Många har saknat inspirationen av att se kompisar eller andra bekanta genomföra loppet.

Det jag däremot upplevde som det största problemet var att stora delar av evenemanget var smått kaotiskt organisatoriskt. Alltför få personer fick dra ett alldeles för stort lass i det här gigantiska jippot som kräver så ofantligt mycket av så många.

När Ironman kom till Kalmar 2012 blev det den 27:e tävlingen i världen med varumärket Ironman. Kalmar fick stor hjälp av sin huvudman att etablera tävlingen. Sedan dess har massor av lopp startat på många nya platser i världen. Kalmar har, trots att det varit välkänt för sin särpräglade stämning, blivit marginaliserat. Det vinstdrivande företaget Ironman lägger hellre sin kraft på nya värdstäder än att ta hand om dem de redan har. Bara den här helgen var det fyra Ironmanlopp runt om i världen. Miljonindustrin rullar i ett allt snabbare tempo.

Men det betyder inte att Kalmar får göra som de vill. Ironman är toppstyrt, direktiven från USA strikta. Barometern nekades nu exempelvis sändningsrättigheterna – trots att inga andra mediabolag ville sända. Många åskådare jag talade med var besvikna över just det. Trots att det varit något som bidragit till att popularisera tävlingen lokalt och göra den till hela regionens sensommarfest. Tävlingens pressorganisation, som tidigare fungerat utmärkt, var nu obefintlig där presschefen var lokaliserad i Danmark.

På mässområdet klagades det över skyhöga avgifter för att få ställa ut vilket fick vissa att avstå. Ett stort bekymmer var också att hitta volontärer som var villiga att göra det viktiga jobb som krävs. Jag hörde flera föreningar som desperat vädjade till medlemmar och anhöriga till sina medlemmar att ställa upp.

Söndagens prisceremoni i Kalmarsalen var en pampig slutpunkt på festen. Förutom att dela ut priser till de tre främsta i varje ålderskategori skulle också 95 platser till VM på Hawaii fördelas. Många som fick VM-platser tackade dock nej – antagligen för att Kona-tävlingen går redan 8 oktober plus att det kostar en bit över 1 000 dollar att anmäla sig. Det är inget som Ironman själva bjuder de som kvalificerat sig på. Ovanpå det tillkommer förstås resa och boende.

Jag förstår att det är en tuff utmaning för alla i post-pandemi- och energikristider.

Om Ironman och de lokala företrädarna kommer fram till att skriva ett nytt avtal så kommer det att krävas ett omtag kring hela den lokala organisationen. Och vilken prislapp som Ironman sätter på evenemanget har jag ingen aning om.

Men det kommer sannolikt inte att bli billigare.