Frida Lindström: En ny festivalera är här – med ett nytt sätt att festivala på

Sedan hände något. En efter en dog de ut, och idag finns bara ett fåtal av de forna festivaljättarna kvar. Intresset för att campa i lera, dricka pissljummen Carlsberg till frukost och crowdsurfa över vidöppna, svettiga armhålor nådde sin kulmen. Under flera år såg det ut som att hela festivalkulturen stod på ruinens brant. Inte minst i vår del av landet. Med nedläggningen av Hultsfred och Emmaboda försvann två av länets största dragplåster och klassisk festivalmark stod länge obrukad.

Men nu undrar jag om vi inte är på väg in i en ny festivalera. Förra sommaren bubblade flera nya aktörer upp och av allt att döma lyckades samtliga locka publik. Och det finns en gemensam nämnare: de nya festivalerna är små – och de är ofta nischade.

Se bara på Kalmar Woodstock. I sann 60-talsanda arrangeras en gratis musikfest i Cellgraven där frihet, dans, musik och skapande står i fokus. Det doftar hippie, det lyser flower power. Trots att arrangörerna i föreningen Det tredje benet är i 20-årsåldern fångar de verkligen det bästa av svunna tiders festivalkultur. Både vad gäller musiken och allt annat som händer runtomkring.

Sedan har vi Folk från skogen. Gullabo i Torsås kommun har helt oväntat blivit en destination för folk- och americanafantaster. Petter Carlsson och Wilma Holmqvist styrde upp en lyckad minifestival på den förstnämndas föräldrars gård och alla biljetter sålde slut. Den 29 juni hoppas man återupprepa succén och målet är att evenemanget ska bli en återkommande tradition.

Även den historiskt viktiga festivalplatsen Rasslebygd har vaknat till liv. Det var här som Emmabodafestivalen huserade under många år, och 2023 fylldes marken åter med musik och kultur. Emmabodakalaset heter evenemanget, och med tanke på årets lineup måste premiären ha blivit en succé – nu har man nämligen bokat betydligt större akter än i fjol. Vad sägs till exempel om Avantgardet, Terra och Charlotta Björck?

Listan slutar inte här. Metal theatre festival på Teatervallen i Kalmar utökar från en till två death metal-fyllda dagar, klassiska Latitud 57 i Oskarshamn siktar högt med bokningar som Molly Sandén och Darin. Helt nya hyllningsfestivalen Rock the night festival intar Kalmarsundsparken, familjevänliga Ekenäsfestivalen kör på ett andra år och på Öland erbjuds inte bara en, utan två jazzfestivaler; Jazzen Öland i juni och Lilla jazzfestivalen i juli.

Det finns ännu fler exempel, men jag tror att jag fått fram min poäng. Festivalerna tycks vara här för att stanna. Den nya, unga festivalgenerationen har visat oss att en musikfestival kan se ut på många olika sätt, och att allt inte måste tilltala alla. Det man saknar från Hultsfreds- och Emmabodafestivalen är trots allt inte de långa toaköerna, panikträngseln framför scenen eller de vidsträckta fälten med leriga tält. När det gäller festivalbesökare är det inte alltid ”the more the merrier” som gäller.

Låt oss därför glädjas åt att det åter verkar vara musiken som är det viktiga. Inte festen, inte fyllan, inte kaoset. Festivalen är tillbaka där den en gång startade. Tack gode gud för det.