Känsloladdat om livslång sorg och längtan i Anna Takanens pjäs om sin pappa
Sörjen som blev
Med och av: Anna Takanen
Musiker: Harri Kuusijärvi.
Regi: Mikaela Hasán.
Var: Rungården, Runsten, Öland.
När: Söndagen den 7 november.
Visas även: I Torsås den 9 november
Timo är bara fyra år när han kommer som ett av tiotusentals finländska krigsbarn till Sverige på 1940-talet. Hans pappa har stupat i kriget och mamma Saara har inte råd med medicin när Timo blir sjuk i dubbelsidig lunginflammation utan väljer att låta honom åka till ett sjukhus Sverige för att han skulle bli frisk. Hon tänkte att han snart ska komma hem igen, när förhållandena i Finland har blivit bättre.
Men efter tre månader på ett svenskt sjukhus får Timo en adresslapp om halsen som alla andra krigsbarn. Han blir placerad hos den stränga familjen Bengtsson i Halland. Där blir han kvar, där växer han upp. Mamma Saaras nya man vill nämligen inte veta av honom i hemmet i Finland. Och Saara kämpar med sig själv: Timo har det nog bättre i Sverige trots allt.
Skådespelaren, regissören och tidigare teaterchefen Anna Takanen har tidigare skildrat sin familjs historia i debutboken Sörjen som blev. Nu turnerar hon med föreställningen med samma namn. Hon gör det inte bara för att berätta om finländska krigsbarn och hur deras sorg och längtan har påverkat familjer i flera generationer framåt, i både Sverige och Finland. Utan också för att så många andra barn och vuxna kan känna igen sig i hennes familjs historia. Och för att vi alla ska förstå hur det är att lämna sitt hemland och försöka rota sig i ett annat land, i ett annat språk. Att inte känna sig hemma någonstans. I Sverige är Timo Takanen finne, i Finland är han svensk.
Det är oerhört gripande och fantastiskt skickligt skådespeleri. Det är också knäpptyst i Rungården nästan hela tiden, utom när berättelsen blir så dråplig och rolig att man bara måste skratta. Som när Timo som vuxen pratar med sin älskade lillebror i Finland, utan att knappt säga ett ord, bara kärvt humma och brumma i telefonen. Eller när dottern Anna på typiskt tonårsvis prövar hur det skulle vara att heta Bengtsson i stället för Takanen.
Anna Takanen rör sig på en grå, avskalad scen. Med hjälp av Mikaela Hasáns på en gång återhållsamma och laddade regi, skildrar hon långsamt sin familjs trauma. Ömsint och med små medel manar hon fram familjemedlemmar och släktingar. De blir alla högst levande, med sina känslor av sorg, skam, skuld och livslång längtan. Där är fyraårige pojken, som tiger i månader under första tiden i Sverige och kramar om sin finska luva hårt, när de svenska fosterföräldrarna vill ta på honom en keps i stället. Där är Saara som hela tiden frågar sig om hon gör rätt när hon skickar iväg sitt barn. Och där är den svenska fostermamman Alma som längtar efter att få adoptera Timo så att han blir hennes pöjk på riktigt.
Det är starka känslor som förstärks av Harri Kuusijärvis fantastiska dragspelsmusik. Han lyckas få sitt instrument att både gråta med mor Saara när hon får krama Timo då han som 15-åring för första gången besöker henne i Finland, och skratta gott när hela släkten om somrarna samlas i Finland, festar, sjunger och har roligt tillsammans.
Som vuxen återvänder Timo Takanen varje sommar till Finland med sin familj. Anna berättar om när hon upptäcker släktdragen hos sig själv, de höga kindknotorna och isblå ögonen. Hon berättar också om hur pappans trauma gått i arv, hur hon själv blev mobbad i skolan för sitt finska namn, trots att hon vuxit upp i Sverige.
Det tar fyra generationer innan ett krig går ur en familj, har Anna Takanen sagt. Av de över 70 000 finländska krigsbarn som kom till Sverige var det bara 5 000 som återvände till Finland. Riksdagen i Finland beslöt att inte kämpa för barnens återbördande till sina finska familjer. Och Anna Takanen kallar det en masstragedi.
I dag är Anna Takanen stolt över sitt finska arv. Och sitt finska namn. Det känns fint, när hon i slutet på föreställningen upprepar det hon sa i början när hon presenterade sig: ”Jag är Anna Takanen”.
