Daniel Braw: Ännu ett nej – i brist på övertygande skäl
Tre folkomröstningar om att slå samman kommuner har genomförts i Sverige. Alla tre gångerna har svaret blivit nej. Så ser också ut att bli fallet i den fjärde, folkomröstningen om att slå samman Borgholm och Mörbylånga till en kommun.
Det negativa resultatet blev till och med tydligare än förra gången ölänningarna röstade om saken. Då var befolkningen i Borgholms kommun svagt positiv. Nu är beskedet därifrån ett tydligt nej.
Sett till underlaget som medborgarna har fått är resultatet inte särskilt konstigt. En ny folkomröstning om sammanslagning bara tio år efter den första borde ha föranletts av nya idéer, nya möjligheter eller för den delen nya problem som bara skulle gå att lösa genom att kommunerna slogs ihop. Detta letade man dock förgäves efter exempelvis i rapporten Öland en kommun?
Av rapporten framgick att kommunerna har likartade ekonomiska utmaningar och att sammanslagningens enda bidrag till att lösa dem skulle vara genom besparingar. Att en stor kommun skulle kunna genomföra neddragningar med större demokratiskt legitimitet än en liten kommun kan göra det var dock en vågad slutsats. Att stora besparingar skulle kunna göras på administration verkade inte heller troligt.
De argument som mer entydigt talade för sammanslagning var samtidigt väsentligt svagare och medborgarnyttan diffus. Att Öland skulle uppfattas mer som ett varumärke om det bara fanns en kommun på ön är inte något som invånarna har någon direkt nytta av, vare sig som skattebetalare eller som mottagare av kommunal service. Att rekrytering skulle underlättas om det blev färre (och mer välbetalda) tjänster att rekrytera till är kanske ett argument som kan väga tungt för politiker och tjänstemän, men knappast för medborgare.
Och hela idén om att stora kommuner skulle ha bättre förutsättningar kan betvivlas. Kalmar kommun har snabb befolkningstillväxt men går ändå mot minusresultat 2021.
Däremot stod det klart att sammanslagning skulle innebära färre förtroendevalda och längre avstånd till beslutsfattandet både för invånare och för fritidspolitiker. Att frågan om centralort inte var avgjord hade dessutom betytt att ett ja hade utlöst nya konflikter.
Enligt indelningslagen får kommunsammanslagning ske om den kan antas ”medföra bestående fördel för en kommun eller en del av en kommun eller andra fördelar från allmän synpunkt”. I Ölandsomröstningen fick medborgarna inga övertygande skäl att tro att några bestående fördelar verkligen skulle komma till stånd. Att frågan besvarades med nej, och därtill ett tydligt sådant, var följdriktigt.
