Frida Lindström: Frida Lindström: ”Vi dödar Kalmars kulturarv med vår lata konsumtion”
Kulturen som växer fram när levnadsöden föds och dör lämnar avtryck som varar i decennier, århundraden. Det är därför ingen plats är den andra lik. Kulturen är ett blodomlopp som fyller staden med liv. Och vi håller på att döda den.
Många som hör ordet “kultur” tänker automatiskt på konst, musik, litteratur och teater. Men kulturen är mer än så. Den finns överallt. I varenda kullersten som slipats ner under tusentals fötter, i varenda skrovlig fasad som putsats av köldbitna händer. I varje krokig gränd, på varje insupen krog och bakom alla gnistrande skyltfönster.
I Kalmar är kulturlivet rikt, med en stadskärna som härstammar från 1600-talet. Husen är bedårande vackra och många av näringsidkarna har huserat där sedan urminnes tider. Men det håller på att förändras. Vad som tidigare var ett blomstrande centrum med liv, rörelse och handel blir allt mer grått och lågmält. Butik efter butik stänger igen, de går inte runt längre. Köpcentrumet Kvasten har blivit en spökstad. Och vad beror det på? Inte blir Kalmarborna färre, i alla fall. Och inte handlar vi mindre. Det visar all statistik med alarmerande tydlighet. Problemet är att vi blivit så förbannat lata.
Jag tror inte att det finns en enda Kalmarbo som inte värnar om Kvarnholmen. Ändå verkar vi inte förstå vad som händer när vi gör alla våra inköp vid större köpcentrum utanför stadskärnan – eller online, för den delen. Detta trots att diskussionen pågått i flera år. Visst är det både billigt och bekvämt att klicka hem julklapparna på nätet, eller att ställa bilen (gratis!) på en ändlös parkering vid något kantigt betongkomplex i utkanten av staden. Men det får konsekvenser. Nästa gång du vill bläddra i en bok eller prova plagget innan du beställer det kanske du inte har någonstans att gå. Och nästa gång du vill ta en öl i den ljumma sommarkvällen kanske din favoritbar flyttat sin uteservering till en parkeringsplats intill E22:an.
Jovisst – även restauranger och caféer drabbas när folktillströmningen minskar. Det höga kulturhistoriska värde som finns på Kvarnholmen är beroende av att folk vistas där. När vi istället vallfärdar till nätet eller Hansa city vänder vi ryggen åt den kultur som generationer av kalmariter varsamt byggt upp.
Visst, jämfört med vissa andra städer har Kalmar klarat sig hyfsat. Men det handlar inte bara om pengar. Hyresgästerna i de centrala butikslokalerna går på rotation, enbart de mest rotade blir kvar på samma ställe en längre tid. När det kommer till de större kedjorna är det delvis deras eget fel – de konkurrerar med sig själva genom att låta sina egna e-handelstjänster sno åt sig kunder från de fysiska butikerna. Likväl blir det i slutändan inte de som drar det kortaste strået – utan de verksamheter som fötts och frodats här sedan första början.
Mitt nyårslöfte inför 2020 är att handla mer i stan, och mindre på andra ställen. Jag, som har ett heltidsjobb, har faktiskt råd med det. Det kanske innebär en tjuga extra för en bok, eller femton spänn mer för en tröja. Men jag ser det som en investering – en investering i Kvarnholmens framtid. För vad är den nerslipade kullerstenen om inga fötter trampar på den? Och vad blir de skrovliga fasaderna utan ömsinta händer som putsar dem? Inte den kulturstad jag vill att Kalmar ska vara, i alla fall.
