Åsa Strandberg: ”Många människor skulle få ett mycket bättre liv om de hade en hönshjärna - åtminstone”

Att man mister höns till rovdjur, det är bara att acceptera om vill att de ska vara frigående. Hittills har vi förlorat ungefär tre höns om året. Den värsta tiden är vårvintern, då träd och buskar är helt avlövade. Det är ont om gömställen för hönsen och de syns lätt från luften. Att ha dem fritt gående i trädgården, medför också en del andra problem, nämligen att de ger sig ut på promenader. I vinter har de, oss ovetande, gjort räder in till grannarnas fågelbord och ätit äpplen och bröd. Till slut kom grannarna försynt och frågade om vi kunde göra något åt saken, eftersom hönsen också tycktes tro att deras altan var en höns-lounge. Alltså fick vi börja bygga ett litet staket, hur charmigt det än är med höns, så är bajs från större fåglar inget man vill ha framför dörren.

Första året vi hade höns, försvann min favorithöna Ärtan tidigt på våren. Ganska snart förstod jag att hon hade en ägg-gömma någonstans, även detta är ett gissel för ägare av frigående hönor. De flesta sådana djurägare ägnar betydligt mycket mer tid åt att leta ägg, än att faktiskt laga någon mat med ägg i. Vi som har frigående höns behöver alltså inte själva göra oss till och gömma ägg vid påsk.

En gång om dagen kom Ärtan hem för att äta och dricka, sedan var hon borta igen. Jag satte mig för att smyga på henne, för att se var hon tog vägen. Nu kanske du tänker att jag är lite knäpp som smyger på en höna, men hönor är mycket smartare än vad man kan tro. Faktum är att många människor skulle få ett mycket bättre liv om de hade en hönshjärna - åtminstone.

Några morgnar serverade jag extra god höns-frukost och låtsades sedan göra något helt annat än att spionera på hönor. Ärtan gick också omkring och såg helt oberörd ut. När jag vände så mycket som halva ryggen till, så stack hon. Hon försvann in på grannarnas tomt med en väldig fart och var sedan som uppslukad. Såhär höll vi på säkert en vecka innan jag listade ut ungefär vart hon tog vägen.

Min barndoms hönor var också dvärghöns, de la små bruna ägg med magiskt gula gulor. Såsom många dvärghöns var de mästerliga ruvare och försvarade sina små mot både skator och katter. Det fanns dock ett rovdjur de inte klarade av och det var stallråttorna. Det hände flera gånger att vi fick kycklingar uppätna och kaninungar ihjälbitna. Till slut fick jag nog av råttorna och när en av dem satt och fräste åt mig i en hästbox, grabbade jag tag i en högaffel. Den råttan hann nog inte ens fatta att även ett barn med en högaffel kan vara en grym jägare, särskilt om hon blivit väldigt trött på att begrava kaninungar.

Ärtan hade sitt gömställe någonstans under grannarnas uthus. Där kröp jag omkring och lyste med en ficklampa, för att försöka se henne och plocka hem henne och äggen. Men jag gick bet, hur jag än letade, hittade jag aldrig henne. Hon låg där blick still och mol tyst. Det blev en orolig tid, tre veckor ruvade hon helt oskyddad från nattliga jägare. När de tre veckorna hade gått, hittade jag henne på grannens gräsmatta. Hon låg tryckt mot gräset och under henne gömde sig fyra små gula, duniga kycklingar.

Från min plats i solen, spanar jag efter den nu försvunna hönan. Jag letar efter spår av en hungrig vråk och en olycklig höna. Men jag hittar inget. Plötsligt hör jag ett hysteriskt kacklande från en rishög: Jagharlagtettägg, jagharlagtettägg, jagharlagtettäääägg! Mycket riktigt, där har hon gömt minst tio ägg. Den här gången har hönsen i alla fall hållit sig på rätt sida staketet. Och ingen saknas.

Åsa Strandberg