Adée är en mästare på att trollbinda sin publik
Adée
Scen: Carlas café i Näsby på södra Öland.
Vad: En intim konsert med knappt 50 personer i publiken.
Publik: Ovanligt fokuserad största delen av konserten.
Stämning: Närapå trolsk med ett meditativt lugn.
Bäst: Avslutande, hjärtskärande ”Home”.
Utanför hopade sig molnen hotfullt i horisonten. Den vanligtvis friska Ölandsvinden tilltog i styrka och bröstade upp sig, den slet och rev i vår sista junikväll så att fasaderna knarrade och fönstren susade som om det vore mitt i ruggigaste november. Men inne på kaféet rådde ett nästan meditativt lugn.
Adée inledde med att sjunga ”Uti vår hage” inför en trollbunden publik, som var nästintill kusligt fokuserad på uppträdandet. Måhända var det konserttörsten som gjorde sig påmind efter närmare ett halvår av total pandemitorka. Med en blandning av egna låtar och covers lyckades hon sedan hålla intresset uppe i två hela akter, och när klockan slog 22 hade publiken fortfarande inte fått nog. Med kraftiga applåder lockade de in både Adée och bundsförvanten Bitte Appelqvist på scenen igen, och de nöjde sig inte med ett, utan fick istället två, extranummer.
Om publikkontakt vore en OS-gren hade Adée hamnat på pallplats. I det lilla, coronaanpassade formatet glänser dessa färdigheter extra tydligt, och det både hörs och syns att hon har över 800 spelningar i bagaget. Briljanta sånginsatser varvas med allsång, och även om hon själv säger sig vara en medioker storyteller levererar hon kuriosa som får flera av låtarna att lyfta ytterligare några snäpp.
Dialogen med publiken är kontinuerlig, och det märks att Adée längtat efter att få befinna sig i sitt rätta element. Kvällens bästa är hennes feministiska anthem ”Woman”, den avskalade ”Lean in” och det mäktiga avslutningsnumret ”Home”. Dessa tre låtar visar också prov på den stora bredd Adée besitter som artist – hon behärskar allt från mjuka viskningar till hjärtskärande vrål och fingerfärdiga rapptexter.
Visst är det bedrövligt att ett virus fått oss att gå miste om så många konsertupplevelser i år, men samtidigt kan vi glädjas åt dessa intima stunder som kanske aldrig blivit av om det inte vore för pandemin. Det är ingen tröst, men i alla fall ett litet ljus i mörkret.
