Åskådaren kommer riktigt nära sorgen i digitala "Jag springer”
Jag springer
Digital premiär: 18 februari. Kan ses via plattformen Voyd. Mer information finns på Byteaterns webbplats. Pjäsen hade sin ursprungliga premiär på Byteatern Kalmar länsteater i oktober förra året.
Manus: Line Mörkeby.
Översättning och regi: Daniel Rylander.
Med: Edvin Bredefeldt.
Första gången jag hörde om handlingen att springa som ett sätt att hantera förlusten av ett barn var när mamman till John Hron, 14-åringen som för 25 år sedan dödades av nynazister utanför Kungälv, berättade i media att en präst några dagar efter mordet föreslog henne att de skulle springa ihop, och att löpningen hjälpte henne. Det som gör att jag minns tv-intervjun är inte just springandet, utan modet föräldrarna visade när de lät sig intervjuas efter tragedin.
Samma öppenhet har Andreas Legarth Schmidts bloggtexter i danska tidningen Politiken, som handlar om hans egna erfarenheter efter dotterns död i cancer, då han snörde på sig löparskorna bara timmar efter att sexåriga Ellen gått bort. Texterna ligger till grund för ”Jag springer”, en drabbande monolog om hur dagligt springande är det enda som ger fadern lättnad och låter honom känna sig nära den döda dottern.
I samband med att föreställningen släpps digitalt, har Byteatern på hemsidan lagt ut ett samtal mellan Daniel Rylander som regisserat och skådespelaren Edvin Bredefeldt. Bredefeldt berättar hur han grät när han första gången läste pjästexten. Berättelsen om ett barns död är omöjlig att värja sig mot; ännu mindre när mottagaren vet att den är autentisk. Den delade smärtan uppstår för att vi känner till avsändaren; vi vet att det har hänt.
Hur gör dramatikern och teatern för få med äktheten som gjorde Legarth Schmidts bloggtexter lästa långt utanför hans vanliga läsekrets? Mørkeby föreskriver att monologen ska göras på ett löpband och texten är anpassad för att kunna framföras springande. Regissör och scenograf väljer en realistisk inramning; klart färgade träningskläder och en spegelblank gymmiljö, igenkännlig för många. En digital skylt ovanför skådespelarens huvud har en viktig dramaturgisk funktion genom att visa vilken dag det är i sorgearbetet, fram till dag 750, då berättaren springer ett maraton och till sist åter kan se den övriga familjen.
I den streamade versionen, där jag som åskådare kommer riktigt nära, är skådespeleriets och pjästextens hantverksmässiga kvalitéer uppenbara. Ändå önskar jag att Mørkeby inte villkorat att monologen ska framföras springande. Jag undrar om den realistiska estetiken, eller ens gestaltandet tjänar autenticiteten bäst. Bredefeldt och Rylander är något på spåret i sitt samtal om det som kallas ”skådespelarens offer”; Bredefeldt springer genom hela pjäsen för att publiken behöver att det ska vara på riktigt. Men jag ser textens auktoritet och verkan i ”Jag springer” som förknippad med avsändaren Legarth Schmidt. Kanske vore ett mer kraftfullt sätt att framföra denna text att göra det återhållet, med ett minimum yttre gestaltning, som ett återberättande eller en reading, istället för att träda in som avsändare.
