Dokument Enkelstöten: Historien om boken och tv-serierna som satte Kalmar på kartan

Vi skriver våren 1973. Tomas Arvidsson, som flyttat till Kalmar två år tidigare, arbetar som utbildningsledare – för protokollet, en yrkestitel ungefär i paritet med studierektor – på lärarhögskolan i Kalmar. Den här dagen är han i Stockholm. I jobbet ska han besöka Skolöverstyrelsen vid Karlaplan.

32-årige Arvidsson har kört bil från Kalmar till huvudstaden och inser att han behöver 25-öringar till parkeringsautomaten. Han spatserar in på Handelsbankens kontor, beläget alldeles invid Skolöverstyrelsen, för att växla en enkrona.

I samma ögonblick som han öppnar bankdörren föds ”Enkelstöten”.

På 1940-talet flyttade Tomas Arvidsson och hans familj från Älmhult till Göteborg. En inte helt okomplicerad flytt för en stammande liten grabb från vischan.

– Jag hade problem med att jag stammade. Att flytta till Göteborg och både prata småländska och stamma på småländska var ingen höjdare.

Han skapade sin egen lilla värld med hjälp av sin fantasi.

– Som de flesta som stammar hade jag ett behov av att hävda mig. För mig tog det uttryck i att jag hittade på små naiva historier som jag prackade på mina föräldrar. Bland annat hade jag en figur som hette ”Karlsson med det stora huvudet”. Han var en detektiv som var smart och begåvad.

Men istället för att stanna i skrivandets och fantasins värld gled Tomas Arvidsson – åtminstone till professionen – åt ett annat håll. Han utbildade sig till lärare i psykologi, pedagogik och biologi och hamnade i en alltmer mallad och byråkratisk tillvaro.

1971 flyttade han och hustrun Ulla till Kalmar. Där och då fanns det, även om skrivandet hela tiden låg och guppade passionerat i bakgrunden, inte mycket som talade för att 30-årige Arvidsson – nyanställd utbildningsledare på lärarhögskolan – snart skulle vara landets mest omtalade författare.

– Jag och hustrun förälskade oss omgående i Kalmar. Jag trivdes bra med jobbet på högskolan. Men det var väldigt byråkratiskt. Mycket regler, många möten, massor av bruna kuvert. Att cykla hem och sätta sig vid skrivmaskinen och få hitta på saker och bestämma handlingen själv blev en mentalhygienisk process för mig. Jag skrev ofta på nätterna och njöt av det.

Det som började som en hobby och ett andningshål i den kvävande byråkratitillvaron skulle snart bli något annat.

• • •

Den 16 november 2020 – alltså drygt 47 år efter att han kläckte den där idén under bankbesöket – berättar Tomas Arvidsson, fortfarande bosatt i Kalmar, vad det var för tankar som for genom huvudet på honom där på Karlaplan våren 1973.

Tankar som skulle ge långlivat blod till hans författarskap och – faktiskt – i grunden prägla resten av hans liv.

– Jag stod där med min enkrona i handen och tittade mig omkring. Det fanns inga höga glasrutor, inga kameror. Jag minns att jag tänkte: ”Den här banken är lättrånad”.

Efter besöket på Handelsbanken kunde Tomas Arvidsson inte släppa tanken på att göra ett bankrån. Eller i varje fall hitta på en historia om det.

Grundidén för "Enkelstöten" var att vända på begreppen och koncepten.

Bankrånarna skulle inte vara av den där gamla vanliga sorten. Klantskallar som åker fast. I stället skulle rånet ombesörjas av två intellektuella, välutbildade och – i varje fall på ytan – hederliga herrar med aktade yrken och ordnade familjeförhållanden.

Alltså, två personer som polisen inte i sin vildaste fantasi skulle kunna tro rånar banker.

För att bli lite biblisk: först skapade Tomas Arvidsson studierektor Jan Bertilsson. Alltså, huvudpersonen. I mångt och mycket en kopia av honom själv. Där Arvidsson var utbildningsledare på lärarhögskolan i Kalmar, var Bertilsson studierektor på Stagneliusskolan.

Bertilsson var – åtminstone initialt (han åldrades bara tio år fram till sin död 30 år senare) – ett par år äldre än Arvidsson, men i ungefär samma sociala situation med lån som skulle amorteras, hus som behövde renoveras, livspussel som skulle läggas samt en byråkrati- och administrationstyngd tillvaro på jobbet.

– Jag ska inte säga att vi är tvillingar, men åtminstone bröder. Som författare måste du tycka om de personer du skriver om, känna en samhörighet med dem. Det kan du bara göra genom att låna ut dina personlighetsdrag. Jag och Bertilsson är inte identiska, men hans funderingar inför byråkrati, samhälle och skola är väldigt mycket mina egna. Men man får vara försiktig, det handlar inte om någon agitationsroman, utan underhållning med ett budskap.

Efter att Tomas Arvidsson skapat Bertilsson var det dags för kumpanen. Det landade i Gunnar Stensson, tidigare studiekamrat till Bertilsson, numera doktor i Göteborg.

– Kompanjonen skulle vara en vän som han kunde lita på till hundra procent, som inte satt på krogen och skvallrade.

För att göra en lång historia mycket kort handlar "Enkelstöten" om att Bertilsson och Stensson åker till Stockholm och rånar Handelsbankenkontoret på Karlaplan.

Bytet? Nästan tre miljoner kronor. Det största rånet i svensk historia.

Du kunde ju inte så mycket om bankrån, antar jag, hur gjorde du din research?

– Samhället var mycket snällare på den tiden och det fanns pengar på bankerna. Sverige var ett väldigt öppet land. Jag ringde helt enkelt polisen i Stockholm och frågade vad som händer om de får ett larm om att Handelsbanken på Karlaplan har rånats.

Och de berättade?

– Jag sa att jag skrev en bok, de skrattade och sedan berättade de hur det går till. Jag vet ju inte om de berättade allt, men jag tror det. Polisen var mycket hjälpsam.

Rånet mot Handelsbanken hade ju en stor roll i boken – reagerade Handelsbanken på något sätt?

– Ja. Jag hade mina lån i Handelsbanken här i Kalmar och var lite orolig för hur de skulle reagera. De visste inget innan boken kom ut, så det var ingen produktplacering. Men de var faktiskt väldigt positiva. Chefen i Kalmar, Ingemar Lögdahl, sa till och med att jag skulle få ett särskilt konto i banken med nummer 007, men så blev det aldrig.

• • •

1975 var Enkelstöten färdigskriven. Tomas Arvidsson tvivlade emellertid på om hans manus höll måttet. Det låg i en byrålåda och där kunde det ha blivit kvar – om det inte varit för den brittiske författaren George Markstein. Hans deckare ”Frysen” hade hyllats och fått flera priser. Arvidsson läste den – och förundrades.

– Jag tyckte verkligen att den var jättedålig. Det var det som fick det att tippa över, som gjorde att jag vågade skicka in mitt manus.

Han valde ett litet förlag.

– Jag ville ju inte göra mig till åtlöje, att hela Bonniers skulle vrida sig av skratt i korridorerna.

Det var bara en hake. Förlaget han valt för att det skulle vara litet, var inte alls litet. Bra Böcker i Höganäs hade tvärtom norra Europas största bokklubb med omkring 300 000 prenumeranter. När Tomas Arvidsson några veckor senare stod i duschen bultade hans hustru på badrumsdörren. Det hade kommit ett brev från Bra Böcker.

– Jag trodde de ville tala om att de inte var intresserade, men det var de. Jag hade bara skickat in ett synopsis, men de var väldigt positiva och ville läsa allt. De undrade även om jag hade något mer på gång.

Det hade han.

Parallellt med skrivandet av ”Enkelstöten” hade Tomas Arvidsson även påbörjat ”Dubbelstöten”.

• • •

”Enkelstöten” släpptes på sensommaren 1976.

– Den ingick i ett av Bra Böckers bokpaket, som var väldigt stora, och nådde snabbt stor publik.

Hur var mottagandet?

– Den blev uppmärksammad direkt och fick överlag bra recensioner.

Hur märkte du av succén – det fanns inga morgonsoffor att sitta i på den tiden?

– Nej, det gjorde ju inte det. Det innebar egentligen ingen större förändring för mig. Jag fick vänliga kommentarer av folk på stan och biblioteken ville att jag skulle komma och prata om boken.

Tomas Arvidsson tilldelades Årets debutantpris av Svenska Deckarakademin 1976. Ett prestigefullt pris som senare gått till bland andra Håkan Nesser, Åke Edwardson, Liza Marklund, Åsa Larsson och Niklas Natt och Dag.

– Det är väldigt många duktiga författare som har fått debutantpriset. Jag är stolt över det och tittade faktiskt på diplomet – och blev nostalgisk – inför den här intervjun.

Strax före jul samma år, 1976, släpptes uppföljaren ”Dubbelstöten”. ”Bakstöten” året efter. En dag fick Arvidsson ett telefonsamtal. Det var regissören Pelle Berglund.

– Pelle sa att han ville göra en tv-serie av böckerna. Jag sa: ”Vad roligt”.

Vilken var din roll i skapandet av tv-serien?

– Jag gjorde egentligen ingenting. Överenskommelsen var bara att jag skulle godkänna manus.

Den första delen av tv-serien – det skulle komma två till, "Dubbelsvindlarna" (1982) och "Studierektorns sista strid" (1986) senare – hette ”Dubbelstötarna”. Den baserades på både ”Enkelstöten” och ”Dubbelstöten”.

Ett bryderi var vem som skulle gestalta Jan Bertilsson på tv.

– Pelle och jag hade ganska olika åsikter om castingen. Han tyckte att Björn Gustafson skulle spela studierektorn. Det ville i-n-t-e jag. Då lägger vi ner, sa jag bestämt, säger Tomas Arvidsson.

Varför trodde du inte på Björn?

– Jag trodde aldrig att han skulle kunna spela studierektorn. Han var så förknippad med rollen som drängen Alfred i Emil i Lönnerberga. Han luktade gödsel.

Ett annat alternativ var Jan Malmsjö.

– Men han var för tjock, tyckte Pelle.

Hur som helst gick Tomas Arvidsson motvilligt med på att träffa Björn Gustafson. Han vände på en femöring.

– Björn var sympatisk, påläst och hade inga divalater. Jag föll direkt.

Resten är, så att säga, tv-historia.

"Dubbelstötarna" blev en storstilad succé. Tittarsiffror mättes inte vid den här tiden, men det uppskattas att åtskilliga miljoner svenskar bänkade sig för att följa studierektor Bertilssons kriminella äventyr.

Många vid tiden prominenta skådespelare dök upp i rollistan. Frej Lindqvist spelade doktor Stensson och i övriga roller märktes Niels Dybeck, Dan Ekborg, Helena Brodin, Leif Liljeroth, Jan Waldekranz och Gösta Prüzelius.

Även en del lokala namn figurerade. Som revystjärnan Margareta Sundén. Gunilla Hjort spelade Bertilssons dotter Malin och Gunnar Jandén gestaltade vaktmästaren på Stagneliusskolan.

– Det finns de som beskriver serien som klassiker, men jag vet inte om jag själv skulle våga säga att den är det, säger Tomas Arvidsson.

Gestaltade Björn Gustafson studierektorn som du hoppats?

– Ja. Den enda lilla skillnaden är att min studierektor är lite mindre, vad ska jag säga...töntig. Töntig är kanske att ta i, men mindre vilsen och förvirrad och i stället mer analyserande, återhållen och analyserande. Coolare. Björn gör honom mer filmisk.

Faktum är att Tomas Arvidsson själv syns i ”Dubbelstötarna”. Han gör en liten men naggande god cameoroll.

– Ja, jag spelar lärare. Björn och jag går nerför en trappa på Stagg. Jag har manchesterkavaj och syns i fyra sekunder. Det ledde mig inte till Hollywood.

Tomas Arvidsson fortsatte trots författarframgångarna att förena sin byråkratistinna vardag som utbildningsledare med det hux flux påpassade författarskapet.

Skrivandet förblev en sidosyssla.

– Ja, jag hade samma jobb på högskolan fram till 1983. Det var aldrig aktuellt att bli författare på heltid, jag ville ha det bredvid på något sätt. Jag ville ha ett fast jobb, medan skrivandet blev en rolig, mentalhygienisk process.

Efter att han lämnat högskolekneget gav sig Arvidsson in i mediabranschen. Han blev chef för Sveriges Television i Värmland och vd för tidningen Östra Småland/Nyheterna, innan han tog över som högsta höns hos Barometern-Oskarshamns-Tidningen.

Vid millennieskiftet gick han i pension och blev författare och fristående krönikör på, så att säga, heltid.

I flera omgångar har hans böcker har getts ut i nyutgåvor. Den här hösten är det dags igen. Tomas Arvidsson har skrivit avtal med förlaget Modernista, som i sin serie crime vintage ska ge ut de åtta första böckerna i nyutgåva.

Vet du hur många exemplar boken ”Enkelstöten” sålts i?

– Inemot en halv miljon.

Jösses!

– Haha, jag säger detsamma.

Vad hände då egentligen med Jan Bertilsson? Jo, Tomas Arvidsson tog honom av daga i ett stenbrott på norra Öland 2006. Helt osentimentalt. Boken ”Studierektorns sista stöt” blev inte bara sista stöten, utan även det sista Bertilsson tog sig för i jordelivet.

Varför var du tvungen att ta kål på Bertilsson?

– Det var skönt att ta livet av honom och det fanns två skäl, egentligen. Det ena var av omtanke om läsaren. Om man skrivit om en person så länge och känner personen så bra, så blir det som att man stänger ute läsaren. Jag kanske är överdrivet ängslig å läsarnas vägnar, men det blev Bertilsson och jag – och läsaren lite vid sidan om, säger Tomas Arvidsson och tar sats för skäl nummer två.

– Sedan kom han helt enkelt för nära mig. Bertilsson var med mig jämt. Kanske inte i sängen, men när jag cyklade till jobbet, vad jag än gjorde så fanns han där i tankarna. ”Vad skulle Bertilsson ha gjort nu?”. Han blev en för dominerande del av mitt liv.

Sir Arthur Conan Doyle återupplivade Sherlock Holmes och Bobby Ewing i ”Dallas” återuppstod plötsligt i en dusch – du har inga planer på att blåsa liv i Bertilsson?

– Aldrig. Däremot hade han tydligen en bror. Min nästa bok handlar om Björn Bertilsson.

På tal om bröder. Visst var även Bo Bertilsson – poeten i boken ”Utanförskapet”, som sedan hette Bo Brandt i tv-serien ”Dubbelsvindlarna” – bror till Jan? Hur många bröder är de, egentligen?

– Helt korrekt. Du är alldeles för skarpögd. Jag vet inte riktigt hur många bröder det egentligen handlar om. Ska höra med Björn, doktorn.

Men även om Jan Bertilsson gick ur tiden där i stenbrottet på Öland, så lever "Enkelstöten" enträget vidare.

2017 blåste produktionsbolaget FLX liv i Tomas Arvidssons serie. Ramen är densamma. Två personer – den här gången en läkare och en lärare – som lever ett vanligt medelklassliv i Kalmar bestämmer sig för att råna ett bankkontor i Stockholm.

Skillnaden?

Nu var medelklassbusarna kvinnor. Huvudrollerna spelades av Sissela Kyle och Lotta Tejle.

– Det var en väldigt fräsch tanke att de vände på historien, placerade remaken i vår tid och lät två kvinnor begå brotten. Det är ett härligt grepp för det är ju ovanligt med kvinnor som begår brott på film och tv, säger Tomas Arvidsson.

En hel del färgstarka namn – såsom Lena Philipsson, Tomas von Brömssen och Thomas Bodström – återfanns i rollistan. Som en blinkning till 80-talsklassikerna dök även Björn Gustafson och Frej Lindqvist upp i några scener.

– Det var väldigt fint att de tog in Björn och Frej.

Två säsonger av ”Enkelstöten” har visats och blivit stora TV4- och CMore-succéer. 2019 belönades serien med tv-priset Kristallen som årets humorprogram.

Vad tycker du om ”nya Enkelstöten”?

– Jag kan möjligen skriva en bok, men jag kan inte film. I avtalet ingick att jag skulle godkänna manuset, så att de inte förvanskade för mycket. Kanske finns det detaljer som kunde gjorts annorlunda. Hur ska jag säga? Det kanske kunde ha varit lite mer allvar, men det kanske var nödvändigt att göra den som de gjorde. På det stora hela tycker jag att remaken var bra. Idén med kvinnor i huvudrollerna var fräsch och Sissela Kyle och Lotta Tejle var väldigt bra, säger Tomas Arvidsson.

Pontus Edgren kommer från Kalmar och är vd för FLX, bolaget som ligger bakom ”Enkelstöten”.

Det var förmodligen ingen slump att just "Enkelstöten" filmatiserades. Pontus Edgrens relation till Tomas Arvidsson går nämligen långt tillbaka i tiden. Boken och tv-serien har legat honom varmt om hjärtat hela livet.

– Mina föräldrar var goda vänner med Tomas familj när jag växte upp i 70-talets Kalmar. Det var en stor grej när Tomas slog i genom på riksplanet och blev en lokal kändis. Det fanns en riktig författare i stan. Hans böcker fanns hemma hos oss på Järnvägsgatan. Det låg Tomas Arvidsson-böcker överallt, säger Pontus Edgren.

När tv-serien sändes på SVT 1980 grabbade den, kanske ännu mer än boken, tag i unge Pontus Edgren.

– Jag var väldigt förtjust i tv-serien. Jag lärde mig repliker och scener utantill, och i någon mån ledde den in mig på mitt intresse för film och tv.

I synnerhet en skådespelare fångade unge Edgren.

– Björn Gustafson är ju helt fantastisk som studierektorn. Ingen kan spela så frustrerad och besvärad som han.

Kände du, som uppvuxen i Kalmar, ett extra ansvar när ni gjorde er version av "Enkelstöten"?

– Ja, det gjorde jag. Det var nervöst i och med att jag kommer från Kalmar.

Ni valde att göra ganska drastiska ändringar, de manliga brottslingarna var utbytta mot kvinnor, exempelvis?

– Vi ville att det skulle vara annorlunda. Den gamla serien var fantastisk och det hade varit dumt och konstigt att imitera och göra samma sak. Samtidigt behöll vi grundidén, att två personer med akademisk bakgrund, långt ifrån någon brottslig karriär, i en mindre stad plötsligt bestämmer sig för att begå ett brott.

Hur mycket var Tomas Arvidsson involverad?

– Vi har haft kontakt hela tiden. Han kom med input och var engagerad och intresserad genom hela processen.

Du spelar själv en roll, den något obehaglige Patrik Delborn. I synnerhet i andra säsongen får han stort utrymme. Hur var det?

– Det kanske framstår som att jag bett om att få en roll, men så var det inte. Vi som jobbar på FLX hoppar ibland in i små roller, för att fylla ut. Jag spelade den här obehagliga pappan till en skolelev i första säsongen av "Enkelstöten". I andra säsongen ville manusförfattarna förankra serien mer i Kalmar och ha med några Kalmarfigurer, så då blev min roll större.

Och så fick du spela mot Björn Gustafson – hur var det?

– Det var oerhört stort för mig, som vuxit upp med både Björn som skådespelare och med "Dubbelstötarna". Han är inte purung längre (86 år), men är fullständigt medveten och har fortfarande en enorm komisk tajming.

Det är alltså 47 år sedan första fröet till "Enkelstöten" föddes. Sedan dess har studierektorn suttit på Tomas Arvidssons axel och kommit med ömsom kärvänliga råd, ömsom illvilliga lockelser.

Det är ju sluga planer och kupper du fantiserar ihop. Har riktiga bovar inspirerats och använt dem i verkligheten någon gång?

– Ja, faktiskt. I en av böckerna gick brottet ut på att Bertilsson lagt ut falska inbetalningsblanketter på ett bankkontor och på så sätt fått folk att skicka honom pengar. Det påstås att någon försökte sig på det i verkligheten. Genom att ändra det förtryckta numret på blanketten, så gick pengarna till boven i stället för till Vattenfall, eller vad det kan ha varit. Jag undrar om det inte var i Oskarshamn det skedde, rent av. Men jag tror att resultatet var magert.

I förordet till Enkelstöten skrev du: ”Jag funderade länge på om jag skulle begå det perfekta brottet eller skriva en bok om det. Jag tvekade mellan boken och brottet, men valde till sist boken”? Du har aldrig blivit sugen på att omvärdera det där valet?

– Nej. Det har aldrig varit aktuellt, även om jag skrev så där. Men jag blev förhäxad av tanken. Jag tror att många hederliga människor, som du och jag, övervägt att göra något sådant. Tänkt tanken att göra en vattentät kupp. Det perfekta brottet, en enda stöt, sedan får det vara bra. Bryta tristessen, öppna ett fönster till ett annat liv. Det är väl samma princip som Vasaloppssyndromet.

Vasaloppssyndromet?

– Ja, jag har aldrig funderat på att åka Vasaloppet, men jag ångrar att jag inte har gjort det.