Monica Wilderoth: ”Skådespeleriet är ett av de vackraste yrkena man kan ha”

Teater kan vara mycket. En förströelse. En verklighetsflykt. Underhållning. En samhällsomstörtande instans. Eller som i Monica Wilderoths fall – ett vattenhål.

När hon som barn hittade en liten teatergrupp hemma i Halmstad var det som att äntligen kunna andas. Axlarna åkte ner. Hon vågade tänka fritt. Och trots att det där och då inte på minsta vis föresvävade henne blev teatern så småningom en heltidssysselsättning och ett levebröd.

– Vi var ett gäng splittrade, utelämnade arbetarungar i gruppen, skådespeleri var inget “riktigt yrke” eller något man kunde bli. Jag kände inte ”oh, här är jag – hit med teaterkläderna!”. Jag tänkte mer ”shit, vilket fritt rum det är”, berättar hon.

Vi möts i Byteatern Kalmar länsteaters lokaler bakom Linnéuniversitetet. Jag står nere i foajén när hon kommer flygandes nedför trappen. Hon stannar halvvägs, breder ut armarna över räcket och säger pustandes att hon fastnade i ett möte med facket. Det gör ingenting. Klockan är exakt 13.00 när hon visar mig genom köket och in i sitt kontor på tredje våningen.

När vi träffas har det bara gått fem dagar sedan hon tillträdde sin nya tjänst som konstnärlig teaterchef på Byteatern Kalmar länsteater – men hon är långt ifrån novis i branschen. Skådespelare, regissör, dramatiker, teaterchef, scenframställningspedagog och författare är några av de titlar som fyller hennes cv.

– När människor frågar när jag bestämde mig för att satsa på teatern brukar jag svara att det var en lång inkörsbana, och till slut var allt annat uteslutet. Jag vet inte när det aktiva valet kom, det bara blev så.

Som ung läste hon en tvåårig estetisk-praktisk gymnasielinje och när studenten var avklarad gick flyttlasset omedelbart mot huvudstaden.

– Då tänkte jag ”är Stockholm redo för en talang som jag?”, som man bara kan tänka när man är 17 år och inte kan stava till ödmjukhet. Efter några veckor kom jag på att det kanske också handlar om att få mat på bordet och en säng att sova i, säger hon.

Hon hamnade i restaurangbranschen och arbetade länge med allt annat än skådespeleri. Så en dag fick hon jobb på Stockholms improvisationsteater och blev en del av deras ensemble. Lyckan var gjord, hon levde drömmen – ett tag. Sedan ville hon vidare. Som 23-åring kom hon till sist in på Teaterhögskolan i Malmö och därefter har det rullat på med uppdrag såväl på som vid sidan av scenen – men alltid i närheten av teatern.

Vad är det som driver dig?

– Det beror på vilken Monica man pratar med. Om du hade frågat mig när jag var 25 hade jag säkert sagt att jag ville ta mig framåt och att det var själva prestationen som var det viktiga. Jag ville få bekräftelse av andra. Efter gediget arbete med mig själv och inträde i någon slags medelålder kan man konstatera att det egot är något förminskat. Nu drivs jag av att skådespeleriet, när det behandlas på ett riktigt sätt, är ett av de vackraste yrkena man kan ha. Konstformen är av människan, till människan, för människan – live. Jag vet inget bättre än det, när det funkar.

Hon beskriver detaljerat de där ögonblicken då det uppstår något magiskt mellan ensemblen och åskådarna – något så magiskt att det egentligen inte går att återberätta.

– Det finns tillfällen då jag känt att det här är så nära gud jag kommer. Allt har stämt, publiken och våra andetag är samma. Ibland bara lyfter man och alla som är där vet det. Man delar ett nu som aldrig kommer tillbaka. Det är magnifikt.

Hon är noga med att inte tala om teatern ur ett nyttoperspektiv. Den har visserligen en viktig samhällsfunktion, men på ett sätt som inte går att mäta i nytta.

– Vårt uppdrag är att vara konstnärer i ett samhälle som har sagt att kulturen ska vara en bärande pelare när det kommer till att behålla och utveckla vår demokrati. Vad vi gör för slags shower, däremot, det ska vara konstnärligt fritt. Jag aktar mig för ord som ”nyttig” eller ”mäta”, för då är vi inne på näringslivsplanhalvan och där har vi ingen chans. Vi är inte vinstdrivande – vi gör vår del och vi går runt.

Många talar om en teater i kris – men där håller Monica Wilderoth inte med.

– Man har sagt att det varit kris för teatern i 2000 år, sedan grekerna uppfann den. Den är inte i kris. Den är precis där den ska vara. Det finns ett starkt behov hos människan att få uppleva saker tillsammans, dela en upplevelse i samma rum, enas i ett gemensamt ögonblick. Jag önskar bara att den fick en större plats i samhället.

Så, vad var det som lockade henne till länsteatern i Kalmar? Monica Wilderoth har ingen koppling till staden sedan tidigare, och när hon under våren tog sig hit för att träffa sina blivande kollegor var det första gången hon satte fot på kalmaritisk mark.

– Jag tänker mycket på hur man kan koppla ihop en konstnärligt avancerad, spjutspetsig verksamhet med en välmående personal. En annan stor anledning var att Byteatern Kalmar länsteater har huvudfokus på barn och ungdom. Jag ser teatern som folkbildande och är inte rädd för den ambitionen.

I sin nya roll kommer hon att arbeta tätt ihop med den verkställande teaterchefen Linda Stenberg. Redan under vårens introduktionsdagar fann de varandra och de märkte snabbt att de har en väldigt samstämmig vision för Byteaterns framtid.

– Vi talar väldigt fritt och har, tycker jag, kommit varandra nära på oerhört kort tid. Något vi återkommer till hela tiden är att vi vill få ut länsteatern i hela regionen. Det är min absoluta prio som konstnärlig teaterchef. Jag har gjort en ”gallup” och förhört mig om Byteatern Kalmar länsteater och det är alldeles för många som säger ”finns den fortfarande kvar? Var ligger ni?”. Det är en kraftfull målsättning att efter mina år här ska alla i länet veta vad vi gör.

Något annat hon kommer arbeta intensivt med är en ökad representation – både på och framför scenen.

– Det finns fortfarande en vit, heterogen kanon på teatern. Jag vill söka mig till nya grupper, särskilt mindre bemedlade grupper och skolor är intressanta för mig. Det här är inte bara floskler, jag menar det. Det är en uppriktig strävan, och det har att göra med varifrån jag själv kommer. Teatern ska vara för alla.

Hon fortsätter:

– Jag vill få hit en stor bredd av nyskapande och intressanta upphovsmänniskor, det vill säga regissörer och dramatiker som utmanar vad det är att vara människa. Representation är jätteviktigt, ungarna i Kalmar län ska känna igen sig i de som står på scen oavsett varifrån de kommer. Det handlar inte bara om etnisk bakgrund utan också om kön, icke-kön, sexuell läggning, klassursprung... Det är ett mycket långsiktigt arbete, men det är fan bara att börja.

När jag frågar vad som är de viktigaste egenskaperna hos en konstnärlig teaterchef samlar hon tankarna ett ögonblick innan hon tar till orda.

– Förståelse för verksamheten, bra öron, kärlek till teatern och mod. Att våga gå med och emot. Man ska inte vara rädd för de konstnärliga uttrycken eller för att misslyckas. Konsten måste få stå för något annat än den rädslan, något djupare och allvarligare i oss människor. I det ingår ett omhändertagande av långsamma funderingar och en annan slags kroppspuls. Det finns tankar vi inte blir färdiga med men som tänks ändå. Det är som det ska vara.