Lyft Byteaterns historia – men av andra skäl än de nostalgiska
Jan Dzedins aktualiserade frågan om vad som ska hända med Byteaterns masker, dockor och objekt från de första decennierna av en unik och framgångsrik teaterverksamhet.
Jag var regissör på teatern under drygt tio år och vill gärna bidra med några synpunkter på hur och varför föremålen bör tas om hand.
Från när jag läste teatervetenskap i Stockholm minns jag ett besök på Marionettmuseet. Mikael Meschke var en introduktör av dock-och figurteater i Sverige och guiden visade med blossande kinder upp en sliten och rätt ful liten marionettdocka med snören; Det här är den historiska Benjamin!…
Jaha? So what? Om man nu inte sett denna livlösa träfigur in action? Eller minns själva det historiska sammanhanget.
Jag vill mena att det som gjorde Byteatern till en nyskapande och märkvärdig teater var blandningen av sceniska och konstnärliga uttryck; dock- och maskskådespeleri; animation av masker, dockor och föremål på det sätt vi behövde för att berätta vår historia. Vi hade levande musik, lika gärna på tegelpannor eller glas som traditionella musikinstrument, vi jobbade med dans, koreografi och naturligtvis med ”traditionellt” skådespeleri, aktörer som rör sig över scenen eller står rakt upp och ner och säger repliker.
Det som gjorde det möjligt var teatern som mötesplats för folk med de mest skiftande konstnärliga kompetenser, bildkonstnärer, mimare, vaudevilleartister, dansare, musiker, och igen förstås skådespelare, i ovanligt öppna, sökande och experimenterande arbetsprocesser. Lösenordet var hela tiden ”berätta” vilket gav oss de rika möjligheterna till nya och oväntade sceniska påståenden och uttryck. En teater som överraskar och har ett ärende och ser sin publik blir älskad. Som Byteatern.
Jag menar att det är detta sammanhang som borde lyftas i en presentation av de kvarlämnade föremålen. Hur ”allt är möjligt” när man ger fantasin fria tyglar när man vill kommunicera i konstnärliga former; berätta och gestalta en historia.
Varför ser dockan eller masken eller vad det nu är ut som den gör och hur användes den och hur kom den till?
Det här kan göras inspirerande, fiffigt och lustfyllt med rätt urval av föremål i genomtänkt presentation. Och här kan samlingen få värde även i pedagogiska sammanhang både inom skolan, akademin och såväl professionell- som amatörteater.
Så visst borde man ”visa upp” Byteaterns historia men av andra skäl än de nostalgiska.
Här finns återigen möjligheten att göra något fullständigt unikt i Byteaterns namn.
Allt är fortfarande möjligt.
Björn Samuelsson
