Dahlström har konsekvent nobbat intervjuer, vänligt – men bestämt. Sagt att han inte vill prata, sagt att han vill vänta. Nu känner han sig redo att prata och han tar oss med på en snudd på häpnadsväckande historia om hur det gick till när han blev utfryst av IK Oskarshamn.

En klubb han spelat fem hela säsonger för, där han inte hade missat en enda match de fyra senaste åren.

För lite mer än ett år sedan ringde telefonen när John Dahlström var hemma hos föräldrarna i Kungsbacka. Beskedet från IKO: ”Vi ser inte dig på tolv forwards.”

– Jag upplevde det som väldigt oklart. Det var inte så att de sa att de inte ville ha kvar mig, mer att jag skulle kämpa mig in i laget. Sedan var det inget mer med det, berättar John Dahlström och fortsätter:

– I slutet av april var jag i Oskarshamn igen och då var det tydligare att det var okej för mig att hitta en annan klubb. Men de förväntade sig att jag skulle vara på plats och träna, även det känns lite oklart. Mycket kändes bara oklart.

Dahlström – tillsammans med sin agent – börjar att leta efter en ny klubb att representera. Samtidigt som han sitter på ett gällande avtal med IKO.

– Någonstans i bakhuvudet hade jag kvar att jag ville spela här. Jag har inte bott här i fem år, gjort hela resan för att från ingenstans inte få vara kvar. Mitt mål var att spela här. Jag tränade hela sommarträningen och var med på allting. När sommarträningen var slut sades ingenting.

Fick du beställa ny utrustning?

– Ja, jag beställde ju allting nytt – men de hade inte beställt det. Men det var ingen som sa det till mig. Det fick jag inte reda på förrän i augusti.

Vad tror du var planen med det?

– De förväntade sig bara att jag skulle ha en annan klubb, antar jag.

När laget återsamlades efter semestern kommer något som får betraktas som en käftsmäll för Dahlström. Hans plats i omklädningsrummet var tömd på allting.

– Jag kom dit inför återsamlingen och skulle slänga in min bag i omklädningsrummet. Då ser jag att det är tomt på min plats. Hade jag inte kommit ner dagen innan hade jag kommit ner på måndag morgon som ingenting.

Vilka tankar rör sig i huvudet då?

– Mycket. Någonstans visste jag att jag inte skulle spela här, men att det blev så… Det är väl bara att lyfta på luren och säga: ”Du, på måndag har du ingen plats här och det är så vi kommer köra. Vill du vara här och träna kan du vara det.” Det är väl inte svårare än så?

Du fick aldrig det samtalet?

– Nej.

Morgonen därpå åkte John Dahlström till hallen precis som vanligt – och stövlade in till tränarrummet för att få någon form av besked.

– Jag undrade vad som försiggick – varför ingen säger någonting. Alla sitter där i ledarrummet.

Vad är du då?

– Då är jag förbannad. Visst, vill de detta, så ”okej”, men kör bara med öppna kort. Sedan är det skillnad, jag har varit här så länge, jag bryr mig om klubben. Det blir ännu mer påtagligt att jag har mycket känslor i det. Jag är väl som vilken människa som helst. Har man jobbat på ett ställe i tio år bryr man sig mer om det än om ett ställe där man varit i ett halvår. Det var mycket känslor.

Vad fick du för svar i ledarrummet?

– Jag var inte där så länge. De förberedde för första träningsdagen. Jag minns inte alla detaljer, men jag gick iväg och pratade med en av dem. Jag fick förklarat för mig att det var dåligt gjort av dem att inte höra av sig och säga något. Jag ville bara att de skulle vara ärliga, det hade gynnat alla.

Jobbade du och din agent för att hitta en klubb under sommaren?

– Det är klart vi gjorde det, men skulle jag skriva på något annat skulle det kännas bra. Vi trivs här, har bott här länge och det har blivit mitt hem. Vi köpte lägenhet här för två och ett halvt år sedan. Jag och min sambo trivs jättebra här. Det har varit jättelätt att komma ihop som grupp, alla har flyttat hit på samma premisser och man umgås mycket.

••••••••

Dahlström lånades ut till IKO från Almtuna under våren 2018. Lönen då? 11 000 kronor i månaden.

Han kom från en tung säsong som inneburit utlåningar till Arlanda och Hudiksvall, men hittade rätt i IKO-tröjan. Han satte det där förlösande målet i tom kasse i match sju mot Timrå 2019, och har förlängt kontraktet två gånger till efter det. För tre år sedan stod han för 16 fullträffar i SHL – parallellt som han satt i kassan på Willys. Något som fick stor uppmärksamhet i hockey-Sverige.

– Det var faktiskt Joakim Thelins fel, han skrev en tweet om det. Jag hade gjort två mål eller något och han skrev att man kanske skulle börja jobba på Willys. Ett tag var det för mycket med det där.

Varför jobbade du på Willys?

– Till en början jobbade jag som brevbärare för att dryga ut kassan lite. Jag kände väl att jag inte gjorde så mycket om dagarna. Då hoppade jag in lite extra på Willys och det var ganska skönt att jobba lite kvällar ibland. Jag tyckte det var jätteroligt.

••••••••

Dahlström häller upp den sista skvätten av sin cola zero. Samtidigt som en vråltrimmad moped kör förbi och det ekar i hela stan. Han trodde inte att det skulle bli närmare sju år i Oskarshamn.

– Första dagen jag kom hit tänkte jag: ”Vad i hela helvetet har jag kommit till? Här kommer jag inte bo länge.” Nu trivs jag med närheten här. Det känns som att komma hem varje gång vi rullar in här.

••••••••

När han ska träna med fystränaren Janne Hammar får Dahlström inte sitta i omklädningsrummet. Han får sitta ensam i ett annat kyffe och träna med J20-laget på eftermiddagarna för att få lite lagträning ibland.

Vid två tillfällen under säsongen var det nära att det löste sig. Först tätt inpå seriepremiären, men Linköping, som var det aktuella laget, väljer till sist en annan spelare.

Ett par månader senare händer det på nytt. Om luften gick ur i september, blev det en ännu större tomhet nu.

– Mitt mående gick upp och ner. Jag minns när SHL drog i gång, det var jättekonstigt att sitta och titta på matcherna hemma. Jag hade ju inte kunnat kolla en match på fyra–fem år. Jag såg alla IKO:s matcher hela året.

Dahlström fortsätter:

– Till sist bestämde jag för mig att jag ska spela någonstans innan jul, längre orkade jag inte vänta. Då kom Växjö som ett alternativ och det kändes klockrent. Jag gjorde sex matcher, varav fyra som jag faktiskt spelade. Det var grymt kul att vara där, att få vara i en klubb som varit så framgångsrik.

På vilket sätt skiljer det sig?

– Svårt att sätta fingret på vad det var. Det andades ”här vinner vi” på något sätt, hela vägen från kontoret ner till omklädningsrummet. Det kändes som nästa steg, men det är väl något som vuxit under tiden.

Var det någon gång under den här tiden snack om att du ska göra comeback i IKO?

– Nej, då hade jag släppt det. Jag ville långt in på hösten, framför allt med tanke på hur det gick, att det kanske skulle komma något. Innerst inne i mig vill jag ändå spela här, men det var ingenting.

••••••••

Han får återvända till Oskarshamn efter utlåningen till Växjö Lakers, där insatserna gett lite eko. Det är då Malmö Redhawks kommer in i bilden – allting är klappat och klart, det är grönt ljus och papperna ska egentligen bara undertecknas.

– Då vill de inte släppa mig.

Varför?

– De ville inte släppa om det skulle vara en konkurrent i ett kval. Då var jag också ganska förbannad.

Vem var det som sa nej?

– Det där är en sådan grej… det är ingen som vågar säga vem som tagit beslutet. Jag åkte till ishallen på morgonen, allting var grönt från IK och Malmö, jag tränade för att jag skulle spela två dagar senare. När jag klev av isen var det inte grönt längre. Det handlade om en och en halv timme kanske. Då var jag lagom nöjd. Jag ville ju bara spela hockey där och då. IKO ville inte ha kvar mig under hela säsongen, sedan ville de helt plötsligt inte släppa mig när det fanns en lösning. Då hade Malmö dessutom typ åtta poäng ner till strecket.

Har du känt dig utfryst?

– När jag var på hallen dagen efter de hade sagt nej till Malmö kunde folk inom klubben inte ens kolla mig i ögonen och säga hej. Det var nog sista droppen. De kunde inte ens kolla mig i ögonen och hälsa.

Är det någon som pratar med dig under den här tiden?

– Nej, jag får ta kontakt själv om jag vill ställa några frågor. Jag vet fortfarande inte vem det är som har tagit beslutet, säger John Dahlström och poängterar att det är hans sida av myntet.

För det får betraktas som något av en rörig tid efter att det stod klart att Thomas Fröberg skulle lämna uppdraget som sportchef. En tillfällig sportgrupp bestående av Martin Filander, Arsi Piispanen och styrelsemedlemmen Hans Andersson tillsattes innan Oscar Alsenfelt presenterades som ny sportchef den 8 februari.

– De jag frågade sa att de inte hade tagit beslutet – och då har jag frågat alla som kan tänkas ta ett sådant beslut.

Vad tänker du kring det?

– Jag återkommer till samma grej. Hur kan man inte vara rak och ärlig? Vad är problemet? Det hade, som sagt, gynnat allt. Jag gillar inte att måla upp mig själv på något sätt, men jag hade ändå varit här så länge, gillar staden och känner att jag verkligen har gett allt utifrån det jag kan.

Den 25 januari står det till sist klart att Djurgården blir nästa anhalt för John Dahlström. Tiden där blir dock inte alls som han tänkt sig.

Efter någon vecka blev han sjuk, missade matcher och träningar. En vecka gick och han blir sjuk på nytt.

Proceduren upprepades ytterligare två gånger och Dahlström fick träffa lagläkaren.

– Jag hade inte varit sjuk på fem år, det kunde liksom inte stämma. Något måste vara fel. Proverna visade på infektion i kroppen, sedan gick vi tillbaka till basic. Läkaren frågade om jag kanske träffade mer folk, åkte tunnelbana, om jag hade ny lägenhet.

Några dagar gick samtidigt som han funderade kring mötet med läkaren.

– Då kände jag mig lite sjuk igen. Jag trodde att jag blivit helt knäpp. Vi började kolla runt i lägenheten och det visade sig att det är mögel i h-e-l-a lägenheten. Då fick vi en förklaring ganska snabbt. Det var mögel i sovrummet och vi fick packa ur lägenheten och flytta in på hotell, berättar Dahlström samtidigt som han visar upp en bild med stora svarta prickar på väggen bakom sängen.

– Vi fick en ny lägenhet och sedan dess har jag inte varit sjuk. Jag tänkte själv att man kan väl inte bli sjuk på grund av mögel. Men någon dag efter detta kom det ut en artikel om Carl Starfelt i fotbollslandslaget som upplevt precis samma sak.

– Jag gillar inte att skylla ifrån mig varför jag inte spelat tillräckligt bra, men vissa grejer… jag vet inte. Tänker jag tillbaka på hela det här året finns det mycket storys.

Nu, då?

– Jag ska ut på golfbanan om en timme. Jag har tränat lite med Jonas Engström, träffat Benny (Boquist), sedan har jag lärt känna andra människor här utanför hockeyn. Jag spelar mycket golf med Erland Gandskog och trivs väldigt bra här, speciellt på sommaren. Jag är på ett bra ställe i mig själv nu. Vad det än blir framöver kommer det bli bättre. Jag har nog aldrig varit så här sugen på att spela hockey.

Hur mår du?

– Väldigt bra. Jag har fått distans till hela året. Vi kan sitta här och skratta lite åt det nu. Vad ska jag annars göra? Jag kan inte sitta och vara irriterad, det har jag varit tillräckligt, less har jag varit tillräckligt. Jag känner mig stolt över tiden, vi har slutat högre upp i det svenska seriesystemet varje år som jag spelat här. Fram till den här säsongen har jag verkligen älskat att spela för IK Oskarshamn, säger John Dahlström.