Frida Lindström: Frida Lindström: ”Jag vet inte hur man sörjer – men jag måste göra det igen”
När jag var 15 år dog min mormor. Jag minns att jag gick av på mitten, men inte så mycket mer än det. Jag minns inte om jag bar svarta kläder på begravningen, jag minns inte ens om jag var där. Oceaner av tid har passerat sedan dess. Jag har gått från barn till vuxen och blivit en annan människa – en människa som haft privilegiet att aldrig behöva lära sig att sörja. Inte på riktigt. Jag vet inte hur man gör.
För några veckor sedan dog min morbror. Den yngsta, lill-morbror. Han som arbetade på chokladfabriken när jag var liten, som gjorde det till tradition att komma hem med stora burkar Polly och chokladdoppade skumbjörnar till oss. Han som passade mig när lillebror skulle sättas till världen. Han som skjutsade runt mig på sin motorcykel, som fick jobb på Stadsmissionen och höll span på möbler han trodde skulle passa mig. Han som skaffade mig mitt piano. Han som körde taxi i flera år, som kunde alla stadens gator och som frivilligt utsatte sig för att övningsköra med mig. “Du måste GASA igenom kurvan, Frida!!” gormade han, och jag gormade alltid något skräckslaget tillbaka.
Berättelserna från hans barndom har jag hört många gånger. Hur han som bindgalen minsting sprang rakt genom en glasruta i ren frustration, för att storebror blockerade dörren. Hur han mitt i vintern gömde sig på balkongen för att tjuvlyssna på sin äldre syster och hennes väninnor. Hur alla barnen på gården lärde sig att forma en skallgångskedja varje gång han försvann – en busvissling och ett “Stefan är borta igen!” så var insatsstyrkan redo. De hittade honom alltid. Han kom alltid tillbaka. Det gör han inte nu.
”Kanske är sorgearbete något man växer in i. En färdighet man tvingas öva upp. Ett alldeles överjävligt ont som kommer med att vara människa, men en icke förhandlingsbar del av livet. En bit man inte kan välja bort. Hur gärna man än skulle vilja.”Frida Lindström.
Plötsligt, från en dag till en annan, så finns han inte mer. Helt utan förvarning. Trots att han inte alls var särskilt gammal. Min mamma har mist en storebror. Hennes syskon har mist en lillebror. Min kusin har mist sin far och familjen har mist en hörnsten som alltid funnits där. Som haft en självklar plats vid bordet under alla högljudda släktmiddagar.
Folk som sörjer säger att en förlust är svår att ta in. Jag förstår vad de menar nu. Trots att det gått flera veckor tror jag fortfarande att han ska trampa förbi på sin elcykel. Vi bodde i samma kvarter, sprang ofta på varandra, pratade om ditt och datt. Sist jag såg honom gnistrade solen på hösthimlen, jag hade röd kappa och röd basker och han skulle hem och titta på V75. Han berättade att hans kompisar läser allt jag skriver, att de pratar om mig ibland. Det gjorde mig ofantligt glad, att ett gäng herrar i 60-årsåldern som jag aldrig träffat ser ett värde i mina ord. “De säger att du har språkets gåva, inte fan har du fått det från mig i alla fall!“, sa han och skrattade så att ögonen blev alldeles smala. Sedan cyklade han vidare.
Sorgen är så märklig. Först gråter man och sedan blir man alldeles tyst. Känner hur den lägger sig som ett tungt pannband runt huvudet. Hur den sätter sig på stämbanden, kväver alla nyanser i rösten. Hur den ekar genom kroppen, blir till stela muskler och ömmande leder. Hur den slutligen mjuknar. Inte försvinner, men smälter in.
Jag vet inte hur man sörjer, men jag vet att jag måste göra det igen. Om inte något oförutsett bryter min egen livslinje kommer sorgen att hemsöka mig många gånger innan jag tackar för mig. Vad ska jag göra då? Jag kan ju inte skriva en krönika varje gång någon dör. Kanske är sorgearbete något man växer in i. En färdighet man tvingas öva upp. Ett alldeles överjävligt ont som kommer med att vara människa, men en icke förhandlingsbar del av livet. En bit man inte kan välja bort. Hur gärna man än skulle vilja.
Om någon frågar hur många morbröder jag har kommer jag även fortsättningsvis att svara “två”. En som lever och en som levt klart.
En morbror är en morbror även efter döden.
