Oscar Guermouches nya utställning är ett desperat utbrott av raseri

Förklaringen till pianots bedrövliga skick finns på en video, som visar hur en man vevar med en slägga och slag för slag lägger instrumentet i ruiner.

Vad som däremot inte framgår av videon är vem mannen är och varför han bär på ett raseri han inte förmår härbärgera.

En ledtråd är pianomusiken som löper genom videon, signaturmelodin till tv-serien Hulken (”The Lonely Man” av Joe Harnell, här framförd av Olof Lövmo).

En annan ledtråd är Oscar Guermouches vid det här laget välkända intresse för stereotypt manliga identiteter. De har genomsyrat hans arbete, från det uppmärksammade studentverket ”Vi vill åka till Moskva” på Konstfack 2009, och vidare till den första stora soloutställningen ”Mine’s Bigger Than Yours” på Kalmar konstmuseum 2011 och installationen ”You Made Me” i Slottsskogen i Göteborg 2016.

Männen kan vara patriarker och fäder som skyddar sina barn, men framförallt är Oscar Guermouche fängslad av hjältar som ställer till det för sig och sin omgivning, sådana som Rambo och Hulken, figurer som har följt honom genom en stor del av livet.

– Monsterhjältarna visar på omöjligheten att göra rätt i mansrollen, att leva upp till berättelserna om männen som står på sig och agerar. Hulken gör det som han har lärt sig är rätt, men hans agerande slutar alltid med förödelse. Och han gör samma misstag om och om igen, säger Oscar Guermouche.

Han ger ett exempel som han har hämtat från en tidningsartikel: Ett gäng tjejer och killar hänger sent en natt vid en korvkiosk. Plötsligt dyker en råtta upp på trottoaren. Tjejerna skriker. Killarna börjar tafatt stampa efter råttan. Alla utom en, som stampar på riktigt och har ihjäl djuret. Resten av gänget förfasar sig och är överens: Den killen är äcklig.

– Han gör på ett sätt rätt, men ändå blir det fel, säger Oscar Guermouche.

Hulken på Teatergalleriet exploderar under trycket av förväntningarna. Han vill inte mer.