”Mitt i livet” griper tag – men stundtals brister illusionen

Det gifta paret Mikael (Henrik Norlén) och Sofie (Frida Hallgren) möts en sömnlös natt i köket. Hon har inte fått en blund på flera veckor, han är bara uppe för att kissa. Hon tar sats och säger att hon inte älskar honom längre. Han lyssnar inte. Gaggar istället om någon fånig sak han drömt, om fläsket som måste upp ur frysen och föräldrarna som ska komma på middag nästa dag. Hon söker kontakt, han söker en flyktväg.

Vi befinner oss i ett hem med dyrt porslin och märkeselektronik. Hela föreställningen utspelar sig runt en gigantisk köksö i marmor och i bakgrunden står ett högrest, platsbyggt hyllsystem med infälld belysning. Det vi ska komma att bevittna är ett hjärtslitande, ambivalent söndertrasande av en 16-årig relation. En dissekering, om man så vill.

Vi har Sofie, som blivit förälskad i en annan och förgäves försöker nå fram till sin man, och vi har Mikael, som inte ens kan erkänna för sig själv när han gråter. Dialogen är rapp och stundom så välskriven att det gör fysiskt ont i bröstet. Man är där, vid köksön, med dem. Ja, man är till och med inuti dem. Det är onekligen teater på hög nivå.

Men så, ibland, brister illusionen. Manuset innehåller ett antal malplacerade repliker som blir en svidande påminnelse om att det är fiktion vi bevittnar, inte verklighet. Som när Sofie börjar beskriva deras bröllopsfest för Mikael. Åttiotalstemat, musiken, dansen – varför skulle hon göra det? Han var uppenbarligen där. Så pratar man inte med varandra.

Eller när hon vid flera tillfällen beskriver att de bor i en villa med sjötomt och sex sovrum. Den här typen av manusgrodor är vanliga – man vill beskriva en omständighet för betraktaren och väljer att låta någon av karaktärerna göra det, förmodligen för att det är det enklaste sättet. Men i det här fallet är det fullkomligt överflödigt. Scenografin är fantastisk och talar sitt tydliga språk – våga lita på att den gör jobbet. Publiken förstår kontexten utan att man skarvar in den i dialogen.

Vad som däremot imponerar är konfliktsekvenserna. Bråken. Herregud, vad det bränner till. När de snubblar på orden, pratar i munnen på varandra och när Henrik Norlén rosenrasande men kontrollerat börjar slänga tallrikar i golvet – rysningar. Frida Hallgren är dessutom en fenomenal gråterska som med små, nyanserade medel (som att med handryggen torka bort förlupna tårar under hakan) utklassar många av sina skådespelarkollegor i denna gren. Med gråten i halsen är hon som allra bäst.

”Mitt i livet” bjuder i det stora hela på magnifik teater med starka skådespelarinsatser. Trots den avgrundsdjupa ångesten i storyn lämnas utrymme för en stor portion humor som emellanåt träffar precis där den ska, emellanåt känns utstuderad och underlig. Slutscenen kommer något hastigt, och när publiken köar till garderoben virvlar grubbel och reflektioner runt i foajén. Hur slutade det egentligen? Att frågan ställs och diskuteras är ju i sig ett tecken på att föreställningen slagit an någonting. Och jag, jag känner mig faktiskt både gripen och berörd.