På lördag, den 16 november, är det premiär för Byteaterns uppsättning av Shakespeare-klassikern ”Hamlet”. Bakom kulisserna håller de sista pusselbitarna på att falla på plats, och förberedelserna pågår för fullt i skådespelarnas loger.

– Nu börjar det, känner jag. Nu börjar man bli nervös. Det är liksom en anspänning i kroppen, ett pirr. Man känner att det är på gång, säger Agnes Forstenberg.

I rollen som Hamlet har hon dels fått dyka ner i en karaktär som vanligtvis tilldelas män, dels fått undersöka det inneboende hat som driver både Hamlet och historien framåt. Regissören tillika Byteaterns ena chef Daniel Rylander har valt att gräva i maskuliniteten som genomsyrar dramat, vilket kastar nytt ljus över Agnes Forstenbergs uppgift.

– Jag har aldrig drömt om att spela Hamlet men nu förstår jag varför så många män gör det. Det är en drömroll. Och jag älskar att utforska maskulinitet, så det blir som en extra krydda. Vad är en man som inte lever upp till förväntningarna?

De har arbetat efter Daniel Rylanders vision som utgår från att Hamlet ”inte har det i sig”, och därför inte blir kung när fadern dör. Det har däremot hans farbror Claudius, och därför blir det han som tar över tronen. Vad Hamlet inte vet där och då är att det var Claudius som mördade hans pappa. Hamlet och kungen utvecklas till ärkerivaler under pjäsens gång – en rivalitet som tar form mellan två skådespelare som utanför jobbet har en kärleksrelation.

Hur har det varit att spela varandras antagonister?

– Vi har jobbat mycket ihop tidigare, och vi lever ihop. Eftersom vi är trygga i det så kan vi utforska det sceniska hatet på ytterligare en nivå. Om man spelar mot någon man inte alls känner kanske man ändå måste lära känna den lite grann först, så man blir trygg i vad man kan använda för uttryck. Jag skulle säga att det hjälper att vi är ett par, säger Edvin Bredefeldt.

I rollen som Claudius har han fått jobba mycket med temat skuld. Den nye kungen ångrar nämligen att han dräpte sin bror för att komma åt tronen.

– Jag tror att skuld är något vi alla kan identifiera oss med. Skuld över att ha mördat sin bror är det lyckligtvis inte så många i vår närhet som går runt och bär på, men man kan alltid hitta gemensamma referenspunkter med Claudius problematik. Det vore intressant om jag lyckas få folk att känna ”fan vad jobbigt om jag hade mördat min brorsa”.

Innan han tog sig an rollen hade han inte ens sett pjäsen, så att kliva in i kungens skor var en helt ny upplevelse.

– Jag hade inte tänkt att jag skulle spela Claudius i så här unga år, det är en sådan gubbroll, liksom. Men det har varit intressant att utforska uttagna maskulina uttryck, det ligger så mycket på Claudius att representera den här världen som Hamlet inte klarar av. Det ger mig som skådespelare ganska mycket frihet, för jag upplever inte att jag måste försvara Claudius särskilt mycket, säger Edvin Bredefeldt och Agnes Forstenberg fyller i:

– Samtidigt är det ju maskulina drag som premieras idag också. Han är stark, initiativrik, våldsam...Jag tänkte idag när jag cyklade hit att på ett sätt är ”Hamlet” som en klassisk hjältesaga. En person får ett uppdrag och ger sig ut på en resa – och i ”Sagan om ringen” och de andra berättelserna så klarar hjälten det. Men Hamlet är en misslyckad hjälte, han får ett uppdrag som han inte kan hantera. Det kanske är det som är fascinationen med pjäsen, jag tänker att många människor funderar över det. Hur står jag ut med mina egna misslyckanden? Och min oförmåga?

I logen intill sitter Ofelia – eller Agnes Hargne Wallander som hon egentligen heter – och blir sminkad. Under eftermiddagen ska ljussättningen falla på plats, och då är det viktigt att testa hur skådespelarna ser ut i det smink de kommer ha på scenen. Sminkösen Lise-Lott Wendt målar med van hand Ofelias läppar röda. Men Ofelia i Byteaterns uppsättning är inte fullt ut den Ofelia som brukar synas vid Hamlets sida.

– Hon har fått alla Horatios repliker, som i originalet är Hamlets bästa vän. Sedan har hon också en del av Hamlets repliker och delar från Romeo och Julia också. Så det är liksom en Ofelia men en annan Ofelia, säger Agnes Hargne Wallander.

Hur är det att ta sig an en så pass omarbetad roll i en pjäs som många har en relation till sedan tidigare?

– Kul! Det är en väldigt rolig bearbetning. Först tänker man ”oj, hur ska det här gå?”, men sen märker man att alla roller oavsett om de är klassiker eller inte innebär ju ändå samma arbete.

Och snart ska arbetet visas upp för publiken. Den 16 november är det premiär, och sedan spelas pjäsen till och med den 28 december.

– Oftast begriper man mycket mer av det man skapat bara man får en mottagare. Och det är ju vad det är till för, det vi gör. Det ska ju kommuniceras, säger Agnes Hargne Wallander.