Christian Gustafsson: Christian Gustafsson: Spela uselt och slå Djurgården på Hovet – det har något
Kan man få en för bra start på en match?
Det var i alla fall känslan den här tandläkarvädertorsdagen i södra Stockholm.
IK Oskarshamn äntrade Hovet med svansföring, pondus och lyster. Första fem minuterna fick man gnugga sig i ögonen gång efter annat för att se att det var IKO-emblemet på tröjorna och inte Harlem Globetrotters som var ute och lattjade.
Det var plusmeny på spel mot ett mål-andet. Det var knappt så att Djurgården rörde pucken. Ska det bli 10–0 eller 15–0, det här, hann man tänka?
David Quennville klappklapppassade med Cam Brace och tryckte in 1–0 i taket. Av bara farten skickade Patrik Karlkvist in 2–0. Det var chans på chans på chans och 7–0 i skott. 4–0 hade inte varit orättvist.
Efter sex minuter sköt Djurgården sitt första skott på mål. I samma veva visades Johan Johnsson ut för en körare i ryggen på Filiph Engsund av alla människor.
Från det ögonblicket förändrades det mesta.
• • •
Ett brandskattat Djurgården – som saknade blytunga namn som Marcus Högström, Tom Nilsson, Peter Holland, Sebastian Strandberg och Linus Videll – tog över matchen.
Först lite, sedan mycket.
Det var inte så att mesta mästarna gjorde något grandiost framträdande, snarare så att IKO gång efter annan satte sig i det knepiga situationer. De klarade inte att spela sig ur egen zon, de hade ännu större problem i mittzon och i anfallszon, ja, där var de knappt.
Inverterat kontrollerat. Eller okontrollerat om ni så vill.
IKO hamnade – även i spel fem mot fem – konstant i numerära underlägen över hela banan. Det egna spelet var i princip noll och ingenting. Att IKO kom undan med en fortsatt 2–0-ledning får de tacka högre makter och Joe Cannata för.
Tredje akten blev den andra lik. Ett IKO, för kvällen utan eget spel och med primärt fokus på att få pucken ur egen zon, fick till slut se Djurgården spräcka nollan mitt i perioden. Då mullrade även ett för kvällen sömnigt Hovet (4 300) i gång och blev lite det vanliga Hovet igen.
Djurgården fortsatte pressa på, kvitteringen hängde i luften.
Men med fyra minuter kvar räddades IKO av en alert linjeman som – långt efter händelsen – såg att Linus Arnesson highstickade Tomas Zohorna i ansiktet. Utvisning och 3–1. Fjolårsskyttekungen John Dahlström med säsongens första strut. Ett mål som skulle visa sig bli matchavgörande.
Djurgården hann med att reducera en gång till, men IK Oskarshamn lyckades hålla undan och ta tre blytunga poäng.
En titt i tabellen ger vid handen: elva poäng ner till kvalstrecket. Med en match mindre spelad än Djurgården.
Det garanterar inget, men ger onekligen ett behagligt utgångsläge gentemot det förhatliga nedre strecket som alltjämt måste vara det som är prio ett att undvika.
• • •
Hynek Zohornas sista byte!
Bröt en 3–3-passning på tennis i egen zon. Vallade sedan ner pucken så att den stannade tio centimeter innan det blev icing.
Matchavgörande sekunder.
• • •
IKO-supportrarna förtjänar som så ofta ett omnämnande, de också. Det var en maffig klack som bildades där uppe i hörnet av tillresta och 08-boende oskarshamnare.
Joe Cannata var bäst på isen.
Han räddade inte bara tre poäng – han tog en straff också.
Mycket ska man vara med om, nu trillar väl himlen ner snart också.
• • •
Gladast efter matchen?
Jeff Jakobs, assisterande tränaren. Det såg ut som att han ville ta hela världen i famn när hesa Fredrik ljöd över Gullmarsplan.
• • •
IK Oskarshamn, som befinner sig i en spelmässig semiformsvacka, har nu gjort två av säsongens sämsta matcher på tre dagar, skulle jag säga. Örebro borta och Djurgården borta.
Att komma ur dem med fyra poäng på kontot är ruggigt imponerande på sitt sätt.
Det är sådant – att ta poäng även när spelet inte riktigt funkar – som brukar känneteckna bra lag.
