När vi till sist slagit oss ner i stolarna på Nilssons uteservering hör vi hur glas krossas bara ett tiotal meter ifrån oss.

Det är Jonas Engström som tappat en glasflaska på gatan.

David Quenneville reser sig upp och uttalar hans smeknamn på svengelska.

– Enga! Behöver du hjälp?

Några sekunder senare är han där och hjälper sin lagkompis.

•••••••

Ett par minuter senare står latten på bordet framför Quenneville. Han gör sin tredje säsong i IK Oskarshamn efter att ha anslutit från ECHL-laget Rapid City Crush 2021.

– Jag är nog en ganska enkel person med ganska mycket energi. Jag är den som pratar mest i omklädningsrummet, vill att alla ska ha kul och försöker alltid vara superpositiv, säger David Quenneville.

Är du en familjekille?

– Big time! Jag älskar att umgås med min familj, tråkigt nog gör mitt jobb att jag inte får träffa min familj så mycket. Det är en del av att vara professionell ishockeyspelare, men man vänjer sig också. Jag flyttade hemifrån när jag var 15 år för att spela juniorhockey i WHL. Du vänjer dig, men att säga hej då blir aldrig enklare.

Varför det?

– Du tillbringar mer tid med din familj varje år, banden blir starkare och starkare. Speciellt det här året, jag var väldigt sugen på att komma tillbaka till Oskarshamn, men min bror och hans fru fick precis en dotter också.

Quenneville har två äldre bröder som också får placeras i facket framgångsrika hockeyspelare. Den äldste brodern Peter är en poängmaskin i norska Storhamar och mellanbrodern John har spelat NHL-hockey för såväl New Jersey Devils som Chicago Blackhawks. Förra säsongen värvades han till Leksand, där han inte fick det att lyfta. Just nu är han klubblös.

Att någon av dem skulle hamna i IK Oskarshamn har aldrig varit nära.

– Den konversationen har aldrig funnits. Peter gör sin grej i Norge, där han gör det otroligt bra. John var ju i Leksand förra säsongen och vi hade fullt i vår trupp när han gjorde klart med dem. Sedan funkade det inte riktigt för honom där, men det är sådant som händer. Det är en del av businessen.

Han fortsätter:

– Jag skulle älska att spela med dem en dag. Jag har spelat med Peter i ECHL, men aldrig med John och det skulle vara väldigt speciellt att få göra det.

Det fanns ett rykte om att Peter var på väg till IK Oskarshamn i våras?

– Jag vet ärligt talat inget om några truppbeslut. Jag försöker bara göra mitt bästa, jobba så hårt jag kan. Thomas Fröberg och Martin Filander har gjort ett fantastiskt jobb med truppen de här åren. Jag kommer inte tala om för dem hur de ska jobba. Skulle de tycka att han (Peter) var ett bra alternativ skulle de säkert göra det, men jag har fullt förtroende för hur vår ledning jobbar.

Till skillnad mot sina bröder har David Quenneville blivit back. Det finns en anledning till det.

– Jag spelade forward när jag var liten, men jag var så lat. Jag stod bara och väntade i slottet. Min pappa var så trött på att se mig stå och banka klubban i isen. Jag fick spela back och det har gått ganska ”smooth”.

Har ni alltid spelat hockey?

– Jag har spelat hockey sedan jag var fyra år, och på sommaren var det alltid baseboll. Det är väldigt stort hemma i Kanada och vi hade som en liten plan på baksidan. Vi kunde spela från tidigt på morgonen till sent på kvällen när mamma ropade att det var middag. Jag har varit och sett Toronto Blue Jays (MLB-lag) en hel del. Det är fantastiskt att se någon slå till den där hårda bollen i sådana hastigheter.

•••••••

I våras kom det tips om att David Quenneville var kvar i Oskarshamn veckor efter att säsongen var slut. För att dra en parallell åkte poängkungen Antti Suomela hem efter två dagar. Att Quenneville blev kvar har sina skäl.

– Jag stannade tre–fyra veckor efter säsongen. Jag och ”Pat” (Patrik Karlkvist) var fortfarande väldigt besvikna efter att vi förlorade mot Luleå. Brace stannade också och det är många av oss som aldrig kommer att spela tillsammans igen. Vi tillbringade mycket tid tillsammans som vänner. För mig var det en ”no brainer” att komma tillbaka tidigare, förklarar Quenneville och fortsätter:

– Jag vill visa att jag har haft en bra sommar i gymmet. Jag såg fram emot att det skulle dra i gång, såg fram emot att träffa ”Pat” och de nya i laget.

… och Karlkvists nya hus?

– Haha, ja! Hans pool, men det har varit så dåligt väder när jag varit där.

Det sägs att han är en bra kock?

– Han är bäst i köket. Om han säger att han är bra ljuger han, han är bättre än bra. Han gör fantastisk mat och jag får tillbringa en del tid med hans familj. ”Pat” är inte bara den bästa spelaren i ligan, han är den bästa personen också. Han gör en stark pasta, rigatoni, som är riktigt god. Jag brukar bara ta med lite glass. Det är mitt jobb, haha!

Det känns som att du gillar både klubben och staden. Varför?

– Jag tror det är för att staden påminner mig så mycket om där jag spelade juniorhockey (Medicine Hat). Jag kommer från Edmonton där det bor över en miljon människor, kanske mer än det. Jag har levt storstadslivet, och det är kul på sommaren, men på vintern är det härligt med en mindre stad. Det är samma människor du ser, samma du äter middag med, samma du ser på kaféet. Jag gillar den ”viben” och det är därför jag trivs tror jag.

Håller du på Edmonton Oilers?

– Jag älskar Oilers! Jag såg ett par slutspelsmatcher i våras, och ”viben” i staden är helt otrolig. Jag har försökt att förklara det, men det är galet hur mycket folk älskar Oilers. Staden är ”on fire” när de spelar. Jag minns fortfarande Linus Omarks straffmål och när vi mötte Luleå för två år sedan sa jag till honom: ”Hey, man! Jag såg den där matchen när jag var liten”. Det är galet att vi möter varandra nu.

Hur är det att gå på stan här?

– Jag tror att folk kommer fram till Karlkvist oftare än mig. Folket här är så vänliga och respektfulla. Oftast vill de bara säga ”hej” eller ”bra match sist”. De är väldigt positiva och det är bara bra interaktioner.

•••••••

Sedan var det då det här med elefanten i rummet. De flesta kan historien när David Quenneville blev petad i laget förra hösten. När Barometern-OT frågade hur han såg på det berättade han om besvikelsen, vilket ledde till att han inte bara hamnade utanför laget, han fick under en period inte ens träna med laget.

En Quenneville med perspektiv berättar nu om tiden och vägen framåt:

– Det var utmanande på många sätt – men också… en lärdom för mig. Jag hade en bra start, sedan dippade jag uppenbarligen…, och jag tror att det var det bästa som kunde hända mig. Jag tror ärligt talat det. Vad jag gick igenom gjorde mig bättre. Var det tufft? Absolut, det var jättetufft mentalt.

Quenneville dricker upp det sista av sin latte och fortsätter:

– Sedan var det bra för mig att vila kroppen, jag hade en skada från när vi mötte Rögle i slutspelet året innan. Jag var i okej ”shape” när jag återvände förra sommaren, men hade inte riktigt fundamentet som behövdes. Jag spelade ingen bra hockey och det blev en bra omstart för mig. Det tvingade mig att inse hur lyckligt lottad jag är som får hålla på med det här. När jag kom tillbaka igen spelade jag min bästa hockey någonsin i IKO-tröjan.

Var du arg på mig?

– Jag var mer arg på mig själv, alla vet hur det är. När saker går lite så där är det mycket enklare att peka på alla andra än sig själv. Du måste spela bättre, så enkelt var det. Utan Janne Hammar, som kanske var min största supporter och pushade mig för att hitta nästa nivå i min träning, en annan nivå i min skridskoåkning, hade jag inte kommit tillbaka och avslutat säsongen på det sättet.

Var det nära att du lämnade laget?

– Jag tror faktiskt inte. Jag har alltid velat vara här. Det visar det nya tvåårskontraktet och jag har full tilltro till Martin. Jag menar vi har Martin Filander, han har blivit utsedd till ”Årets tränare” två gånger. Jag tror inte att det någonsin har hänt? Kanske Roger Rönnberg. Jag har väldigt mycket respekt för Martin Filander och jag är väldigt glad att han och ”Frobs” (Thomas Fröberg) ville ha mig i två år till.

Var det självklart att skriva på ett nytt kontrakt?

– Ja! Jag vill vara här, de vill ha mig här och det är ”business”. Det är inga hard feelings någonsin. Jag vill jobba hårt, bli en bättre spelare och vara den bästa personen jag kan vara. Jag vill pusha oss att kanske vinna SM-guld en dag och ser fram emot att vara här i två år till.

Det var: ”Aha, jag måste göra det här?”

– Det var så många saker som inte gick min väg; skridskoåkningen, min defensiv var inte så bra, jag var på olika ställen, vilket kostade oss mål, min plus/minus var riktigt dålig, även om det var många öppna mål. Ibland är det lättare sagt än gjort att göra en ”autocorrect”.

”What doesn't kill you makes you stronger”?

– Det är så sant. Det är kliché, men i slutändan gjorde det mig bara bättre, fick mig att jobba hårdare, göra allt för att laget ska bli bättre och mig till en bättre lagkamrat. Det är så – what doesn't kill you makes you stronger.

En ny säsong stundar, en premiär väntar i ett fullsatt och kokande Be-Ge Hockey Center på torsdag kväll. Efter två raka år med play in och slutspel har förväntningarna skruvats upp rejält på IK Oskarshamn. Det är numera knappt någon som förväntar sig att laget ska vara indragna i bottenstriden.

– Vi har gjort en bra försäsong, kanske IKO:s bästa någonsin, men måste vara ödmjuka och inte nöjda. Logan Hutsko och Viktor Lodin är stora värvningar för oss, tycker jag. Lodin är en sjuk spelare, jag mötte honom första året i Timrå och han är otroligt bra. Förra säsongen spelade han tillsammans med min bror i Belleville och de blev goda vänner. Att ha Oscar Engsund på vår sida är fantastiskt och jag spelade med Marek Langhamer i Medicine Hat. Jag tycker att ledningen har gjort ett väldigt bra jobb med truppen.

Vilka förväntningar ska finnas på er?

– Vi vill till slutspel, och det kommer nog alla lag i SHL att säga. Vi måste fokusera på processen, bli bättre varje dag och jobba på sakerna som gör oss bästa. Processen är så otroligt viktig, jag menar, vår start var inte bra förra säsongen, men andra halvan var vi ligans bästa lag.

Vad gör David Quenneville om fem år?

– Haha, då är jag 30 år… Förhoppningsvis jobbar jag hårt och spelar hockey på hög nivå.

Spelar du i IK Oskarshamn?

– Det är så svårt att säga. Jag har ingen kristallkula, det är många bra killar i laget och många stjärnor som skrivit långa avtal. Niclas Burström skrev tre nya år i somras och jag tycker att det är det coolaste som finns, att stanna i ett lag under en väldigt lång tid. Med det sagt måste jag fokusera varje dag på att bli en bättre spelare och den bästa personen jag kan vara. Man vet aldrig vad som händer.