Nabos farväl till Byteatern: ”En rent magisk teaterstund”

"Det här var det bästa jag sett på länge", säger kvinnan bredvid mig efter föreställningen. Och fler än jag verkar dela hennes känsla. Hela publiken sitter, efter stående ovationer, kvar som om de önskade att det inte skulle vara slut.

Peder Nabos avskedsföreställning efter 42 år på Byteatern är en resa i musikens värld. Att se föreställningen är som att vaggas fram och tillbaka i ett poetiskt och vackert musiklandskap. Därmed inte sagt att det även bjuds på punk!

Publiken får i soloföreställningen följa med in till kompositören och skådespelaren Peder Nabos musikaliska laboratorium. Han varvar fakta om musik och sitt eget förhållande till musiken med rakt igenom magiska melodier på allsköns instrument.

Föreställningen är ett allkonstverk där musik, dans och teater blandas med film. Med hjälp av filmproduktioner på väggar och golv ändras scenmiljöerna och Peder Nabo får i en del av scenerna medmusikanter.

"Jag har ett jävla intresse för det som låter", sa Peder Nabo nyligen i en intervju med Barometern-OT. Och i D-moll är ljusgrönt spelar han på allt ifrån en lång orange snöpinne – som i hans händer förvandlats till en flöjt – till keramik, glas och träbitar.

Vi bjuds på fakta om musiken, hur den uppstod när en kvinna vaggade sitt barn för många tusen år sedan och hur den sedan spridits sig över världen. Resan är många gånger hisnande vacker som när vi får besöka en flöjtkonsert i ett bergrum för 38 000 år sedan.

Projektioner på väggar och golv förstärker känslan av att vara där. Vi får även hänga med på en resa med en minibuss full av musiker från Indien via Balkan och upp till våra trakter – kan de ha påverkat vår musik?

Spelet förenar, med en okonstlad direkthet, vardaglighet och lyrisk förhöjning. Vi får bland annat veta att det alltid finns ett inslag av uppväxtorten Ljungbyholm i hans musik.

Framförallt vinner D-moll är ljusgrönt mitt hjärta i de musikvideolika scenerna helt utan fakta med Nabos musik och koreograferade dans till suggestiva projektioner.

Jag minns tillbaka till när jag som 19-åring såg Peder Nabos föreställning Playback som spelades på Byteatern 2001. Likt den här föreställningen var musiken det grundläggande som handlingen sedan fick vila på. Föreställningen eldade på mitt teaterintresse och jag tog med mig en stolthet över att det spelades lika nyskapande teater hemma som i storstäder som Stockholm, Göteborg och Köpenhamn.

Även om kompisar ute i landet inte alltid trodde mig när teatern jag pratade om hette just Byteatern. Nu tar jag, precis som då, med mig en rent magisk teaterstund - att minnas för min egen evighet.