Känslosam återförening för James med mamma: ”Jag ville visa henne vem jag blivit och mitt riktiga jag”

Ulrika Hansson Blomkvist, som är uppväxt i Söderåkra, kunde inte bara gå förbi tiggaren på gatan i London utan att sätta sig ned hos honom.

Vad hon inte visste var att mötet med den hemlöse missbrukaren James den där oktoberkvällen 2018 skulle förändra livet för både henne och honom.

Tillsammans med sin make Johan tog Ulrika sig an James och hjälpte honom till ett drogfritt liv.

Ulrika och hennes make Johan bor sedan flera år tillbaka växelvis i London och Läckeby. Det var också där Barometern-OT träffade Ulrika och James första gången i december 2019 då James hade följt med Ulrika och Johan till Sverige för att fira jul för första gången på 20 år.

James berättade då om sitt första möte med Ulrika på West End i London:

– Jag satt och tiggde på ett ställe jag inte brukar sitta på annars, men någon annan hade stulit mitt vanliga ställe. Tusentals människor gick förbi och en del skänkte pengar, men Ulrika var annorlunda. Hon satte sig ned och började prata. Hon var så snäll och jag trodde först att hon var polis.

Pandemin gjorde sedan att James och Ulrika blev kvar i Sverige. James började då som volontär på 4H-gården i Kalmar där han numera arbetar 75 procent.

Barometern-OT har i tidigare reportage berättat om James nya liv i Sverige, om hans egna lilla boende i Läckeby och om hur han våren 2020 återförenades med sin mamma Frances, som han tappade kontakten med under åren på gatan och som missbrukare.

Sedan dess är det huvudsakligen Ulrika som har upprätthållit kontakten med James mamma Frances och i somras, fyra år efter återföreningen i England, träffades James och hans mamma äntligen igen – den här gången på James hemmaplan i Läckeby.

För James blev det återigen ett känslosamt möte.

– Jag var nervös eftersom jag inte hade sett mamma på så länge. Jag var en helt annan människa och hamnade ofta i trubbel när jag bodde i England. Nu ville jag visa henne vem jag blivit, mitt rätta jag, samt hur fint det är här i Sverige, säger han.

Han var orolig att hans mamma skulle döma honom för alla år han levt som missbrukare på gatan och inte haft någon kontakt med henne, men oron visade sig snart obefogad.

– Hon sa ” Vi gör alla misstag i livet, jag också. Men nu tittar vi framåt, inte bakåt.” Det är en styrka att kunna det för hon har förmodligen tvingats gå igenom något av det värsta en förälder kan göra. Dessutom arbetar hon på en polisstation och varje dag var hon skräckslagen att någon skulle ta henne åt sidan och säga att de hittat James kropp, säger Ulrika allvarligt.

Det var så mycket James ville visa sin mamma så det blev en intensiv vecka. Men det var ändå en sak som var viktigare än allt annat: att få visa sin arbetsplats på 4H-gården i Kalmar.

– Det bästa var när vi tog med henne till 4H. Jag visade henne djuren och hon fick träffa både mina kollegor och min chef, Tina Burvall. Jag tror att mamma älskade det, säger han och ler.

Hur kändes det när hon skulle åka hem igen?

– Jag var ledsen eftersom jag vet vad hon åker tillbaka till. Hon är 70 år och jobbar fortfarande sju dagar i veckan. Men hon är förmodligen lyckligare nu.

Ulrika intygar att avskedet blev tufft för alla.

– Jag grät faktiskt när hon åkte, men hon är såklart alltid välkommen tillbaka. Vi funderar på att fråga om hon vill fira jul här i år. Hon är verkligen stolt över det James har åstadkommit, men också oerhört tacksam över det Johan och jag har gjort. Det var fascinerande att se hur lika James och hon är som personer. De är båda så glada, nöjda och tillfreds med det de har, och önskar inget ytterligare.

När James inte jobbar på 4H-gården spenderar han mycket tid på sin moped.

– Jag älskar att åka till Värsnäs. Jag tar alltid med mig solstol, kaffetermos och fika och ibland även fiskeutrustning. Jag kan sitta där hela dagen. Det är så fridfullt. Det är en av anledningarna till att jag gillar Sverige, att det är så tyst. Jag är lycklig när jag åker till jobbet och jag är lycklig varje gång jag kör moped, skrattar han.

Ulrika, som varit i Läckeby hela sommaren, åker snart tillbaka till London där hon och maken Johan har en lägenhet. Att lämna James i Sverige tycker hon är jobbigt.

– Förra gången jag åkte härifrån var det fruktansvärt. Jag längtade jättemycket efter James. Inte för att jag är orolig för honom, för det är jag verkligen inte, utan det är mer som om han är en förlängning av mig själv. Vi har ju gått igen så mycket svårt tillsammans. Men vi tränar på att frigöra oss och det tycker jag James är bra på, säger hon.

– Jag längtar också jättemycket efter Ulrika, men jag tror att det är svårare för henne än det är för mig. Fast vi ringer fortfarande till varandra två-tre gånger varje dag, fyller James i.