RECENSION: Winnerbäck + halva Kent = karriärens bästa platta
Lars Winnerbäck – ”Neutronstjärnan”
Bästa spår: ”Min gata i stan” och ”Vår tid”.
Vad: Lars Winnerbäcks fjortonde skiva. Den här gången samarbetar han med Joakim Berg och Martin Sköld från Kent.
Länsaktuell: Lars Winnerbäck kommer till Hatstore Arena i Kalmar den 28 oktober. I skrivande stund är sittplatsbiljetterna slutsålda, men det finns ståplats kvar.
Lars Winnerbäck fyller snart 30 som artist. Det låter otroligt, men så är det. Det har varit en lite märkligt Benjamin Button-ig karriär som började med putslustiga visor om Pippi Långstrump på mentalsjukhus, som gick vidare till folkhemshits och sedermera gled in i en lång och rätt tråkig period där han – för att citera en lokal rockstjärna – ”gjorde samma skiva 27 gånger i rad”.
Lite så var det.
Normalt sett gör artister sina storverk tidigt i karriären och trumfar dem sällan. Rock är inte sällan som hockey, a young mans game. Därför är det imponerande hur Lars Winnerbäck mitt i karriären har byggt, för att på förekommen anledning tala Kent-språk, en helt ny karriär.
Jag vill placera de tre senaste skivorna – ”Eldtuppen”, ”Själ och hjärta” och ”Neutronstjärnan” – i ett eget litet fack, en division över resten av kollektionen. Knappt en svag låt.
Texterna är mer konkreta än abstrakta. Winnerbäck är politisk, samhällskritisk, reflekterande, personlig och framför allt konkret på ett sätt jag bara upplevt honom stundvis tidigare. Varje låt är en liten novell i Springsteensk anda, där Linköping och Stockholm i fadd förening är hans New Jersey.
Det är som att han hittat en andra andning.
Delvis – eller kanske mer än så – är det en frukt av samarbetet med halva Kent. Joakim Berg och Martin Sköld har fått i stort sett fria produktions- och arrangemangshänder. Duon har på ett ytterst smakfullt sätt klätt 013-Bruce i 2010-tals-Kent-kläder. Ljudbilden är plötsligt långt mer komplex än trumma, gitarr och bas. Minimalistisk och lekfull, luftigt och syntig.
Giftermålet mellan två av 2000-talets två fetaste svenska dinosaurier fungerar exceptionellt väl. Stundvis är det som att Lars Winnerbäck sjunger i sentida Kent med Jocke Berg på kör i refrängerna.
Det låter läckert. Jag hoppas att det här kompanjonskapet fortgår.
• • •
Lars Winnerbäck har länge varit artisten som alltid får treor i betyg, som haft en stor, snudd på enorm, publik, men kanske inte riktigt hittat sin egen identitet, utan i stället trampat stigarna som Thåström, Plura, Hellstrand och – framför allt – Lundell (som en gång skrev raden: ”en rip off-kid trampar mej på hälarna”) redan vandrat.
Det är som att trägen har vunnit. Skiva för skiva har han nött ner belackare, hittat en allt mer egen väg och med den här stiliga Kent-giren lär publiken knappast minska. I höst säljer han ut hockeyarenor – Hatstore Arena i Kalmar går mot slutsålt den 28 oktober – och 2022 drog han över 10 000 till Fredriksskans. Snart kanske det är dags att ge sig på Friends eller Ullevi. Det är också värt att flika in Winnerbäcks jämställdhetsarbete i rocksvängen. Bandet han tar ut på vägarna består av sex personer. Tre män (Jerker Odelholm, bas, Staffan Johansson, gitarr, Carl Ekerstam, gitarr), tre kvinnor (Jonna Löfgren, trummor, Sandra Widman, sång/gitarr Mikaela Hansson, keyboard). Jag undrar om det ens hänt förut.
Han fick också ett kolossalt genomslag tidigare i höst med den utomordentligt välformulerade debattartikeln i Östgöta Correspondenten, om värdet av offentligt finansierad kultur. En text som borde infogas i läroplanen.
• • •
”Neutronstjärnan” är ett album kliniskt befriat från svackor. Lägstanivån är imponerande hög. Skåpet ställs redan i första låten. ”Min gata i stan” är ett av skivans centrala spår. En slags uppgörelse med Södermalm i allmänhet och Skånegatan i synnerhet. Det droppas igenbommade krognamn och låten är som en guide till 90-talet och den ängsliga gentrifiering som han själv – en smula ironiskt – kom att bli en del av. Singlarna ”Är det nåt jag ska ta med” och ”Nåt som verkligen är bra” är hög Winnerbäck-klass.
Han sjunger om Kungsholmskrogen Bergamott, krogarna ”Hannas Källare” och ”...och stora havet”, Bob Marley på Grönan och ”den där Springsteen-kassetten”. ”Rosor & champagne” är så vansinnigt mycket Kent att den kunde kommit direkt från Psykbunkern.
”En lampa i mässing” kommer sitta som en livesmäck, titelspåret växer och den stillsamma betraktelsen ”Vad gör det om hundra år” rymmer funderingar som: ”Jag ser sämre nu, men längre än förut”.
Det andra centrala spåret är sista låten, ”Vår tid”, som knyter ihop bagen. Tänk ”Mannen i den vita hatten”.
Winnerbäck gör upp med sig själv och medelklasslivet och skuldkänslor inför att isar smälter och hav dör. Det är inte bra nu, men det kanske inte var bättre förr heller. Stycket om Foodorabudet som stretar är vardags- och diskbänksrealism i sin ädlaste form.
”Och över Västerbron cyklar ett rosa cykelbud med chipotlemajonnäs och picklad rödlök. En burgare, en konstform. Det här är vår middag. Det här är vår ångest”.
Samtiden kristallklart fångad med 26 ord.
Sedan kommer Joakim Berg in och mässar: ”Det här är vår tid”.
Bullseye.