Allt som glimmar är inte naziguld
Naziguldet och de invigdas hemlighet
Sakprosa/äventyr
Författare: Marcus Wallén
Förlag: Albert Bonniers
Expressenjournalisten Marcus Wallén har skrivit en i sanning märklig bok. Eller åtminstone en för tiden annorlunda. ”Naziguldet och de invigdas hemlighet” liknar i mångt och mycket det slags pojkäventyr man en gång för länge sedan kunde läsa som följetong i Rekordmagasinet. Själva idén med boken, åtminstone får man initialt det intrycket, verkar vara att ta med läsaren på en skattjakt med lyckligt slut.
Hundra guldtackor som nazisterna stulit under Andra världskriget lär finnas nergrävda i utkanterna av Garmisch-Partenkirchen och läsaren invaggas i förhoppningen att med författaren som ciceron till slut kunna spåra, och kanske till och med gräva upp, den åtråvärda skatten.
”Läsaren dras vid näsan i det antiklimax som bär landskapet Västergötlands namn”
Problemet är bara att Wallén inte hittar sitt guld, och läsaren dras vid näsan i det antiklimax som bär landskapet Västergötlands namn.
Fram till den snöpliga finalen har dryga 400 sidor ägnats åt en rudimentär genomgång av Hitlers och tyska rikets uppgång och fall, från ölkällarkuppen i München 1923 till kollapsen våren 1945, och explikationer av andra författares verk i ämnet, främst Ian Sayers och Douglas Bottings Nazi Gold, först utgiven 1984. Årtal, namn och händelser duggar så tätt att enbart en verklig fantast skulle kunna följa denna katalog av sanningar, halvsanningar och rena spekulationer med någorlunda behållning och det ter sig märkligt att ett förlag som Albert Bonniers valt att ge ut detta, för mig framstår det här som en typisk bok ”utgiven på eget förlag”.
Kanske nån lektör fått guldfrossa?
Fotnot: I en tidigare version av den här artikeln publicerades fel författarbild.