Det är ett lugn, en harmoni som infinner sig. Karlkvist bjuder på kaffe och pepparkakor ur en burk. Han ser lite överraskad ut över att ha blivit utsedd till årets sportprofil.

Han ser nämligen inte sig själv som någon sådan.

Absolut inte.

– Det är jättestort. Det visar väl att man gör någonting bra. Jag är ju sport, men ingen profil kanske… Man blir väl igenkänd. Profil i stan och hockey-Sverige kanske, men jag försöker bara vara mig själv, säger Patrik Karlkvist.

Hur är det att gå på Coop eller Ica?

– Jag blir igenkänd, och så var det i ”Övik” också, men här kommer folk fram mer och pratar. Om jag strosade på stan med vänner i Övik kunde de säga: ”Fan vad folk kollar”. Här är det mer att folk faktiskt vågar komma fram och prata. Det är kul när folk kommer fram och önskar en lycka till. Det är aldrig något negativt på det sättet.

Karlkvist är född och uppvuxen i den lilla semesteridyllen Trosa mellan Södertälje och Nyköping. Han och sambon Vendela Hartzell har varit ett par i tolv år, i princip hela deras vuxna liv. Deras vägar korsades för första gången under skoltiden, men det dröjde innan de flyttade ihop.

– Jag gick i nian när vi träffades för första gången. Det var inte tanken, säger Vendela och skrattar.

– Hockeylivet är ju inte så flexibelt och jag har fått flytta efter Patrik. Vi blev sambos först i Örnsköldsvik och det var fem år in i vårt förhållande.

– Du kom väl till Västervik varannan helg när jag spelade där. Till Mora lite oftare och stannade längre. Mycket är Vendelas förtjänst.

Någon berättade att du egentligen är ganska blyg?

– Det kan jag nog vara. Speciellt bland nya människor.

Vendela bryter in:

– Du gillar ju inte att framhäva dig själv.

Patrik Karlkvist tar vid igen:

– Nej, det är inte kul. Åker man iväg med landslaget tar jag väl inte för mig jättemycket. Sedan när jag väl lär känna folk är det annorlunda.

Är det inte jobbigt att vara Patrik Karlkvist om man inte gillar att synas?

– Haha! När man bara snackar hockey är det lugnt. I intervjuer och media känner jag mig ganska självsäker. När jag stod uppe på scenen på upptaktsträffen inför 150 personer bultar hjärtat lite extra.

Men du kan göra mål inför 9 000 i Scandinavium?

– Ja, ja. Det är inga problem. Eller att bli intervjuad av er eller tv, det sitter liksom inpräntat. Men att prata inför folk skulle jag aldrig klara av.

Hur är pappan Patrik Karlkvist?

– Jag tror att jag är ganska kärleksfull och omhändertagande – men kan bli väldigt frustrerad. Jag har fått öva på mitt tålamod som aldrig varit speciellt bra.

Det brukar heta att kärt barn har många namn, och Patrik Karlkvist är inget undantag. Vendela säger Patrik till honom, men smeknamn som ”Packe” och ”Karla” är flitigt förekommande också.

IKO-tränaren Martin Filander kallar honom till exempel för ”Packe” – men det finns en anledning till det.

– Det är för att John (Dahlström) inte hörde skillnad på ”Karla” och ”Dahla”, haha.

I skolan beskriver han sig själv som killen med lite extra energi, som längtade efter raster och gympalektionerna.

– Jag hade väldigt svårt att sitta still. Skolan var nog aldrig rolig. Jag kan väl ångra nu att jag inte tog skolan på allvar, men då kanske jag inte hade kommit så här långt. Jag sov hos Vendela och sa att jag också hade sovmorgon, sedan åkte jag till hallen i stället för till skolan. Jag gillade inte att vara i skolan över huvud taget.

I januari tidigare år blev han för första gången pappa till Alfred. Karlkvist beskriver det som en känslomässig berg- och dalbana som nog många lätt kan känna igen sig i.

– Om jag har grinat en gång senaste fem åren tidigare, kanske jag har grinat tusen gånger sedan han kom. Det blir mycket känslor, mycket glädje, även om man kan bli lite rädd. Det är mycket som man tänkte skulle vara svårt, men som funkar bra. Rent känslomässigt har jag nog fått lättare till både skratt, gråt och frustration.

Är du en blödig pappa?

– Inte överdrivet. Jag är mer en orolig farsa skulle jag säga. Om han grinar, skrikgrinar, då vill jag veta vad som är fel, om han har ont någonstans. Jag är nog den som busar med honom, och det är jättekul när han faktiskt kan garva, följa efter och man kan göra lite saker.

Vad ska du bli när du blir stor?

– Jag får köra på till jag är 36–37, sedan vill vi nog ha en fast plats som vi bor på. Sedan om det blir här eller någon annanstans får vi se. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska bli, men har nog mycket hockey i mig, mer än att bara spela. Jag kollar sällan på en match bara för att se snygga mål, det är mer att man följer en spelare. Småsaker som jag kan bli fascinerad av. Jag tror att scout, agent eller till och med sportchef skulle kunna vara något. Sedan kanske det slutar med att jag jobbar på Biltema som Thomas Fröberg sa eller sälja bilar.

Hur länge kan du hålla på den här nivån?

– Förhoppningsvis kommer det kanske inte gå så mycket snabbare än nu. Jag lever inte direkt på min snabbhet, man ska anpassa sig. Kan man leva på sin finess och touch tror jag man kan hålla på ganska länge. Nu skulle jag inte jämföra mig med Ryan Lasch, men kolla på honom. Han är fortfarande en av ligans bästa, inte den snabbaste, men lever mycket på sitt huvud och touch.

Vi backar bandet ett tiotal år tillbaka i tiden. Patrik Karlkvist hade precis lämnat Södertäljes J20-lag, och intresset kring honom var inte särskilt stort. I stället fick han tillsammans med flera andra klubblösa spelare åka till ett showcase i Ritorp.

– Jag tränade lite med Mälarhöjden/Bredäng den sommaren och det dök upp någon tryout-grej. Jag lyckades göra lite mål och fick ett kontrakt med Västervik. Jag fick spela med Joachim Hedblad, Emil Georgsson och gjorde 55 poäng. Sedan missade vi Allettan två år i rad, men det var två jätteroliga år.

Karlkvist fortsätter:

– Det var ju kul att få tjäna lite på att spela hockey. Jag tror att jag hade 4 000 kronor i månaden första året, gratis lunch och boende. Jag gick knappt runt och de flesta jobbade. Året därpå tjänade jag väl 8 000 i månaden, och då klarade jag mig bättre. Morsan och farsan var nere och fyllde på kylskåpet då och då. Vi som inte jobbade åkte ner till hallen och tränade på morgnarna.

Andra året i Västervik slutade med 73 poäng på 42 matcher. Flyttlasset gick vidare till Mora i Hockeyallsvenskan och efter två säsonger där var planen att spela i SHL med Modo – som åkte ur ligan innan Karlkvist han komma dit. Under åren har det funnits intresse från SHL – däribland Djurgården.

– Vi trivdes bra i Övik och det fanns ingen anledning att flytta. Jag fick något från Djurgården en gång, men jag skulle gå ned nästan hälften i lön. Då såg jag nästan bara nackdelar direkt. Jag kunde lika gärna vara kvar tills det kom en ordentlig chans – och det tog ju några år.

Lockade det inte med Djurgården med tanke på närheten hem?

– Både och skulle jag säga. Jag är AIK:are i grund och botten, haha. Nä, men klart jag var sugen. Det lät dock inte som att de verkligen ville ha mig som när jag gick hit. Ofta har jag gått på magkänslan och det kändes inte rätt.

Har Björn Hellkvist, som du hade i Modo, aldrig försökt få dig till Leksand?

– Vi snackade väl lite. Jag skrev på för Finland innan han gick till Leksand. Sedan ringde jag honom när jag visste att jag skulle lämna Finland, men då hade lönerna gått ner på gubbarna och det gick inte. Vi skulle höras efter säsongen – men Martin Filander hann före. Det kändes rätt direkt när han ringde. Vi snackade i 40 minuter och han är en sjukt vettig människa och skicklig hockeycoach. Han förklarade hur de ville använda mig, och han sa att det inte skulle bli som i Finland, att jag skulle få min chans, även om det inte skulle funka efter sju–åtta matcher.

Avgjorde det samtalet allting?

– Det var det enda samtalet. Sedan fick jag ett kontraktsförslag ett par dagar senare och behövde inte mycket betänketid. Vendela var på och det kändes skitkul. Jag tror jag fick exakt samma lön här som jag hade i Modo sista året. Det har ju slagit väl ut och det har varit en jäkla resa, en lång resa.

Rapporterna under hösten har vittnat om att Patrik Karlkvist haft ett fett kontraktsförslag från sportchefen Thomas Fröberg. I förra veckan stod det klart att IKO-stjärnan skrivit ett nytt femårsavtal, som enligt uppgift är värt runt 18 miljoner kronor.

– Siffrorna som kommit ut är inte helt exakta, det är lite för mycket.

Blir du ruggigt välbetald då?

– Rimligt betald skulle jag säga, haha. Nej, men det är klart jag kommer få bättre lön. Jag tycker väl att det jag visade att jag är en toppspelare i ligan förra året och det har fortsatt den här säsongen.

Karlkvist fortsätter:

– Det hade varit coolt att åka iväg på ett äventyr till Schweiz, men de vill sajna sent. Ska jag sitta till mars–april och vänta på att kanske få någonting när jag vet hur bra jag har det här. Jag får spela på sättet som jag vill och är en viktig spelare i laget. Det känns om att det kan vara dumt att byta bort och jag sitter på ett avtal nästa säsong också. Det kan bli lite lugn och ro också om man har ett längre kontrakt, bygga vidare på det och kanske få vara med och tycka och tänka med Filander och Fröberg.

Kommer du avsluta karriären i IKO i så fall?

– Ja, om jag spelar klart hela avtalet tror jag inte att det är jättemånga år kvar. Kanske två–tre år. Sedan vet man inte, jag lever inte på snabbheten, man får hoppas att hockeyn inte går så mycket fortare om fem år. Det är viktigt att inte tumma på någonting, jag kommer att hålla i gång ännu mer nu.

Vad är det som gör att ni trivs så bra i Oskarshamn?

– Först och främst är det ju hockeyn, att jag får spela på det sättet som jag vill. Spelsystemet passar mig bra och man får lite fria tyglar offensivt. Jag får spela powerplay, lägga straffar, spela fyra mot fyra, tre mot tre, ha ett A på bröstet och vara en ledare. Utanför trivs vi bra och Vendela har träffat vänner även utanför hockeyn. Det känns som att vi har hittat rätt. Både jag och Vendela tror att det kommer bli ännu bättre när vi kan bilda ett ordentligt liv, köpa hus, Alfred kan börja på förskola och så vidare. Egentligen är det här ett beslut som jag mest har luftat med Vendela. Jag vill att hon ska ha det bra och inte tycka att livet är tråkigt när jag får göra det jag vill.

Hur går det med husplanerna?

– Vi har varit och tittat på två hus, men vi kommer inte att stressa fram någonting. Det är kul att kolla runt och man lär sig ganska mycket genom att vara på visningar. Sedan har vi kvar vår lägenhet i Stockholm också. Det ska kännas rätt och området kvittar egentligen.

Är du en husmänniska?

– Haha, jag har ingen aning. Vi har faktiskt bott i hus väldigt länge med mina föräldrar. Jag älskar att plocka, pyssla och hjälpa till att hålla ordning i trädgården. Jag har nog tummen lite mitt i handen, men hoppas att jag kan lära mig.

Radarpartnern Antti Suomelas avtal går ut efter säsongen. Duon har tillsammans noterats för 62 poäng under första halvan av säsongen. Lägger man till den tredje länken Ahti Oksanens 17 poäng är det uppe på hisnande 79 poäng.

– Med tanke på hur han spelat vore det konstigt om han inte fick en ny chans där borta (NHL). Det är klart jag hoppas att Suomela stannar, men gör han inte det är jag inte orolig att de inte hittar någon annan. Eller att Blaine Byron får ett lyft till exempel.

Det känns som att du har intagit en kaptensroll bredvid Jonas Engström?

– Jag är nog inte den som snackar mest i omklädningsrummet, men jag försöker vara bra med alla i omklädningsrummet, föra diskussioner, främst med de yngre killarna och kolla läget. Jag kan vara en extra röst om någon kanske inte vill gå in till Filander först, då kan de komma till mig och ”gnälla” av sig lite. Jag försöker vara en bra assisterande kapten och hjälpa ”Enga”.

Vilka är ledare i omklädningsrummet?

– Joe Cannata kan vara lite som mig, lite tystlåten och visar spelmässigt mer än att snacka. Robin Norell är väldigt pratig, säger mycket bra saker och försöker pusha på. ”Enga” – så klart, ”Salle” och Blaine snackar ganska mycket. Oksanen är ganska vältalig och säger bra saker. Vi har väldigt många bra ledare i gruppen. Det var väldigt ärofyllt att få ett A på bröstet och ingenting att tveka på för mig.

Rent hockeymässigt har säsongen inte gått som på räls för IK Oskarshamn. 26 omgångar in i SHL har de spelat in 31 poäng jämfört med de 42 de hade skramlat ihop för ungefär ett år sedan.

– Jag tycker fortfarande att vi har bra lag nog att spela slutspel, och det tycker jag absolut vi ska sikta på. Sedan kan man summera efter 40–45 omgångar och se var man ligger. Är man kvar på samma position då kanske det handlar om att undvika. Men just nu måste vi verkligen tro på målet vi satte inför säsongen – att gå till slutspel. Fortsätter vi tror på det och börjar spela lite bättre hockey tror jag att vi kommer lösa det, säger Patrik Karlkvist.