Hon har fått skapa sin egen pjäs – från grunden: ”Känt mig som ett barn”

En djuplila fond. En ålderdomlig peruk. Ett par klarröda läppar och en toaborste som för längesedan sett sina bästa dagar. Medlen är små men effektfulla när Agnes Forstenberg bjuder Barometern-OT på ett smakprov från hennes helt nya föreställning ”Om jag hette Bellman”. Hon, som är van vid att arbeta i stora ensembler, har för första gången fått skriva, regissera och skådespela i sin alldeles egna originaluppsättning.

– Det har varit förvånande underbart. Jag trodde att jag var en renodlad grupperson som inte kunde göra någonting utan andra människor. Men under processen har jag känt mig lite som ett barn som leker själv. Det har varit fantastiskt.

Allt började med att hon turnerade med en annan soloföreställning, ”Ut – en lyrisk resa till naturen”, som hon spelade på äldreboenden och träffpunkter i länet. Då var materialet inte skrivet av henne, utan bestod till stor del av dikter och poesi. Efter avslutad turné blev hon tillfrågad att göra en till ensamshow, men för en annan målgrupp. Nu skulle Byteatern ut till bygdegårdar och andra små scener, och det var upp till Agnes Forstenberg att skapa materialet från grunden. Resultatet? Det beskriver hon ungefär så här:

– Man kan säga att det är en ”Ut” fast 2.0. Efter den turnén var jag intresserad av människors förmåga att resa inuti huvudet. Det fascinerar mig att vi faktiskt kan förflytta oss till andra platser och leva oss in i det så pass mycket som vi gör. Jag själv älskar eskapism, och skulle säga att föreställningen handlar om en människa som gömmer sig i sin fantasi.

Och det är just där – i dagdrömmeriet och verklighetsflykten – som ”Om jag hette Bellman” tar avstamp. Men den innehåller också en annan vital ingrediens.

– Humor. Min utgångspunkt var att jag ville vara så rolig som möjlig. Jag har inspirerats mycket av den ensamma narren. Att det i alla tider har stått en ensam person framför andra människor i syfte att underhålla dem. Bellman, Charlie Chaplin – ja, till och med ståuppkomiker som ju är vår tids ensamma narrar.

Och det var alltså så föreställningen fick sitt namn:

– Bellman var ju en väldigt uppskattad ensam artist. Fred Åkerström, Cornelis och massa olika män har gestaltat hans låtar genom åren, och för mig har det alltid varit en dröm att få göra detsamma. Jag skulle gärna göra ”Stolta stad” rakt upp och ner i 17 minuter och bara hålla låda. Det gör jag inte i den här föreställningen, men det finns någonting särskilt i att få erövra Bellman lite grann. Jag gillar Bellman. Mycket.

Varför då?

– Han skrev väldigt vackra texter. Sedan är jag nog fascinerad av att en människa kan vara så älskad och dysfunktionell på samma gång. Jag känner igen mig i att det kan hända mycket inuti ett huvud, och något helt annat utanför huvudet. Ofta har jag känt mig märkligare och olyckligare än vad jag ger sken av. Det är väl det som är spåret i den här föreställningen.

Agnes Forstenberg beskriver att hon själv ägnar sig åt både verklighetsflykt och dagdrömmeri i stor utsträckning. På sätt och vis är det ju faktiskt det en skådespelare arbetar med, förklarar hon.

– Under arbetets gång har jag förstått att jag vill fly när andra tittar på, vilket säkert vore en mardröm för många andra. Att låtsas vara någon annan är ett av de skönaste tillstånden jag vet. Jag sitter inte och dagdrömmer på min kammare, jag vill göra det framför publik. När andra ser på mig som att jag är Sanna i ”Danskjävlar” eller någon annan, då blir fantasin tydligare.

Är dagdrömmeri alltid av godo?

– Nej, det kan ju bli att man flyr verkligheten för mycket. Då kanske det är något med ens liv som inte är bra, men med hjälp av sina dagdrömmar kan man hitta vad det är som felar. Varför drömmer jag att jag är en romersk kejsare som dödar alla? Då kanske jag är förtryckt på något sätt, eller har en ilska som inte kommer ut.

”Om jag hette Bellman” har premiär på fredag den 8 september i Byteaterns lokaler i Kalmar. Därefter beger sig Agnes Forstenberg ut på turné till bygdegårdar och andra mindre scener. Hennes förhoppning är att publiken ska känna sig upprymd när de lämnar salongen, och att besökarna ska inse att de skrattat mer än vad de trodde att de skulle göra.

– Det jag visar upp är vad som pågår inne i mitt huvud. Jag hoppas att publiken börjar fundera på vad som rör sig inuti dem. Att de blir berörda av någonting. Jag älskar själv att gå från en föreställning och känna ”gud, tänk att livet kan vara så här vackert”. Att någonting öppnats och rörts om. Det är vad jag önskar.