Eva Bergquist Andersson: Från arga jägare till störande barr – här är fem dagar i spanske vattenhunden Gomez liv

Jag hämnades genom att pinka på deras splitter nya Range Rovers högra framdäck medan Matte fjantade sig och bad om ursäkt, lika underdånigt som Ulf Kristersson beter sig mot Erdogan. När bilen försvunnit släppte hon mig lös igen. Respekt!

Senare på kvällen var jag helt säker på att jägarna sökt upp oss. Utanför smällde det nämligen värre än i ett nyhetsinslag från Ukraina. Jag blev nervös och råkade trampa på en eldosa på golvet så att både julgran, julstjärna, fönsterlampa och tv stängdes av en stund. Det hände just när folk satt och tittade på någon raglande gubbe som drack ur en vas och serverade en gammal tant en massa olika rätter. Alla skrek åt mig att jag skulle gå och lägga mig. På vägen till korgen snodde jag några oxfilébitar som blivit över.

Matte satt vid sin dator hela förmiddagen. På skärmen dök det upp fotografier av olika rätter, främst sådant där äckligt grönt som växer i naturen, som sallad och broccoli.

Såg också att hon läste en artikel där det stod ”Jag kan äta vad jag vill och när jag vill men ändå tappa ett kilo i veckan”, innan hon slängde ut datorn genom fönstret. Sedan delade vi på ett halvliterspaket glass.

Vi var bjudna till släktingar och jag fick slicka tallrikarna när de hade ätit. Tydligen var det något som hette ”abborre”, och värdinnan ägnade minst en halvtimme åt att berätta för Matte om när de fiskat upp dessa delikatesser i somras. Hon visade en oändligt lång serie foton ur sin mobiltelefon på hur hon sorterat fiskarna i storleksordning när de lagt upp dem på bryggan efter att ha tagit upp dem ur havet. På en bild var det 39 stycken. Jag tyckte att om de nu fångat så många, kunde väl jag ha fått åtminstone EN.

Matte sa i bilen hem att hon visserligen inte var så intresserad av fiske, men tyckte att det åtminstone var omväxlande att se bilder på abborrar i stället för bilder på folks barnbarn. Jag valde att inte kommentera.

Vi var ute i en skog igen. Plötsligt stod jag framför en helt underbar jättehög med avföring från något vilt djur, och kastade mig handlöst till marken för att rulla runt i denna härlighet. Jag hann hålla på flera minuter innan Matte upptäckte mig, så det mesta hade gnuggats in ordentligt i pälsen.

När vi körde hem lät hon jättekonstigt flera gånger, med något slags rapningar, och höll huvudet utanför fönstret vilket jag tyckte kändes väldigt trafikfarligt. Vi klarade oss dock utan att krocka men sedan fick hon för sig att storrengöra mig i duschen. Jag kände mig kränkt och väntade med att skaka av vattnet tills jag var i soffan.

Matte attackerade plötsligt granen som stod i vardagsrummet. Tyvärr lossnade alla barr när hon höll på och de som inte hamnade på golvet fastnade i min päls, vilket kändes lite konstigt.

Jag gick då och lade mig i hennes säng och blev mycket förnärmad när hon senare slängde ner mig därifrån och svärande tog fram helvetesmaskinen Snabeldraken.

Jag visade min upprördhet genom att springa runt och dregla ner hela golvet. När hon skulle skaka bort barren från sängkläderna utomhus smet jag förbi och skällde på en ful cockerspaniel som gick förbi. Matte blev sur igen.

Hon väste något om att ”sätta ut mig på Blocket”. När hon gått ifrån datorn ikväll ska jag googla på vad det är för något.