Byteatern tar med äldre på en lyrisk resa till naturen

De flesta av de äldre som samlats i rummet sitter tysta, allvarliga, några i rullstol, andra på vanliga stolar. Några är dementa, men de flesta är det inte. Alla väntar på att skådespelaren Agnes Forstenberg från Byteatern ska börja sin föreställning, diktprogrammet ”UT! En lyrisk resa till naturen”.

Agnes Forstenberg har en glad, röd basker på sig. Och en ryggsäck som hon kramar försiktigt. Så läser hon den första dikten, Verner von Heidenstams ”Hemmet”.

– Jag längtar hem till skogen. Där finns en stig i gräset. Där står ett hus på näset …

Jag tänker på den längtan som vi alla har inom oss, längtan bort och längtan hem. Kanske längtar man extra mycket när man är så gammal att man inte längre kan bo kvar i sitt eget hem.

Agnes fortsätter med Gustaf Frödings ”Strövtåg i hembygden”

– Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs …

En kvinna i rullstol blir lite orolig. Agnes Forstenberg tar en liten paus, medan kvinnan får hjälp av personalen att lämna rummet. I en dryg halvtimme spelar hon musik och reciterar dikter för de gamla. Det är dikter om höst, mörker och kyla.

”Nu är det höst och de gyllene fåglarna flyga alla hem över djupblå vatten …” ur ”Edith Södergrans dikt ”Om hösten”. Det är existentiella dikter om livet och döden, naturens under, vår och hoppfullhet. Om varmkorv med senap och dans i Folkets park.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men jag blir ändå överraskad över diktvalet. Kanske trodde jag att Agnes Forstenberg skulle läsa mer lättsamma och hurtiga dikter, för att pigga upp mer eller mindre trötta lyssnare. Men det känns bra med allvaret. Jag tror att de andra också tycker det. Det är andäktigt tyst i rummet.

Ur datorn hörs fågelsång och ljudet av trumpetande tranor. Några nickar igenkännande, när Agnes Forstenberg läser Karin Boyes dikt ”Ja visst gör det ont”. Så plockar hon upp en blå liten konstblomma ur sin ryggsäck. ”Att förtrollas – ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna”, citerar hon Tomas Tranströmer.

– Jag har en sak till er, säger Agnes Forstenberg. Ur ryggsäcken tar hon upp små bitar av ene. Vi får var sin, den känns len mot kinden och doftar så gott. Vi får behålla den, om vi vill. Det är bara några som lämnar tillbaka sin träbit.

Agnes Forstenberg läser till sist Stig Dagermans dikt ”Nu slår en blomma ut”.

”Nu slår en blomma ut i kalla kvällen/Nu lyfter fågeln som är gjord av eld …Kort är livet hos de ting som brinner/ Snart slocknar vingar över mörka hus/ Snart slocknar rosorna i nattens trädgård/men aldrig slocknar längtan efter ljus.”

Ur datorn hörs Tommy Körberg sjunga ”Drömmen om Elin”. Agnes Forstenberg dansar och några av de gamla sjunger med. Till sist tar hon ryggsäcken och kramar den ömt igen. Det blir en så tydlig bild av den ryggsäck med minnen som vi alla bär med oss genom livet.

Efter den poetiska utflykten, frågar jag mannen intill mig. ”Vad tyckte du?”. ”Det var fint”, svarar han. ”Alltihop var fint”. Det tycker också Marie Olsson, som har hand om aktiviteterna för dem som bor på gården.

– Det var vackert och rogivande. Och jag tror att många gillade det. Du märkte ju hur tyst det var.

Hon berättar att Byteaterns föreställning var ovanligt välbesökt.

– Det betyder mycket för de boende att få uppleva något särskilt ibland, så att de inte bara blir sittande i sina rum, säger hon.

Så bjuds det på fika med sockerkaka. Vid ett av borden sitter Ann-Christine Bengtsson som kommit för att hälsa på sin svåger Hans Nordmark.

– Det var så stämningsfullt, jag är helt tagen, säger hon.

Hans Nordmark nickar, och lyser upp lite extra, när vi pratar om tranorna. Han har hört tranesång många gånger i sitt liv, han är fågelskådare, berättar Ann-Christine Bengtsson. Men nu var det länge sedan.

Agnes Forstenberg säger att det var just för att många gamla sällan eller aldrig kommer ut i naturen, som hon kom på idén med sin lyriska resa.

– Jag bär själv på en ständig längtan ut i naturen. Tanken var att ta med publiken på en inre utflykt, att försöka ge något till alla och att inte rygga för allvaret.

I höst har hon gett ett 30-tal föreställningar på träffpunkter och boenden för äldre i regionen.

– Det har varit jättebra i stora drag. Men också en utmaning, eftersom publiken är så olika varje gång.

Hon berättar att många tyckt att föreställningen varit vacker, och att ganska många har gråtit, hon själv också. Tanken är att föreställningen ska kunna visas även i vår, om det finns intresse.

Jag frågar Agnes Forstenberg vad föreställningen ger henne själv.

– Dels en skådespelarutbildning, dels en väldigt speciell stund av existensens allvar. Den delar vi tillsammans.