När Kristina Wayborn från Öland fyllde 30 år hade hon korats till Fröken Sverige, medverkat i Hylands hörna, tecknat ett stort modellkontrakt och gjort succé som Greta Garbo på film. ”En ny stor svensk stjärna har fötts i Hollywood”, skrev kvällspressen och Kristina Wayborn kostade på sig att nobba en roll i en James Bond-film.

Hon bjöds i stället in till till ett av de största filmbolagen i Los Angeles för att skriva ett långtidskontrakt. En mäktig producent tog emot henne i ett jättelikt mahognyklätt rum, med utmärkelser i rader på väggarna. Han berättade för Kristina att hon snart skulle få göra vilka filmer hon ville. Kanske spela kejsarinnan Joséphine, eller varför inte drottning Kristina?

Men när öländskan några minuter senare lämnade rummet var både hennes skådespelarkarriär och drömmar raserade. Producentens sista ord ringde i hennes huvud.

– Han sa att han skulle se till att jag aldrig kunde jobba i Hollywood igen, minns Kristina Wayborn i dag.

Snart ska hon berätta vad som egentligen hände vid det där mötet på filmbolaget.

Hon är andfådd när hon lyfter luren. Kristina är just tillbaka i radhuset i Phoenixförorten Scottsdale efter en tidig cykeltur när Barometern-OT ringer. Hon försöker ofta röra sig på morgnarna, vid lunchtid kan temperaturen nå 40 grader i ökenlandskapet i mellersta Arizona.

Rösten är glad och vänlig, utan tydlig amerikansk brytning trots alla år i USA.

I dag är Kristina 71 år gammal och glad att hon fortfarande lever.

Fyra år har gått sedan hon diagnostiserades med bröstcancer. Den var långt gången och behandlingen tuff och utdragen. Mitt i kampen tvingades hon till en åtta timmar lång hjärtoperation. När hon vaknade upp berättade läkaren att han tvingats stanna hennes hjärta fem gånger under ingreppet.

Nu är hon fri från cancern och känner sig starkare än på länge.

– Jag är enormt tacksam över att jag överlevde den där perioden. Jag vet inte om jag är inne på sista kapitlet av mitt liv, eller om det är epilogen. Men varje dag gläds jag åt att vara levande. Livet är en gåva för mig.

Kristina föddes 1950 i Nybro. Då hette hon Britt-Inger och var Henry och Elsie Johanssons första, och sedermera enda, barn. Mamma arbetade på Ludvigs varuhus i Kalmar. Pappa på Kalmar läns slakterier där han var föreståndare för flera butiker i regionen. Jobbet ledde till att familjen flyttade vidare till Emmaboda och slutligen till Isgärde på Öland.

Redan som litet barn var Kristina rastlös. Hon ville vidare, se mer. Mest drömde hon om det stora landet i väst. Ibland hade hennes mormor med sig brev som kommit från den emigrerade släktingen Gunnar Wayborn.

– Jag kan fortfarande se utsidan på kuverten framför mig och de vackra frimärkena. Mormor var fantastisk på att berätta sagor och hon målade upp Amerika för mig.

När Kristina var fem år gammal förklarade hon för en vän att det var bäst om de inte blev för fästa vid varandra. För när Kristina blev lite äldre skulle hon flytta till USA.

– Jag sa till henne att hon måste vänja sig vid att vara ensam. Det var helt crazy för en liten tjej att säga så. Men det var ju faktiskt så det blev.

Allt tog fart på den då så populära badrestaurangen ”Restis” i Borgholm. Året var 1967 och på scen stod storstjärnorna i Hootenanny Singers. Men kanske hade flest ändå kommit för det traditionsenliga korandet av Ölands sommarflicka.

Några vänner hade anmält 16-åriga Kristina som en av kandidaterna och när kvällen var över hade hon krönts till vinnare, priset överlämnades av Hootenanny Singers Björn Ulvaeus.

Dagen efter cyklade hon till Stora Rör tillsammans med sina föräldrar för att köpa wienerbröd. I affären satt en löpsedel som pryddes av en stor bild där Björn Ulvaeus kysste Kristina på kinden.

– Mamma och pappa fick spader. Men jag tyckte att det var väldigt trevligt, säger hon och skrattar.

Året efter utsågs hon till Fröken Sverige och efter att ha turnerat runt bland folkparker skickades hon till Japan för att representera landet vid en stor världsutställning. Turnén gick sedan vidare till Florida för den stora Miss Universum-tävlingen där hon nådde semifinalen.

– Efter vinsten i Fröken Sverige var det full rulle, jag hann inte ens gå på avslutningsfesten på Stagneliusskolan. Det var bara att kasta sig på ett plan och hänga med i ruljansen.

Kristina upplevde det som att hon var anställd av svenska folket. Så fort hon fick chansen berättade hon målande om hur vackert det är i Stockholm och på Öland. Och om hur de svenska flickorna både är vackra, snälla och duktiga på att laga mat.

– Jag tror att jag har sålt många biljetter till Sverige under åren.

På Stagneliusskolan hade en dramatiklärare uppmuntrat henne att satsa på skådespelaryrket och Kristina hade siktet tydligt inställt på Hollywood.

– Läraren sa till mig ”Du är alldeles för blyg, men du har talang. Du måste försöka göra något inom den här branschen”. Hon hjälpte mig att komma igång.

Kristina flyttade till Los Angeles och gjorde olika reklamjobb i väntan på den stora rollen. 25 år gammal skrev hon ett treårskontrakt med Fabergé och blev en av landets bäst betalda modeller. Flera filmbolag visade sitt intresse för svenskan. Kristina tackade bland annat nej till en roll i ”Charlies Änglar” eftersom hon inte ville lanseras som ett sexobjekt och nobbade en Charles Bronson-film som hon tyckte var för våldsam. Genombrottet på duken kom 1980 när hon lyckades knipa huvudrollen som Greta Garbo i Hollywoodfilmen ”The Silent Lovers” bland mer än 500 sökande. Snarare än glädje kände Kristina ansvar.

– Garbo var mamma och pappas favorit, det fanns ingen bättre än henne. Jag har alltid satt mycket press på mig själv och vid det tillfället kände jag mest stress.

Filmen blev en stor framgång och Kristina hyllades för sitt skådespeleri. I en stor artikel i Expressen slog producenten från ”The Silent Lovers” fast att svenskan var det största stjärnskottet han upptäckt på 30 år och att hon kunde bli lika stor som Greta Garbo. I samma text berättade Kristina själv att det varit en ”förfärlig uppståndelse” sedan filminspelningen.

Nu hade hon bytt namn och lämnat Britt-Inger Johansson bakom sig. Dels för att kunna slå igenom lättare i USA, dels för att försöka finna den släkting som lockat henne till landet men nu var försvunnen. Gunnar Wayborn som skickat breven hem till Sverige var spårlöst borta.

– Jag tänkte att om jag tar Gunnars efternamn och kommer till Hollywood så kanske han hittar mig. Men det var aldrig någon som fann mig.

Än i dag vet hon inte vad som hände Gunnar Wayborn.

Kristinas liv var desto enklare att följa. Hennes karriär hade gått lodrätt uppåt och vägen till de allra största rollerna och kändisskapet låg öppen.

Det var då hon hamnade i rummet med producenten på det stora filmbolaget.

Efter att ha målat upp Kristinas framtid, en drömtillvaro där hon kunde göra vilka filmer hon än önskade kom han plötsligt med ett villkor: öländskan skulle bli hans flickvän.

Den då 30-åriga Kristina blev chockad.

– Jag tänkte ”vad sjutton är det här för någonting?”. När jag fick klart för mig vad det handlade om kände jag ”nej, nej, nej”. Snacka om metoo.

Kristina var kanske blyg, men hon lät ingen bestämma över henne.

– Han visste inte att han hade att göra med en tuff bondtjej från Öland. Jag är en rebell ut i fingerspetsarna.

Hon fick ur sig ”jag tror inte det, jag tror jag åker hem till Sverige” och backade ut ur rummet. Producenten blev rasande och försäkrade att han skulle göra allt i sin makt för att hon inte skulle lyckas i Hollywood.

Kristina lämnade USA och åkte hem till mamma och pappa på Öland. Några veckor senare kom ett brev från filmbolaget som förkunnade att kontraktet var brutet.

– Jag hade blivit svartlistad i Hollywood och tänkte ”Herregud, vad ska jag göra nu?”.

Räddningen kom i form av en brittisk underrättelseagent.

Kristina hade tidigare tackat nej till att göra en Bondfilm eftersom hon hellre ville satsa på drama. Men nu var alternativen färre och när hon hörde att en ny 007-produktion planerades så erbjöd hon sina tjänster. Hon kallades till möte med regissören och producenterna och utan att provspela fick hon skriva kontrakt för en roll i ”Octopussy”. Exakt vilken av karaktärerna hon skulle spela var emellertid oklart.

Det var av mindre betydelse för Kristina när hon flög till inspelningarna i London.

– Då tänkte jag på producenten: ”Han kan gott sitta i Hollywood, för nu åker jag till Europa och där kan han inte komma åt mig.”

Arbetet med ”Octopussy” var fantastiskt roligt, minns Kristina i dag. Det visade sig att ytterligare två svenskor, Mary Stavin och Maud Adams, skulle medverka i filmen. Trion umgicks tätt under inspelningarna och håller fortfarande regelbunden kontakt.

Kristina fick rollen som Magda, en assistent till filmens storskurk, som lyckas förföra James Bond och lura honom på ett dyrbart Fabergéägg. Roger Moore spelade huvudrollen, både i filmen och när kameran var avstängd, berättar Kristina. Superstjärnan charmade sin omgivning och hade alltid ett hyss eller skämt på gång. Hans dåvarande fru som var med vid inspelningarna var desto mer på sin vakt. Särskilt när det skulle filmas kärleksscener, berättar Kristina.

– Hon hängde där i kulisserna och undrade vad som pågick. Men när jag och Roger gjorde scenen i sängen var det så kallt i studion att vi fick ha skidbyxor under täcket, så det var inget som kunde hända där, säger hon och skrattar länge.

Filmen, som kretsar kring en galen rysk general, en tickande atombomb och en juvelsmugglare som bor på en ö befolkad av bara kvinnor, utspelar sig i huvudsak i Indien och filmteamet var på plats i landet under en månad. Kristina älskade kulturen, maten och upplevelsen.

Framför kameran fick hon också visa en ny sida i vilda slagsmålsscener. Kvinnor som slogs på film var ovanligt och det väckte stor uppmärksamhet när öländskan gick loss med sparkar och slag. Kristina gjorde flera stuntscener själv, bland annat en spektakulär baklängesvolt ner från en hög balkong. Den klarade hon oskadd, men bröt flera tår när hon skulle sparka på en låtsasbazooka.

– De vi slogs mot hade tunga vapen men också ett i plast som jag skulle träffa med min fot. Men när man filmar går det snabbt och folk tänker inte riktigt. Vi hade glömt byta ut vapnet till det i plast och det blev en riktig smäll när jag sparkade med full kraft.

Intresset för Kristina var stort och inför premiären lanserade filmbolaget MGM henne anspråkslöst som en ”jordgubbsblond skönhet, mästarinna i friidrott, racerförare, jockey och hästtränare, modedesigner, gourmetkock och begåvad skådespelare.” Själv skrattade hon åt presentationen och konstaterade i Expressen att det åtminstone stämmer att hon älskar hästar.

Här gör Kristina Wayborn entré i ”Ocotopussy”.

Filmen släpptes 1983, sålde bra och fick i huvudsak goda recensioner. Kristina såg den själv senast vid ett event i Stockholm för några år sedan.

– Jag tycker nog att den har sin charm fortfarande. Det är så mycket som pågår, nästan som en Tim Burton-film med lager, på lager, på lager.

Efter ”Octopussy” blev det inga fler storfilmer. Kristina dök upp i mindre roller i en rad välkända tv-serier som ”Baywatch”, ”Dallas”, ”MacGyver”, ”Kärlek ombord” och ”That 70's show”. Själv var hon trött på filmbranschen.

– Jag har alltid uppskattat fair play. Det är kanske därför jag tyckt så mycket om sport. När startpistolen smällde på Fredriksskans så kvittade det vem du kände eller var släkt med. Då var det den snabbaste som vann. Så är det inte i Hollywood. Tyvärr.

I efterhand säger hon att hon inte gråter för att karriären inte nådde längre. Kanske var det i slutändan något positivt. När hon lärde känna filmvärlden insåg hon att den inte var för henne.

– Jag är mer tillbakadragen, jag är faktiskt en liten bondtjej från Öland. Allt sådant där med Hollywood blev mycket mindre viktigt för mig.

Kristina satsade i stället på andra projekt. Hon köpte och sålde mark och fastigheter, tävlade som professionell rodeoryttare, gjorde världsturné med välgörenhetsmatcher i tennis – ”jag har vunnit en dubbel mot Björn Borg i Beverly Hills” – och drev hästranch. Hon säger att hon har haft roligt och att hon alltid försökt sätta guldkant på det hon gjort.

Kristina blev kvar i USA, men såg alltid till att återvända hem till föräldrarna minst en gång om året.

Mellan besöken pratade Kristina i telefon med dem varje vecka. De var lika måna om att vara en del i dotterns amerikanska liv. Mamma Elsie, som bara fått en kort skolgång, läste engelskakurser för att kunna förstå och hänga med.

Från den dag Kristina lämnade Sverige har hon hela tiden slitits mellan sina olika hem.

– Det är det svåraste, man plågas av att inte kunna vara på två ställen samtidigt. Man vet inte vilket man ska välja för man älskar båda lika mycket.

Banden till det nya hemlandet växte ännu starkare när hon gifte sig med en amerikansk man. De hade länge en hästranch tillsammans i Los Angeles, men när maken blev sjuk ville han komma närmare sin mamma och flyttlasset gick till Scottsdale. Läkarna förklarade att han bara kunde räkna med att leva i ytterligare sex till åtta månader. Men paret fick fem år i Arizona innan han gick bort 2008.

– Gud ske lov hade vi den tiden tillsammans. Men det är ett tråkigt kapitel. Pratar jag om det börjar jag gråta, så det vill jag inte, säger Kristina och tystnar.

Samtidigt som maken blev sämre förstod hon att allt inte stod rätt till hemma på Öland. Mamma Elsie hade fått Alzheimer. Sjukdomen verkade än så länge lindrig, Kristina tyckte att hon lät precis som vanligt på telefon.

Men plötsligt vid ett samtal sa mamman något märkligt som fick Kristina att reagera. Hon bad att få prata med sin pappa.

– När han kom till luren sa jag ”pappa, du måste berätta”. Då blev han väldigt tyst och jag började förstå hur illa det var. Pappa har alltid varit så stoisk. Han ville inte säga något som var negativt.

Båda föräldrarna fick plats på ett hem i Färjestaden. Kristina minns hur väl de blev omhändertagna och hur fina paret var mot varandra. När hon kom på besök satt de alltid tillsammans och höll varandras händer. När Elsie steg upp ur sängen och håret låg på ända var Henry snabbt framme med sin kam och rättade till.

Men något var borta.

– De hade alltid varit som ett talangfullt komedipar, när mamma sa en sak så fyllde pappa i. Men när mamma blev sjuk kunde hon inte hänga med och pappa förlorade sakta sin sparringpartner. När han såg att hans älskade inte var med med tog det musten ur honom, ljuset i hans ögon slocknade.

Han blev allt svagare och en dag under 2015 ringde det i Kristinas telefon hemma i Arizona. Pappa Henry hade fått lunginflammation och han bad att dottern skulle komma.

– Jag visste att det var nära slutet och kastade mig på ett plan. Jag bad goda vänner att ställa en bil vid stationen i Kalmar så jag kunde köra vidare direkt. Jag åkte i full fart över Ölandsbron och var så rädd att inte hinna fram i tid.

Men det gjorde Kristina. Hon fick tillbringa två veckor på hemmet tillsammans med sin pappa innan han gick bort. Hon satt vid hans sida, spelade musik och pratade.

– Han fick mer och mer morfin, men jag visste att han förstod allt jag sa och att han lyssnade på musiken. Jag var där och det är jag så oändligt tacksam för, säger hon och rösten stockar sig.

– Det var en upplevelse jag inte skulle velat missa för allt i världen.

Bara några månader senare gick även mamma Elsie bort och Kristina höll en gemensam minnesgudstjänst för sina föräldrar på Öland. Hon tänker på dem ofta och säger att hon vet att de var stolta över henne.

– Med det var ett dubbeleggat svärd, eftersom de fick vara utan mig så mycket.

Kristina berättar att hon vid sitt senaste besök i Sverige bläddrade i mammans dagbok. I ett stycke hade hon skrivit om ett av dotterns besök: ”Nu är hon hemma igen och det är så underbart. Men jag vet att det inte varar. Varför kan hon inte komma hem?”

– Det var vemodigt att se. Jag har många gånger önskat att jag spenderat mer tid med mamma och pappa. Men jag hade stakat ut en linje och hade alltid bråttom.

Nu finns inte längre föräldrarna kvar. Men Kristina längtar ändå tillbaka till sina rötter. Hon säger att hon saknar Sverige och Öland och att hon funderar på att flytta tillbaka. Kristina förklarar att hon har dragit sig tillbaka från den moderna tekniken och helst lever som på 1800-talet.

– Jag får väl komma hem till Öland och göra det. Plocka några goda äpplen, hugga ved och sitta inne och mysa med en brasa. Det skulle inte vara så dumt på gamla dagar.

– Vi får väl se vad framtiden erbjuder, säger Kristina Wayborn.