Eva Bergquist Andersson: ”Att vistas i denna miljö är som att vara på en annan planet”
Här i Nya Zeeland är det 24 grader varmt och jag har just tagit en simtur i poolen på det lyxhotell jag bor gratis på sedan något dygn tillbaka.
Och, som den uppmärksamme läsaren säkert redan insett, är jag inte här på grund av någon trissvinst, utan helt enkelt för att hälsa på två av döttrarna, som av någon outgrundlig anledning valt att bosätta sig så långt bort från Mönsterås som man kan komma.
”Jag är mycket tacksam för att hon valt att ta med sin mor till denna orgie i välbefinnande.”
Att jag befinner mig på lyxhotell, har sin enkla förklaring i att en av dessa döttrar har den goda smaken att arbeta här, och därmed får några gratisnätter per år att spendera som gäst. Jag är mycket tacksam för att hon valt att ta med sin mor till denna orgie i välbefinnande. Det här lär vara första och sista gången jag har chansen att njuta av ett femstjärnigt hotell, åtminstone om min arbetsgivare fortsätter med sin nuvarande lönepolitik.
Förutom att vi gör vårt bästa för att proppa i oss så mycket läckerheter som möjligt (exempelvis ostron till frukostbuffén), ägnar vi en hel del tid åt att sitta i lobbyn och glo på folk. Här har man bland annat inrett lokalen med en kristallkrona lika stor som Guldfågeln Arena, och under denna kan vi skåda en värld som är lika långt borta från vardagen som jag är från att skotta snö just nu.
Det kryllar av trevliga livréförsedda vaktmästare och annan personal som, förutom att glatt hälsa på min dotter som är deras jobbarkompis, dessutom behandlar oss som om vi kom från det svenska kungahuset, eller åtminstone Skogsvårdsstyrelsen. Sådär fint behandlas alla gäster här, och det kanske är förklaringen till det intressanta faktum att det finns ett äkta par som tillbringat varje lördagsnatt i en svit på detta hotell sedan 1993.
”De dricker alltid samma drycker till maten och har ett stambord som personalen håller åt dem om så självaste Mick Jagger skulle försöka sätta sig där.”
Detta berättade min dotters kollega under det att han serverade oss ännu en fantastisk gratisdrink med ingredienser såsom hotellets hemgjorda chokladvodka. Jag blev nyfiken på The Harveys, som paret heter, och lyckades luska ut följande mytiska fakta:
De är i 60-årsåldern och bor här i Auckland. Herr Harvey har jobbat i hamnen de senaste decennierna och fru Harvey är snabbköpskassörska. De bor alltid i samma svit och när de äter i hotellets restaurang bjuder de gärna över okända personer till sitt bord. De dricker alltid samma drycker till maten och har ett stambord som personalen håller åt dem om så självaste Mick Jagger skulle försöka sätta sig där, vilket han enligt uppgift gjorde för ett par år sedan. Eftersom de bott där varje helg i 25 år blir de numera inbjudna till diverse VIP-evenemang som hålls på hotellet.
Harveys är som ett slags husmöss som alla ändå uppskattar trots att ingen begriper sig på dem. Kanske har de ärvt pengar, kanske har man råd med en sådan här vana om man aldrig någonsin reser någon annanstans under ett helt liv.
Och jag förstår dem. Att vistas i denna miljö är som att vara på en annan planet. Här försiggår ett slags parallellt liv där man kan se allt från kvinnor i äkta päls trots värmen till karlar som ser ut som om de sovit under en presenning sedan koreakriget. Bröllopsfester, världsstjärnor och möhippor kommer och går och personalen förhåller sig lika trevlig och entusiastisk till allt. En perfekt miljö att göra en dokumentär om.
Men det kommer jag inte att hinna fundera mer på. Vi ska checka ut och flytta hem till dotterns lägenhet. Jag har redan länsat rummet på alla små lyxiga förpackningar med allt från ansiktskrämer till parfymer, pennor och pincetter som hotellet bjuder på. Vi måste dock åka till affären först. Det fanns nämligen inget diskmedel som gåva till gästerna.
