Christian Gustafsson: ”En av tidernas sämsta SHL-inledningar – just nu lider Oskarshamn som stad”

Eller ta Premier League. Chelsea och Manchester United har mångmiljardvärvat spelare för motsvarande ett medelstort lands bruttonationalprodukt i sommar. Tillsammans har de vunnit fem av 14 matcher hittills.

I jämförelse, sett ur ett ”stora vida världen”-perspektiv, är IKO så klart en marginalföreteelse, men alla är sig själv närmast. I Orrängen, Gröndal, Norrtorn och Norrby är IK Oskarshamn det väsentligaste som finns. Samma för alla hemkära exil-oskarshamnare ute i landet. I det lilla, det lokala, för folk och rövare i den här staden är den här säsongsinledning en smärre katastrof.

Man kan ta på hur folk lider. Hur påverkade människor blir av att ett hockeylag inte spelar som man hoppats. ”Christian, nu ska du höra. Det här inverkar på hela min vardag. Hur jag är på jobbet och hemma. Jag är en sämre människa när det går så här för IK”, sa en helt vanlig, hyggligt normal, förvärvsarbetande, någorlunda hederlig karl till mig efter matchen i torsdags kväll.

Jag tror många känner så.

Att följa ett lag är ömsom eufori, ömsom lidande.

Just nu lider Oskarshamn som stad.

• • •

När matchen mot Skellefteå var slut roade jag mig med att börja slå i historieböckerna där uppe på pressläktaren i Be-Ge Hockey Center. Har ett lag tagit så få poäng som två någon gång förut efter sju omgångar.

Det visade sig ha hänt tre gånger de senaste 20 åren i SHL/elitserien. Vad de lagen – Leksand x 2 och Malmö – hade gemensamt?

De åkte ur.

• • •

Matchen mot Skellefteå var, skulle jag säga, ett nytt steg bakåt. Trots bara två insläppta. Men efter den fina, stabila prestationen i Örebro i lördags, var det här mer ett skär åt det virriga hållet igen. IKO hade absolut bud på poäng (Skellefteåbacken Arvid Lundberg räddade Logan Hutskos skott på mållinjen, David Quenneville träffade målramen och så vidare), men på det stora hela vann Skellefteå rättvist. De var bättre.

I tabellen börjar det nu se vådligt alarmerande ut. Fem poäng till nästjumbon, sex till säker mark. Och med bortamatcher mot Rögle och Färjestad på menyn är risken överhängande att IKO är ännu längre efter om en vecka.

Det är där vi är nu.

• • •

Om vi kikar lite närmare på vad det är som är fel så är det...komplext. Nyss hette det ju att ”vi släpper in för många mål”. Nu släpper man inte in så många mål, men då gör man i stället inga.

I synnerhet inte i spel fem mot fem. IKO har gjort ynka fem (!) mål i den spelformen. Målen kommer i powerplay, en spelform IKO är överlägset bäst i ligan. Det är ju bra, men också oroväckande. PP-siffrorna lär sjunka.

Det är alltså virrigt i försvaret och impotent framåt.

En tredje illavarslande parameter är: secondary scoring.

Alltså att spelarna bakom de två första kedjorna ska fylla på och hjälpa till med poänggörandet.

En titt i interna poängligan ger häpnadsväckande fakta. Vet ni hur många poäng innevarande tredjekedjan (Dvorsky, Karlsson, Palola) och fjärdedito (Engström, Johnsson, Westlund) gjort tillsammans?

Noll! Inte en enda.

Det är ju inte så att toppkedjorna heller sprutat in pinnar, men där har vi en stor del av problematiken. Är det helt enkelt så att vissa av de nya spelarna inte håller måttet?

Direktörerna Franzén och Göransson, general Fröberg och arbetsledare Filander måste sätta sig ner och rannsaka situationen. Vad behöver vi göra?

Åker man ur är chansen minimal att komma tillbaka. Det är nu chansen finns.

Värva? Då värvar vi. Ändra spelsystem? Då ändrar vi. Tombola kedjorna? Då tombolar vi. Skicka bort någon eller några som inte håller måttet? Då skickar vi. Rucka på rutiner? Då tar vi färjan fram och tillbaka till Visby för att bryta mönster inför nästa hemmamatch. Och så vidare.

Tuffa tider, kräfva tuffa beslut, som man säger på kräftskivor.

• • •

Vad var då bra mot Skellefteå?

Jodå, en del.

Som att Oscar Engsund och Hugo Jonasson såg ut som ett potentiellt permanent boomschakalackbackpar. Som att Olesen/Jasek/Hutsko gjorde ett riktigt klassmål. Som att man höll ”Skellhell” på två. Som att man ändå skapade en hel del kvalificerat.

Insatsen var långt i från det värsta man sett.

• • •

Allra mest angeläget för att vända det här är det mentala. Att vrida skallarna rätt. Från (ofrivillig) vattenskalle till realistskalle.

Vi är alla skyldiga till haussen. Ingen, inte jag heller, tippade IKO i botten i år. Känslan var: mittenlag. Minst. Slutspel? Snudd givet.

Oaktat vad någon säger så sipprar sådant där in i omklädningsrum. Några av spelarna prenumererar på lokaltidningen, de lyssnar på diverse poddar och ser rubriker på sajter och i tidningar, de hör och ser tv-klipp.

”Aha, är vi så bra i år? Fasen vad fint. Det blir en kul säsong”.

Johannes Salmonsson sa det, som vanligt, bra förra veckan. ”Förhoppningsvis kan vi få bort den här jäkla stämpeln att vi är så jäkla bra som det har snackats om. Vi har inte bevisat någonting än så länge. Vi har inte bevisat någonting annat än att vi är där vi är just nu. Det är svårt att säga att vi är så jäkla bra inför en säsong med nyförvärv, att vi ska vara topp sex och bla, bla, bla”.

Huvudet? På spiken.

Sju omgångar in kan vi ta alla spåkulor, alla gissningar, alla förnumstiga förutsägelser och dumpa i bråddjupet.

Inget stämde.

I presens är IK Oskarshamn sopsist i ligan. Det kan tyckas tidigt att alarmisthojta, men jag ser inte någon vändning i skyn. Snarare orosmoln.

Glöm slutspelsbonusar, sluta dröm om febriga kvartsfinalfester och feta ”skyttekungen är på väg till miljonerna i Schweiz”-rubriker. Nu handlar det – trots att vi just äntrat oktober – om livhanke.

En handfull spelare och ledare har skrivit långtidskontrakt och köpt flådiga villor runt om i stan. Åker ni ur bryts alla kontrakt på stående fot. Ni ska leva och dö för varje sekund på isen, täcka skott med själ, tandrad och hjärta.

Det är där tankarna ska vara.

Att ni ska rädda det här – för er själva, för publiken, för klubben, för stan.