Peter Ekroth – störst i IKO genom tiderna: ”Såg mig aldrig som stjärnan”

Vi skriver sommaren 1990.

Södertäljesupportern Göran Nilsson, i folkmun ”Bullen”, var på semester på Öland. Peter Ekroth var vid den här tiden stor stjärna i elitserielaget Södertälje SK, som han vunnit SM-guld med 1985.

Tillsammans med hustrun Yvonne åkte han ner för att hälsa på sin kompis.

– Av en ren slump hade ”Bullen” husvagnen bredvid Ewert Mellström från Oskarshamn, så vi började snacka. Han ville att jag skulle komma till IK redan då, men då hade jag precis skrivit nytt tvåårskontrakt med Södertälje. ”Hör av dig om två år”, sa jag. Egentligen mest för att bli av med honom, han var lite tjatig, säger Peter Ekroth och skrattar.

Mellström gav sig inte. Kontakten hölls. 1992 – då Mellström mer eller mindre kuppat in sig som ordförande i IKO – blev Peter Ekroth IKO-spelare.

– Men det höll faktiskt på att inte bli något. Det var strul i styrelsen, vissa tyckte att det var en för stor satsning. Jag hade sagt i telefon: ”Så här mycket vill jag ha, plus en bonus om vi går upp i tvåan. Annars skiter jag i det”. När vi lagt på sa jag till Yvonne: ”Det blir nog inget”. Men samma eftermiddag ringde Thomas Roth från IK upp och sa att de gick med på det. Då var det: ”Shit, vi ska flytta till Oskarshamn”, jag visste ju knappt var stan låg.

IKO skickade upp blivande lagkamraten Per ”Botta” Svensson som flyttkarl.

– Vi svängde in mot Saltvik, där vi skulle bo, från E22:an, du vet. Skogsvägen. Jag sa till Yvonne: ”Vart fan är vi på väg, vi kan ju inte bo i skogen”. Vi höll faktiskt på att vända. Men när vi kom fram stod ett jättegäng från laget där och hjälpte till att fixa i ordning. Från den dagen trivdes vi hur bra som helst.

• • •

Låt oss sätta värvningen i lite kontext.

Peter Ekroth hade spelat i Tre Kronor. Det här var på tiden när det var i stort sett samma gäng i landslaget hela tiden, när få spelade i NHL, när en landslagsplats var något extremt exklusivt.

Han hade vunnit SM-guld och hade under flera år varit en av elitseriens bästa backar.

Han hade också varit nära att hamna i NHL-laget Detroit Red Wings – Ekroth gjorde dundersuccé och snittade en poäng/match för Adirondack Red Wings i AHL-slutspelet våren 1987 – men stoppades av det svenska förbundet eftersom han åkt över utan dispens.

– Jag hade blivit uppkallad för att spela Stanley Cup-slutspelet med Detroit när jag stoppades. Jag är övertygad om att jag spelat i NHL i många år, bara jag fått chansen.

Det var alltså en absolut toppback som flyttat till Oskarshamn. 32 år gammal. En meriterad, rutinerad spelare. Alls ingen föredetting.

IKO å sin sida tragglade vid tiden i division 3. Ofta i botten. Spelarna hade hockeyn som sin hobby.

Kontrasten går nästan inte att beskriva.

Hur var det att gå från – i stort sett – högsta till lägsta nivå?

– Det var bara kul. Visst, jag och Skeeter var väl fixstjärnorna, men det var många duktiga hockeyspelare. Det var ju bara oskarshamnare och känslan av att komma dit och hjälpa de här killarna såg jag som grejen. Jag såg mig aldrig som den där stjärnan, jag har aldrig gillat att stå i rampljuset, utan var en i gänget. Jag trivdes och njöt hela tiden på sättet laget och staden tog emot oss.

• • •

Skeeter Moore, ja.

”Kan du garantera att vi går upp i tvåan?”, frågade Ewert Mellström Peter Ekroth.

– Jag kan sköta mycket från röda linjen och bakåt, men jag kan ju inte göra alla mål, svarade Ekroth, som fick en snilleblixt.

– Ta hit Skeeter, så löser det sig.

Sagt och gjort. Amerikanen Skeeter Moore hämtades också från SSK.

Förhandlingarna sköttes av – Peter Ekroth.

– Jag sa till styrelsen, säg vad jag har att röra mig med, så ska jag fixa hit honom. Han kommer göra mos.

Skeeter Moore anslöt och gjorde som utlovat – mos.

333 poäng på fyra säsonger – 2,2 i snitt/match – talar sitt tydliga språk.

– Han var helt grym, säger Peter Ekroth.

• • •

Anförda av Ekroth och Moore tog IKO division 3 med storm.

Det blev avancemang redan första säsongen. Bland annat efter en makalös klassisk slutminutsvändning mot ärkerivalen Vimmerby.

– Vimmerbymatcherna var ju speciella. Den där jävla Fredric Jaensson ställde ju till det hela tiden...haha. Men jag minns så mycket mer än bara matcherna. Bortaresorna, den otroliga publiken, stämningen i hallen, klacken som alltid var med oss. Att som spelare i slutet av karriären få uppleva hela den grejen var otrolig.

– Oskarshamn är en fantastisk hockeystad, som också blev vår hemstad under lång tid. Vi hade ett stort socialt liv utanför hockeyn och det var en trygg plats för ungarna att växa upp på.

• • •

Under Peter Ekroths fyra första år i Oskarshamn – samtliga med honom som kapten – gjorde laget rena Åshöjdenresan.

IKO avancerade från division 3 till nuvarande allsvenskan.

Längs resan blev namnen på spelarna av allt högre premiumkaraktär. Mäkitalo, Witehall, Larsen, Lundbäck och så vidare.

Men Peter Ekroth pratar hellre om första upplagan, när satsningen tog fart, 92/93.

– Det var ett gäng oskarshamnare som gjorde grovjobbet. Jag kan inte nog poängtera deras betydelse. Jag och Skeeter var grädde på moset. Vår femma med Jocke Roth, Marcus Johansson och Skeeter framåt var väldigt bra. Men man kan egentligen inte bortse från någon. ”Sotarn” (Torsten Larsson) och ”Jösse” (Robert Jönsson) i målet. Kent Josefsson var väldigt bra. Tommy Pettersson är lätt att glömma. ”Ekis” (Mikael Ekström), ”Ibbe” (Krister Nilsson) och ”Bagarn” (Mikael Nygren). Tompa Wiberg (numera Similä) var grym, liksom Martin Nilsson. Martin var lite lat, en diesel, men hade hockeyskills som få, säger Peter Ekroth och rabblar gamla lagkamrater som ett rinnande vatten.

– Sedan får vi inte glömma ”Botta” (Per Svensson). Sveriges bästa reserv, säger Ekroth och skrattar.

Håller du kontakten med några från Oskarshamn?

– Tyvärr inte så många. Det är mest ”Botta” och Peder Lidberg till och från.

Under sitt femte år, 1996-97, lämnade Ekroth IKO för tyska EC Ratingen mitt under säsongen efter kontroverser med styrelsen och tränarstaben. Han hade dock Oskarshamn som sin och familjens fast punkt många år även efter det.

– Det var en tråkig tid när jag lämnade. Men med den statusen jag hade, om man kan säga så, fick jag inte bara vänner utan även fiender.

• • •

Spelarkarriären avslutades ett par år senare. Under hela 2000-talet har han i stället haft en brokig tränarresa, som bland annat gått via London Racers, Leksand, Vita Hästen, Melbourne Ice i Australien och förbundskaptensjobb i Polen.

Senaste säsongen var Ekroth assisterande tränare till Challe Franzén – även han tidigare IKO-tränare – i österrikiska Kitzbüheler EC.

– Jag ska vara kvar i Kitzbühl nästa säsong också.

Vad har du för ambitioner med tränarkarriären i dag?

– Jag ser mig framför allt som en assisterande tränare. Jag känner att jag har mycket att ge dagens hockeyspelare kunskapsmässigt. Tittar du på många av de som är assisterande i SHL i dag, så känner jag att jag är bättre än många av dem, säger Peter Ekroth och lanserar ett drömjobb.

– Jag skulle gärna arbeta tillsammans med Fredrik Hallberg, som var i IK och nu är assisterande i Leksand. Det var otroligt kul att se IK och sättet de spelade på när de gick upp. Det skulle vara fantastiskt att jobba med en sådan som Hallberg, som står för den typen av spel.

Ekroth hoppade in som huvudtränare för IK Oskarshamn under slutet av säsongen 2006, efter att Daniel Broberg fått sparken.

Det blev aldrig någon fortsättning.

– Ola Hydén var sportchef då och hade mer eller mindre lovat mig att jag skulle vara en av tränarna säsongen efter. Men ledningen körde över honom och valde andra tränare. Efter det har det aldrig varit aktuellt med någon återkomst till IK.

• • •

Numera är banden till Oskarshamn få. 15-åriga dottern Clara, från ett senare förhållande, bor förvisso kvar. Men huset är sålt. Ex-hustrun Yvonne har flyttat till Stockholm. Vuxna barnen Petronella och Oliver spelar elitfotboll i Hammarby respektive superettanlaget Degerfors.

Hans tröja, den klassiska nummer 5, hänger i taket i Be-Ge Hockey Center och minner om gamla tider.

– Det är fint att ha tröjan i taket. Jag är stolt över det. Det var Mats Söder, som var ordförande då, som fixade det. Hade det inte varit för honom hade det nog inte blivit något.

Peter Ekroth, som har hus både i Leksand och i Thailand, berättar att han slutade jobba för fyra år sedan, när han lämnade fönsterfabriken han arbetade på.

Sedan dess har han, förutom en period som tränare i Australien, mest ägnat tiden åt att vara i Thailand samt att följa barnens fotbollskarriärer.

Hur överlever du ekonomiskt?

– Jag får mina grejer att gå runt. Mamma, pappa och min morbror gick bort ganska tätt efter varandra. Jag fick ett bra arv. Det var jobbigt när alla var borta. Jag kände: ”Vad fan ska jag hålla på och jobba för?”. Jag hade möjligheten att sluta jobba och nu har jag en skön tillvaro. Jag har alltid varit osvensk och aldrig levt för att arbeta, utan tvärt om.

Hur mycket ärvde du?

– Tillräckligt.

Peter Ekroth har alltså Leksand som sin svenska fasta punkt. Han bor i en villa mitt i det hockeygalna lilla samhället.

– Det går inte att gå ut utan att springa på nån gammal hockeyspelare. Bara i mitt kvarter och på min gata bor hur många som helst. Per-Erik Eklund, Anders ”Masken” Carlsson, Viktor Rask, Magnus ”Sigge” Svensson och Niklas Eriksson, för att nämna några.

Hur mycket följer du den svenska hockeyn i dag?

– Det är IK och Leksand jag följer ordentligt, även om jag inte kan säga att jag håller på något lag. Jag har ju spelat i Södertälje, Frölunda och Djurgården också. Jag håller på alla lag jag spelat i, inget av dem ligger närmare hjärtat än något annan.

• • •

Sedan var det den där burdusa elefanten i rummet.

Under hela karriären, både som spelare och tränare, har Peter Ekroth omgärdats av skandaler, bråk och krigsrubriker i media.

Han fick tidigt epitetet ”Riksbusen”.

Under en match i Kristianstad hamnade han i slagsmål med publiken. Ett uppmärksammat bråk med Trojas Peter ”Kessler” Eriksson i spelargången hamnade i civil domstol, varpå Ekroth dömdes till villkorlig dom och 80 dagsböter. Tre gånger i rad ”vann” han elitseriens utvisningsliga. Han blev mordhotad efter ett bråk med Västerås Göran ”Flygis” Sjöberg och fick sparken efter att ha kritiserat sin tränare i Frölunda. Under sina fem första matcher i IKO fick han fyra matchstraff. 1994 fick han en rekordavstängning på två månader efter att stött en klubba i ansiktet på Kalmar HC:s Christian Johansson.

”Avsikten var att skada, det var något av det fulaste vi sett”, skrev domaren Lars Björkman i sin rapport.

Det här är bara en bråkdel av alla händelser som lett till gatlopp i pressen genom åren.

Peter Ekroth tycker att många av händelserna är överdrivna och felaktigt beskrivna.

– Jag tror aldrig jag gjort den dumma grejen först. Grejen med ”Kessler” är väl det jag mått dåligt över, med tanke på att jag inte gjorde något över huvud taget. Det vet han också.

• • •

Genom karriären har Ekroth även myntat några klassiska citat.

Bland annat ”Utvisningsbåset är byggt för att någon ska sitta där” och ”Är man dum ska man han en smäll”.

– Är man dum ska man ha en smäll brukar jag säga fortfarande, även om jag inte menar det bokstavligen. Det är ett bra citat.

Det här med riksbuse blev ju ditt adels- och varumärke – hur ser du på alla bråk?

– Jag har alltid hatat att förlora, verkligen hatat. Jag ville vinna till varje pris. Ibland fick det tokiga utgångar och olyckliga konsekvenser, det har brunnit till lite för ofta, men jag har aldrig varit ute efter att märka eller skada någon medvetet.

Men du hade inget emot att folk var lite rädda för dig, du spädde gärna på myten?

– Precis. Jag var ju tvungen att göra något som ingen annan gjorde, så det blev min roll. Att skrämmas lite funkade. Sedan har jag alltid haft instinkten att om någon försöker göra något mot andra spelare i mitt lag, då ställer jag mig längst fram för att försvara. Det är en impulsiv grej.

• • •

Nu har alltså OT:s femhövdade jury sagt sitt.

Peter Ekroth är IK Oskarshamns största spelare genom tiderna.

Backgiganten låter genuint glad över utnämningen.

– Det känns verkligen roligt att bli uppmärksammad på det här sättet för det man gjort. Jag bugar och bockar.

Han är också lite extra glad över att tvåan på listan är hans kanske största 90-talsnemesis.

En kompis i Be-Ge Hockey Center-taket.

– Fredric Jaensson var alltid otroligt bra när vi mötte Vimmerby. Fanns det någon jag hatade på isen, så var det honom. Med åren blev vi goda vänner, han är en skön kille. Nu känns det bra att slå honom igen, precis som på 90-talet. Om Sven Nylander var den ständiga fyran, så är Fredric Jaensson den ständiga tvåan, det kan du hälsa honom, säger Peter Ekroth och garvar.