Höstens drömmigaste par på bioduken finns i ”We live in time”

Gulligt? Verkligen. Men förankringen i sagans fantasivärld, ofta sockrad med orimliga Hollywood-ideal, gör det svårt att uppleva dessa filmer på en djupare nivå än som manipulativ verklighetsflykt för obotliga (och helst salongsberusade) dagdrömmare.

John Crowleys (”Brooklyn”) varsamt humoristiska ”We live in time” gör formmässig revolt mot genrens styvnackade dramaturgi genom att hoppa kors och tvärs på sin egen tidslinje i skildringen av huvudpersonernas relation under ett decennium.

Den ickelinjära kronologin skapar effektfulla kontraster när vi kastas mellan motstridiga nyckelögonblick. Förälskelsens första berusande tid ställs mot den invanda vardagen. Ett barn föds (i en av filmhistoriens mer minnesvärda förlossningsscener). Ett tungt cancerbesked levereras. Livet och döden, glädje och sorg, hand i hand genom åren, sammanlänkat av två personers känslomässiga band.

Att filmen fungerar så bra som den gör beror mycket på det galant naturliga samspelet mellan Florence Pugh och Andrew Garfield. Hon gör rollen som den aspirerande stjärnkocken Almut. Han spelar den nyseparerade Tobias. Deras slumpmässiga ”meet cute” sker när Almut råkar köra på Tobias med sin bil.

Trots en god dos sentimentalitet och hög mysfaktor undviker regissör Crowley konsekvent att falla ner i outhärdligt sötslisk genom att följa devisen att en bra kärleksfilm också ska få göra ont. Mycket kretsar runt Almuts kamp mot sin potentiellt obotliga cancer.

Livet innehåller som bekant inte några prydligt förpackade lyckliga slut, utan pågår bara med alla sina med- och motgångar, tills det inte gör det längre. ”We live in time” är en ovanlig romantisk komedi som både vågar medge detta faktum, och försöker fånga det, i en berättelse där tid spelar en central roll när tillvarons olika klockor tickar obönhörligt. Och ”We live in time” är 110 minuters bitterljuv kärlekshistoria du inte vill ska ta slut.