Bella Stenberg: ”Protestmusik handlar om att skapa kraft att protestera”
Artister som aktivister. Det är inget nytt. I musiken och utanför. Men att de också är historiker och arkivarier – eller kanske arkivister? – är amerikanska Our Native Daughters ett fint exempel på. Albumet ”Songs of our native daughters” 2019 gjorde konst och skapade känslor av historiska skeenden och lyfte sådant som inte fått synas i det nedtecknade. Som svarta kvinnor. Eller att banjon till en början spelades enbart av svarta musiker.
En av medlemmarna är Allison Russell som just släppt sitt fantastiska andra album ”The returner” (Fantasy Records). Om hennes debut handlade om att överleva barndomstrauman handlar uppföljaren om att fira livet. Kanadensiskan bjuder på sexig Prince-funk, dansant Donna Summers-disco och inte minst banjo i ”Eve was black” om slaveri och frihet, då och nu. Men för Russell handlar det inte bara om att hylla nuet utan också om att ta kampen för framtiden. Hon struntar i genrekonventioner som kan finnas mellan r'n'b, folk, soul, country och pop.
Frihet känner inga gränser. Det gäller även den konstnärliga och musikaliska.
Även Our Native Daughters bandledare, banjovirtuosen Rhiannon Giddens, har precis släppt sin första soloskiva på sex år, ”You're the one” (Nonesuch), ovanligt nog med enbart egna kompositioner. Samtidigt som hon utforskar rötter är hon musikaliskt rotlös. Blues möter jazz möter country möter gospel möter rock möter cajun. Väldigt genomarbetat, för Giddens är målmedveten och mycket begåvad, men också aningen polerat och stelt.
Mer förvånad över att hon hamnat där hon hamnat är nog engelska Corinne Bailey Rae. När hon turnerade i USA med sin lättlyssnade neo-soul hamnade hon på Stoney Island Arts Bank i Chicago. Ett arkiv och en mötesplats, som handlar om USA:s svarta historia. Hon återvände dit. Resultatet blev ett konstprojekt där hennes fjärde album ”Black rainbows” (Black Rainbows Music/Border) ingår. Skivan i sig är regnet, geggan som det skapar och regnbågen som följer därefter. Det är glampunk, skorrande experimentell jazz och elektronik. Käcka handklapp i ”New York transit queen” men ilska och förvriden sång i ”Erasure”. Bailey Rae har plockat fram sin inre och yngre riot grrrl. Skivan är modig, oväntad på ett positivt sätt, lite ojämn, men upplyftande.
För protestmusik handlar också om att skapa kraft att protestera.
Veckans country
”I remember Carolina” sjunger Margo Cilker, och det gör jag också. Vilket gör mig förbryllad. För ”Valley of heart’s delight” (Loose/Border) är ju ett nytt album. Spelade hon låten när jag såg henne i Göteborg för nästan exakt ett år sedan? Eller hittade jag den på Youtube i samma veva? Oavsett – en låt som jag känner igen efter så lång tid är bra. Precis som Oregon-bons andra album. Det är fyllt av längtan, till känslor och platser som inte går att återvända till. Tur att det går att återvända till Cilkers musik. Hon lockar fram de amerikanska vidderna och småstäderna och lusten till en roadtrip.
Ännu mer bilåkarvänlig musik bjuder Ashley McBryde – som nyss fått fem nomineringar på Country Music Awards – på med ”The devil I know” (Warner Music Nashville). Det är rockigt, alkoholstint, både lekfullt och ångerfullt. Så som bra mainstreamcountry kan vara, och hon sjunger om sådant hon känner till. Oavsett om det är barer eller relationer. Och att ”Women ain’t whiskey”.
Och så har 90-årige Willie Nelson släppt sin 74:e eller möjligtvis 151:a platta ”Bluegrass” (Legacy). Hans andra i år, men hans första med enbart bluegrass. Men det är en stil som ligger honom nära, och över lag inte så långt från annat han har gjort. Särskilt som han plockat de tolv låtarna från sin egen katalog. Han visar hur fint country och bluegrass håller varandra i handen, och tycks njuta av att spela tätt tillsammans med duktiga musiker. Bäst är ”No love around” och ”On the road again”.
Veckans walesare
The Gentle Good – Galargan (Bubblewrap Collective)
“Galargan” betyder “sorgesång” på walesiska, och Gareth Bonello har letat fram gamla folksånger på Wales nationalbibliotek och arrangerat om dem för gitarr, cello, piano och sång. Även den som till skillnad från mig inte tycker att kymriska är ett av världens vackraste språk, kan låta sig svepas in i den värmande, melankoliska och vackra stämningen. Sorg och tröst på en och samma gång. Och walesisk sommar. Den som lika gärna kan ge regn som sol.
Här lever Bonello definitivt upp till sitt artistnamn.
Veckans nigerier
Bombino – Sahel (Partisan Records/Border)
Ökenblues kallas stilen ofta för, men i den vidsträckta Saharagionen där de nomadiska tuaregerna rör sig kan det räcka att säga gitarrmusik. På tuaregspråket tamasheq används ordet assouf, som betyder förlust, längtan och hemlängtan. Teman som ger sig till känna även på det nya albumet från Bombino från Niger. Han spelar gärna med rocksättning och är på gott och ont mer intresserad av att vara gitarrhjälte än många av sina västafrikanska kollegor. Men det är inte därför skivan blir lite för upprepande.
