Det är inte helt lätt att hitta dit. Smala gator övergår i slingriga grusvägar och jag blir tvungen att slå en signal till Rasmus Arvidsson för att hitta fram till rätt hus. Till sist stänger jag av motorn och kliver ur bilen. Han möter upp mig ute på gräsmattan. Det här är inte precis ett ställe där man råkar ha vägarna förbi.

– Vill du ha kaffe? Te? Bulle? Pepparkaka? Lussebulle?

Han skramlar med några koppar i köket innan vi beger oss ner under jord. Trappan är brant och jag lägger stor försiktighet i varje steg. Rasmus fötter är betydligt flinkare. Väl nere möts vi av Patrik Åberg sittandes i en bylsig tvåsitssoffa. På väggen bakom honom hänger en hemmagjord väggbonad i vitt och rött med texten ”Avantie” och ett hjärta. Inbitna fans kanske skulle känna igen den från musikvideon till ”Smutsen jag kommer från”.

I ena hörnet av rummet har Rasmus Arvidsson snickrat ihop ett eget sångbås av ett gäng gamla madrasser. Strax intill trängs klaviaturer och gitarrer av olika modeller och längs ena väggen står ett skrivbord med en stor datorskärm och två rejäla monitorer. Andra änden av rummet är överbelamrad av t-shirtar, vinylskivor och kartonger, och under trappen ligger liveutrustning omsorgsfullt nerpackad efter coronaåret 2020. Det är här, i denna anspråkslösa källarstudio, som merparten av Avantgardets musik blir till. Men hur ser egentligen en vanlig arbetsdag ut i Rasmus Arvidssons liv?

– Jag har så mycket olika saker att göra – man är både artist, låtskrivare och skivbolag. Det kan också handla om att skriva pressmeddelanden, sköta sociala medier och uppdatera hemsidan. Eller som jag gör nu – att skicka en massa paket med skivor och t-shirtar. Mitt livs bästa investering var kartonger till skivorna, det hade jag inte förut och då tog det liksom 17 minuter att slå in ett paket. Så nu är jag i någon form av high för att kartongerna blev så jävla bra, berättar han.

Ett vanligt år varvas perioderna i studion med turnéliv, maxade livespelningar och möten med fans och publik i hela landet. Men inte nu. Pandemin har förpassat Avantgardets två kärnmedlemmar till källaren i Glömminge.

– Den största skillnaden är att det tidigare alltid rullat på med turné efter inspelningen. Under lanseringen har man haft livespelningarna att se fram emot och nu har den väsentliga och vitala delen tagits bort. Det är det man jobbar för och får all energi i från, vi jobbar alltid väldigt hårt men får igen det tusenfalt när vi kommer ut och spelar. Nu har det bara varit väldigt hårt jobb utan att få någonting tillbaka. Så det är lite deppigt. Den här miljön är bara ett verktyg för att få musiken fulländad. Och det blir den först tillsammans med publiken, säger Rasmus Arvidsson.

Han pratar mycket och målande, broderar ut sina resonemang i exemplifierande anekdoter och byter hela tiden position på stolen. Mestadels balanserar han sittandes på ryggstödet. Patrik Åberg, å andra sidan, håller sig till sin plats i soffan och är lite mer eftertänksam i sitt sätt att tala.

– Det man gör live är ju att ta ut en idé och släppa den lös, en idé som man jobbat med i en bubbla. Det är väl det som är tjusningen i det hela, att det är sådan variation från absolut tystnad till kaos. Om man bara skulle befinna sig i kaoset skulle man bli rätt trött, säger han.

Han har, till skillnad från Rasmus Arvidsson, inte Avantgardet som sitt heltidsjobb. Till vardags är han ”kommunknegare”, som han själv beskriver det, men i själva musikskapandet jobbar de nästan alltid tillsammans. Ibland blir det här, på Öland, och ibland i Patriks hemmastudio i Nybro. Däremellan sitter de på varsin kammare och skickar filer till varandra.

– Jag är så jävla hetsig och har så mycket idéer hela tiden och då vill jag åka hem till Patrik direkt. Men det är väldigt viktigt att jag inte alltid kan det, för då hinner jag pausa och fatta om det är något att jobba vidare på. Om vi skulle sitta här hela dagarna skulle det inte bli samma magi, säger Rasmus.

Avantgardet är ett ovanligt produktivt band. Sedan 2016 har de släppt fyra fullängdsalbum och den 11 december kommer det femte – ”Smile and wave”. Titeln har Rasmus Arvidsson hämtat från en situation då han befann sig på en pub i östra London tillsammans med ett gäng fotbollshuliganer.

– När polisen kom sa en kille i fotbollsfirman till mig: ”Smile and wave, Rasmus”. Men i det här sammanhanget handlar det om att jag i början av pandemin, när alla våra spelningar blev uppskjutna, kände mig otålig och rastlös och tänkte ”vad fan, när ska vi få spela?”. Det var jävligt jobbigt, för man hade fortfarande ett hopp och ville förändra situationen själv. Men det gick ganska snabbt att förstå att det kommer ta väldigt lång tid, det finns inget att göra och man är helt maktlös. Det enda du kan göra är att ”smile and wave”.

Han fortsätter:

– Det är egentligen motsatsen till vad jag alltid annars har förespråkat. På något sätt är det sorgligt för det man egentligen säger är att det enda som är eftersträvansvärt är att ge upp. Och jag har alltid funkat tvärtom, eftersom jag kom ur mitt missbruk tack vare att jag verkligen kämpat och att vi haft en sådan framåtanda i Avantgardet. Nu måste man istället ge upp för att överleva. Det är jäkligt intressant.

Patrik Åberg beskriver soundet på den nya plattan som ”mer direkt” än bandets tidigare släpp.

– Den går nog fortare att ta till sig. Det är jättesvårt att recensera sig själv, men förra skivan tar nog en stund att komma in i. Här är det stundtals lite mer hookigt.

Tematiskt är skivan hårt präglad av den verklighet vi levt i det senaste året, förklarar Rasmus Arvidsson.

– Tidigare har det ofta blivit väldigt mycket socialrealism och faktiska ögonblicksskildringar, nu beskriver jag mer en inre konflikt för ingenting har ju hänt det här året. Skillnaden är väldigt tydlig, men det är också därför vi släpper ny musik. Jag känner att det måste vara aktuellt, jag måste beskriva sanningen. Och verkligheten förändras ju, så om jag ska försöka vara någon typ av samhällsskildrare måste jag vara aktuell. Det håller inte att försöka fila på ett rim i 14 år.

”Smile and wave” spelades in tillsammans med den välkända producenten Jocke Åhlund – från bland annat Teddybears, Caesars och Les Big Byrd – samt kompositören och producenten Jari Haapalainen. Eftersom de knappt kunnat träffas över huvud taget har det varit en betydligt större utmaning än deras tidigare samarbeten.

– Saker som tar sju minuter när man sitter tillsammans kan ta tre dygn när man jobbar på distans. Jari bor i Berlin och har en helt annan dygnsrytm än jag som har en liten son. Jag jobbar 8–16 och då är han inte så anträffbar, och när han jobbar är jag inte anträffbar över huvud taget. Så även om det bara är en liten ändring som ska göras måste man vänta på att dygnsrytmerna ska klaffa, säger Rasmus Arvidsson.

Ett annat problem har varit det praktiska i att skicka filer fram och tillbaka, berättar han.

– Jari har varit jäkligt förbannad på mig för jag kan vara lite slarvig. Filerna ligger kanske inte i ordning eller så är de inte döpta till rätt saker. I början var han så himla fin och utbildade mig i hur man jobbar på det här sättet, men jag var en sådan dålig elev som skiter i vad läraren säger. Han fortsatte ha tålamod men till sist fick jag nästan en utskällning och kvarsittning.

Trots hinder och svårigheter lyckades de få ihop albumet till slut, och Rasmus Arvidsson är djupt tacksam för det musikaliska samarbetet.

– Det är en ynnest att få jobba med dem båda två, de bryr sig om musiken på ett sätt som är jävligt unikt. Det man gör tas på så stort allvar, de bryr sig lika mycket om mina låtar som jag gör. Så ingenting är uppbyggt kring pengar eller att det skulle vara ett creddigt samarbete. Det är bara rena kärleksaffärer.

Källarstudion i Glömminge har fungerat som en trygg hamn för bandet under de senaste åren. Det är härifrån allt utgår, oavsett om det är pandemi eller inte. När jag frågar vad de behöver på sin arbetsplats för att kunna jobba visar det sig dock vara betydligt färre saker än vad som trängs i rummet.

– Vi behöver bara varandra, är Rasmus Arvidssons omedelbara svar. Sedan tillägger han:

– Men om vi ska vara seriösa behöver vi givetvis även en dator, ström, lite kablar och gärna en gitarr. Sedan hänger det på mitt lynne också. Det kan vara svårt att styra. Någon gång kom jag hem till Patrik och han bara: ”vad fan är det med dig?”. Jag var på helt fel humör, haha. Men oftast är jag på väldigt bra humör så det kan vara skitkul när det händer.

– Kaffe är viktigt, inflikar Patrik Åberg. Men för att skriva musik räcker egentligen en mobiltelefon och en gitarr, sedan behöver vi ju en del andra saker om vi ska förverkliga det.

Är det viktigt med ordning och reda eller föredrar ni ett kreativt kaos?

– Det får se ut lite hur som helst, det bryr jag mig inte om, men jag tycker det är viktigt att allt är inkopplat. När du får en idé är det väldigt mycket i stunden och det värsta som finns för kreativiteten är att behöva leta upp en mick, koppla in den, ratta på förstärkaren... Man måste komma igång snabbt och försöka fånga det, svarar Rasmus Arvidsson och fortsätter:

– På det sättet är det sjukt tacksamt att bo där vi bor, det finns så mycket space att man kan ha saker uppställda. Kompisar från Stockholm tror inte att det är sant. I storstäderna sliter man med att hitta en replokal att hyra två gånger i veckan, medan vi har allt det här. Det är få förunnat.