Avantgardet slår ett solidariskt slag för småorterna

Frontfiguren sjunger här för alla som sluggat sig genom samma slags våta cementpölar som han. Titelspåret berättar om ringlande köer utanför BUP, medan ”Vem faan är jag’’ tar oss till vårdarna som sliter kroppen till benet, till folket som dras med dubbla diagnoser och till näsdukarna som går i ett på socialen. Det är en efter en annan genuin solidaritetsdemonstration till människorna som alla påstår sig värna, men som ändå alltid lämnas kvar utan den hjälpande hand som de både förtjänar och behöver.

Joel Alme-artade ‘’Tänker på Sverige’’ är ännu ett fint stycke som skänker kärlek till alla dem som inbillar sig att de inte är värd den. Vi fortsätter i samma kurs, med sånger för den som tumlar runt utan riktning, den som funnit falsk tillflykt i missbruket och den som vill fly misären men inte har någon där som lyser upp vägen ut. Bleka, men oerhört empatiska, berättelser om de som fallit till livets botten i städerna som glömts bort.

Raden ‘’Det är inte skiten som jag hatar utan blicken med vilken du ser på den’’ sammanfattar kärnan av allt väl. ‘’Nybro wiv Lavv’’ är inte ett försök att skrubba bort skiten från landets alla småstäder där industrin klappar ihop, skyltfönstren släcks och livsöden sällan får ett sagoslut. Det är en humanists svar på tal till den sortens nedlåtande, föraktfulla silverskedsslukare som tror att hunger och fattigdom försvinner så fort träskallarna bara fattar hur billigt det är med havregryn, eller att arbetslöshet trollas bort om alla bara flyr sina döende småorter och börjar torka snabbmatsgolv i storstan i stället.

Avantgardet tystar hånskratten, suddar ut karikatyrerna av småfolket i småstan och manar till förståelse.