Grammisvinnaren till Kalmar: ”Första gången jag spelar på ett slott”
Sommargästen
Under sommaren är länet fyllt av tillfälliga gäster som gör avtryck på den lokala kultur- och nöjesscenen. Under vinjetten Sommargästen möter du några av dem. I dag har turen kommit till jazzstjärnan Amanda Ginsburg.
Hur har pandemiåret varit?
– Det har varit så dubbelt för mig. Det har så klart varit frustrerande att inte kunna åka ut och spela och jag har sökt alla bidrag som finns, annars hade jag inte kunnat leva. Samtidigt har det varit mitt bästa år rent medialt. Jag har fått göra så mycket saker. SVT och Sveriges Radio känner väl ett ansvar att ge många genrer möjlighet att synas. Och det har jag verkligen fått göra, det har varit fantastiskt att som jazzsångerska få göra så mycket grejer. Jag har varit med i Allsång på Skansen, två gånger i Nyhetsmorgon, Nationaldagsfirandet på Skansen, Gokväll, P2:s Jazzkattengala och i Fredrik Lindströms program ”Helt lyriskt” bland annat. Med tanke på att min genre är aningen mindre kommersiell än många andra, så har det varit enormt roligt att ha många tv-framträdanden att bygga på.
Amanda Ginsburg berättar att pandemin medfört ytterligare en mödosam komplikation för henne. Hon fick corona i oktober och tappade smak och lukt – något som fortfarande inte kommit tillbaka.
– Jag har fått något som heter parosmi, det innebär att man får skevt lukt- och smaksinne. Det var jobbigast första månaden, sedan vänjer man sig på något konstigt sätt. De säger att det ska komma tillbaka, men det tar så lång tid. Nu lukttränar jag.
Hur lukttränar man?
– Man luktar på fem olika dofter i tio minuter två gånger om dagen. Jag luktar på kanel, timjan, kaffe, min egen parfym och Dijonsenap. Men jag är en typisk kreativ person som inte är så bra på sådant, jag glömmer bort det.
Amanda Ginsburg
• Amanda Ginsburgs karriär har gått med raketfart. Hennes album har – båda två – prisats med en Grammis för ”Årets Jazz”. Lika många gånger har hon sjungit i ”Allsång på Skansen” och har det senaste året synts flitigt i tv och radio.
• Amanda Ginsburg föddes 1990 och växte upp i Gamla stan i Stockholm.
• Hennes band består av: Filip Ekestubbe, piano, Ludvig Eriksson, kontrabas, Ludwig Gustavsson, trummor.
• Fredagen den 9 juli framträder hon på borggården i Kalmar slott.
Du har ganska många spelningar i sommar – hur ska det bli att komma ut och möta publiken?
– Det är så härligt. Jag har gjort många livestreams, men livekonserter ska upplevas i samma rum. Det är något som händer där och då, inte något man kan titta på igen nästa kväll. Nu känns det fantastiskt att få spela inför 100 personer, det känns jättemycket. Det känns konstigt att man spelade för 300 pers på Fasching förut. Vilka smittor som frodades där inne...haha.
– Sedan vill jag slå ett slag för alla arrangörer. Jag är så glad att det finns arrangörer kvar, att de har överlevt det här. Många gick ju runt med nöd och näppe redan före pandemin och så är de så här snabba med att starta upp med konserter igen. Det är fantastiskt. Utan arrangörer finns inga jobb för oss artister.
Nu ska du spela på Kalmar slott – har du spelat på ett slott förut?
– Nu måste jag tänka efter. Nä, det har jag nog inte gjort. Ruiner har jag spelat i, men inte slott. Jag har sett Kalmar slott utifrån förut, men aldrig varit inne. Det ser fantastiskt ut och det känns som att det kan bli en väldigt speciell kväll.
Vad har du för relation till Kalmar och Öland?
– Jag är mer en Gotlandstös, egentligen. Men jag har varit en del i Kalmar och på Öland också. Första gången jag spelade i Kalmar var på jazzklubben 2019. Det är en väldigt fin sidoeffekt av att åka runt och turnera, att man får se och upptäcka många platser. Man får komma till ställen man aldrig kommit till annars. Man spelar på gårdar mitt i ingenstans och så dyker det upp fullt med folk som kommer och lyssnar på dig. Nu lät jag som en riktigt stadsråtta...haha. Jag har spelat på Carlas på södra Öland, det är ett typiskt sådant ställe. Helt fantastiskt.
Vad får publiken höra på din konsert?
– Vi bjuder på min egna musik som jag har skrivit. Visjazz på svenska. Det är mina texter och mina berättelser, där många känner igen sig. Det är jag och mina tre medmusiker. Det är så kul att jag lockar en yngre generation, det finns ju annars en förutfattad mening att jazz tilltalar en äldre generation. Men jag har en härligt blandad publik.
Du har vunnit två grammisar i kategorin "Årets jazz", den senaste bara för någon månad sedan – vad har det betytt?
– Det är så stort. Alla vet vad en Grammis är. Och det funkar även utomlands att säga att man vunnit en Grammy. Jag blev förvånad när jag vann första gången, den här gången blev jag ännu mer förvånad. Det ger mig prestationsångest och det känns inte som att jag förtjänar det. Det har inte landat än, jag håller på och processar det. Mina vänner säger: ”Amanda, du har fått priserna för det du gjort, för att du förtjänar det”, men jag har svårt att se det så själv. Jag försöker tänka att mitt jobb bara är att vara hedrad och tacksam och glad och inte hålla på och tänka att jag inte är värd det. Det är mitt lilla mantra.
Sommarliv med Amanda Ginsburg
Äter helst på sommaren: Eftersom jag inte har något smak- eller luktsinne (se huvudtexten) så är det bara två saker jag kan äta som smakar som vanligt: körsbär och hallon. Så det äter jag.
Dricker helst på sommaren: I min familj dricker vi mousserande vin. Men det enda som smakar som vanligt för mig nu är IPA. Så det dricker jag för smakens skull. Annars blir det bubbelvatten. Läsk är det som smakar allra konstigast och äckligast. Men det är ju bara bra att jag låter bli det, å andra sidan kanske det inte är jättebra att jag dricker en massa IPA heller...haha.
Gör på stranden: Det pretentiösa svaret: Lyssnar på vågorna. Annars älskar jag att titta på folk på stranden. Men min man måste hela tiden säga till mig, för jag är inte så diskret. Jag ligger där och tänker: ”Vad har de för familjekonstellation?”, ”Vad gör de till vardags?” och sådant där. Sedan älskar jag att bada. Framför allt i havet. Det är så fint när man är längs kusterna och kan bada i havet.
Läser och lyssnar på: – Jag blir så sömnig av att läsa, så det tar tid för mig att läsa en bok. ”Var var jag nu nånstans?”. Det blir sällan ett bra flöde. Just i dag började jag på ”Myten om Sisyfos” av Albert Camus. En filosofisk essä, på tal om att vara pretentiös...haha. Enda podden jag lyssnar på är ”Spanarna”, men de har säsongsuppehåll nu. Annars brukar jag ha ett anteckningsblock som jag sitter och knåpar med texter i. Jag tror mycket på att vara uttråkad, då kommer kreativiteten.
Smultronställe: – Huvudskär. En ö-grupp allra längst ut i Stockholms skärgård. Min familj seglade mycket när jag var yngre och innan vi seglade över til Gotland stannade vi alltid på Huvudskär och samlade kraft. Det är många nätter jag suttit där med en lykta och en fyr som cirkulerar och ätit Findus köttfärssås på burk. När man kommer så långt ut i skärgården blir det kargare och kargare, färre och färre träd. När man står längst ut på en skärgårdsklippa och tittar ser man inga fler öar, bara öppet vatten. Det är ett hjärteställe för mig.