För trots att en propert klädd Lars Winnerbäck, i svart kavaj och vit skjorta, dundrar i gång med tunga trion ”Min gata i stan”, ”Dunkla rum” och ”Älvens industrier” känns starten på sommarens turnépremiär oväntat sval.

Men redan i ”Själ och hjärta”, som Winnerbäck inleder ensam med elgitarr, bränner det till. Han avslöjar att de ville börja sommarturnén just i Kalmar eftersom det var så lyckat på höstens spelning i Hatstore arena. Och lagom till ”Utkast till ett brev” letar solen sig försiktigt fram bakom molnen och himlen bakom Gymnasten färgas guldgul.

Winnerbäck har förfinat sitt uttryck som liveartist de senaste åren. Och just nu med det här bandet skulle jag vilja påstå att han är bättre än någonsin. Ljudbilden är mer dynamisk, men också både tydligare och tyngre. Och bilderna som rullar fram på skärmen längst bak på scen smälter ihop med och fördjupar det låtarna berättar om.

Numera finns det en tung låtarsenal att välja ur. Kvällens låtlista är stark där gamla favoriter som ”Åt samma håll” och ”För dig” blandas med låtar från senaste skivan ”Neutronstjärnan”. Kvällen blir som en resa genom hans eget liv, men ger samtidigt ett klarsynt perspektiv på dagens Sverige.

Konsertens andra halva är magnifik.

”Åt samma håll” blir en symbol för framtidstro och hopp, följt av kärleksförklaringen till hemstaden Linköping ”En tätort på en slätt” med vyer över staden svepande på skärmen bakom honom. Sandra Widman, som körar och spelar gitarr, lyser som duettpartner i ”Om du lämnade mig nu”, låten han skrev till sonens student ”Nåt som verkligen är bra” känns lika innerlig som ”Vår tid” är en pricksäker samhällsbetraktelse

Och plötsligt står där en Lars Winnerbäck som det sprakar om. Han verkar inte bara tolerera att vara kvällens huvudperson, utan ser ut att trivas. Han är avslappnad och ler.

Och mitt i ”Elden” drar han det som måste vara karriärens längsta mellansnack när han ger en komprimerad sammanfattning av sitt liv från den där natten på Karl Johan när han ”lallade runt” fram tills nu. Slutsatsen blir att livet överraskar och att det fortfarande är kul att vara med.

Dessutom är bandet mer kompakt och säkrare än någonsin med Jonna Löfgren som regent bakom trumsetet. Hon levererar ryggraden som resten kan luta sig mot. Men alla hjälps åt att klä Winnerbäcks låtar i livekostymer som är större, maffigare eller sprödare än annars: Jerker Odelholm, bas, Staffan Johansson, gitarr, Carl Ekerstam, gitarr och munspel, Sandra Widman, sång och gitarr och Mikaela Hansson, klaviatur.

Efter melankoliskt finstämda ”Tror jag hittar hem” lämnar bandet scen. I första extranumret ”För dig” ackompanjeras Winnerbäck först bara av en stråksextett från skärmen, innan det byggs upp till fullt band. Gnistrande.

Sedan hinner han riva av dängiga ”Kom ihåg mig då” och proggklassikern ”Hum hum från Humlegården” innan det hela avslutas med ”Ingen soldat”, då Winnerbäck låter publiken sjunga hela första refrängen själva. Han ser lycklig ut.

Som allra sista låt lutar han sig mot ”Söndermarken” som precis som vanligt börjar avskalat och dröjande för att sedan byggas upp och växa fram tills sista tonen. Ett perfekt slut.