Efter sektlivet – Syster Sol har bytt Stockholm mot Öland

Snön viner runt de få parkerade bilarna på hamnplan i Färjestaden, och en bit bort skvalpar det isande sundet oroligt. Lika välkomnande som den här platsen kan vara med uteserveringar och badplats en varm sommardag, lika ogästvänlig känns den nu.

Jag går in på kaféet där jag har bestämt träff med den förre detta sommarölänningen Syster Sol, som för ett halvår sedan flyttade från Stockholm till Färjestaden på heltid. En sekund senare dyker Isabel Sandblom, som hon egentligen heter, upp i dörren iklädd dunjacka, luva och vantar. Vi slår oss ner med varsin varm dryck och hon börjar berätta varför hon tog steget till att bli året runt-bo.

– Jag har fastnat för lugnet och den vackra naturen här, jag mår bra av det. I Stockholm är det ett konstant brus och jag känner att för mig personligen är det viktigt med mycket tid i lugn och ro för återhämtning. Det är mycket lättare att få till det här, säger hon och drar sedan en dagsfärsk anekdot om hur det nya livet kräver lite mer planering.

– Jag skulle söderut på förmiddagen och när jag kom ut i bilen märkte jag att det inte var så mycket bensin kvar. Då tänkte jag att jag tror att det finns en mack där nere. Men när jag började köra insåg jag; shit det är jättelångt till den där macken. Jag kände mig som en sådan jävla stockholmare när jag ringde till mina kompisar: ”Jag har soppatorsk, vad ska jag göra?”, skrattar hon och byter till öländsk dialekt:

– ”Du får gå in till någon bonde och be om diesel. Det är bara att knacka på.” Men jag testade att köra till Runes bensin först, och det var på håret men jag kom fram.

Många somrar de senaste 20 åren har Syster Sol agerat dragplåster på reggaefestivalen Öland Roots. Med hits som ”Kärleksrevolt” och ”Gillar din vibe” blev hon en av de första kvinnorna i Sverige att göra sig ett namn på reggaescenen. Hon har inte sällan gått under epitetet ”drottning av svensk reggae”. Men det är något hon bestämt vill skaka av sig.

– Drottning förutsätter att det bara finns en, och det gör det inte. Skulle man säga så till en man? Jag har aldrig i någon intervju hört att någon av mina manliga kollegor blivit kallad kung. Det känns limiterande och förminskande av mina medsystrar som också håller på med reggaemusik. Det är så hierarkiskt och klassiskt som man brukar uttrycka sig när det gäller minoriteter.

Isabel Sandblom upptäckte reggaen i elvaårsåldern när hennes mamma under en period lyssnade mycket på musikgenren hemma i Sollentuna. Men det var först några år senare när hon som 15-åring åkte in till Drottninggatan för att köpa sneakers som hon trillade dit rejält.

– De spelade så jävla bra musik i högtalarna så jag gick fram till kassan och bara: ”Vad är det här för musik?”. De visade mig cd-omslaget och det var ”The Gladiators”. Det är rootsreggae med gospel-inslag, mycket körsång och tunga basgångar. Väldigt spirituellt och det bara slog an. Jag blev frälst. Det är det enda jag kan säga, där hittade jag hem musikaliskt. Jag kände att det här är det enda jag vill lyssna på.

Sollentuna hade en stark reggaekultur och efter ett tag bildade hon och några vänner reggaebandet Livelihood.

– Vi var för unga för att gå på klubb så vi lyssnade mycket på musik hemma hos varandra och sedan började vi jamma i någons källare. Det fanns ingen plan att vi skulle bli ett band men efter ett tag började folk fråga; kan ni inte komma och lira på vår fest? Så det blev så.

När de splittrades några år senare började Syster Sol ta form.

– Jag kände att jag hade mer grejer jag ville utforska när det gällde mitt konstnärliga uttryck.

För första gången på fem år är hon i vinter aktuell med en egen turné, ”Så nice tour”, som bland annat gästar Växjö, och en ny singel släpptes nyligen. Mer musik är på gång och precis som på sin första platta skriver hon nu med producenten Partillo.

– Han är min trummis också. Vi har under alla år samarbetat på olika sätt men den senaste tiden har jag uteslutande jobbat med honom igen för vi har hittat in i ett sätt att jobba som funkar väldigt bra. Vi har lite samma referenspunkter, vi har väldigt kul ihop och stor respekt för varandras idéer. Vi testar oss fram väldigt mycket.

Hon berättar att hennes drivkraft är allas lika värde och att låtarna alltid har ett viktigt budskap.

– Jag tycker att det är så ointressant att göra musik i ett egensyfte. Jag vill hellre dela med mig av erfarenheter och lära om mig själv och andra. Och det i sin tur kan vara helande för andra, förhoppningsvis. Också när det gäller politiska frågor, det går ju att skapa strömning genom musik.

Reggae har ofta ett politiskt budskap, var det det du fastnade för?

– Det är väldigt mycket det. Men jag kände också att det fanns element av spiritualitet och att det var opretentiöst. Texterna är opretentiösa på ett sätt, sedan handlar det också om ett uttryck, säger hon och fortsätter:

– Det är från den förtrycktas perspektiv, och det tycker jag är väldigt intressant. I rastakulturen handlar det om förtryck av den svarta människan. Men nu har det blivit väldigt generellt i reggaen. Och jag tycker att det är viktigt att vi också får föra de förtrycktas talan även om vi inte kan relatera till den typen av problematik som rasism. Vi kanske kan relatera till förtryck i kvinnofrågor eller mobbning. Att man kan sätta sig in i de förtrycktas perspektiv, det är det reggae handlar om för mig. Kamp, enighet och att folkets röst betyder någonting. Man är inte maktlös. Man har rätt att säga vad man tycker, tänker, känner och att det är viktigt att kunna sprida kärlek.

I mitt googlade inför intervjun fastnade jag för artiklar med rubriker om att Isabel Sandbolm var med i en buddhistisk sekt i åtta år. Och i ett klipp från Nyhetsmorgon ser Steffo Törnquist skärrad ut när Isabel säger att det finns många bra grejer med sekter.

– Jag gillar Steffo, han är gullig, men vi är nog väldigt olika, skrattar hon och fortsätter:

– De första åren i sekten räknar jag fortfarande som den bästa tiden i mitt liv.

Vad var det som var bra?

– Vi människor längtar efter sammanhang, samhörighet och saker som känns rimliga. Speciellt i tider som är ganska orimliga. Om man också är högkänslig och har haft en tuff uppväxt, då är det väldigt skönt att hamna i ett sammanhang där det finns ett community, där man stöttar varandra, man umgås mycket och känns som en familj. Det var organisatoriskt som det inte blev bra sen.

Vad fick dig att lämna?

– Det började skeva ur, det blev hierarkiskt och fokus på att man skulle avguda grundaren. Och det var inte vad jag hade signat upp på från början. Sedan började hon bete sig illa mot mig och mina kompisar. Det blev pennalism, konstiga förnedringar och hon började bestämma över relationer. Sedan var man ekonomiskt pressad hela tiden, man skulle skänka mycket pengar. Klassiska grejer.

Till slut blev det för mycket och Isabel Sandblom valde att lämna, vilket blev en utmaning mentalt.

– Det kändes som att falla fritt i universum. Det var väldigt jobbigt att kliva ur ett sådant sammanhang där man har haft väldigt annorlunda tankesätt än normen väldigt länge. Jag var helt förvirrad en ganska lång tid efteråt faktiskt. Det var tufft men också en väldigt bra erfarenhet, säger hon och fortsätter:

– Vi människor har en tendens att vilja veta hur saker ligger till. Det är en av våra drivkrafter inom psykologin; vi vill förstå och se samband och sammanhang. Men då var det som att jag inte fattade någonting om någonting. Det läskigaste någonsin, men samtidigt blev det det vackraste någonsin. Att våga vara i ovisshet är så jävla mäktigt. Det tycker jag folk borde prova ibland faktiskt.

Vad gjorde det med dig?

– Jag kände att jag blev mer ödmjuk och jag kunde perspektiv-skifta lite mer. Men just att inte veta är också ett svar, det är okej att vara i ovisshet. Jag tänker att människans ångest ofta handlar om rädslan för ovisshet, vad ska jag göra härnäst. Man vill ha en lösning på det som känns jobbigt. Men att våga vara i den ovissheten och bara acceptera är på något vis ångestupplösande, säger hon och skrattar:

– Nu blev det djupt.

Det visar sig att Isabel Sandblom tog en kandidatexamen i psykologi dagen innan intervjun och drömmen är att jobba med terapi.

– Jag måste bara göra lite fler utbildningar i det terapeutiska arbetet. Jag vill framförallt inrikta mig på kreativa människor och deras psykiska problem.

Innan vi bryter upp för att gå ut i iskylan igen kommer vi in på det här med Ölands fördelar igen.

– Det är något med att det är en ö, jag tycker att det är lugnare i energierna. Jag vet att många musiker och konstnärer jobbar bäst på nätterna, och jag har också varit väldigt mycket så. Jag tänker att det har att göra med energier, att många sover då. Det är lite samma känsla på en ö; man är lite frånkopplad, lugnare och har nära till vattnet.