Christian Gustafsson: Från kreddig Lol Tolhurst-humor till fånig Mello-slapstick – därför är Robert Gustafsson störst
Jag var i tämligen perfekt ålder när "I manegen med Glenn Killing"-febern brakade lös i början av 90-talet. Robert Gustafsson gjorde festliga saker under kreddiga pseudonymer. Han gestaltade Fred Asp (ex-Imperiet), Lol Tolhurst (ex-The Cure), Chips Kiesby (Sator), Thurston Moore (Sonic Youth) och Per Hagman (författare).
Det tyckte man ju, som ungt popsnöre, var asfränt.
Killinggänget – gissningsvis primärt Andres Lokko – hade benkoll på popkulturen och förde samman de coolaste av de coola popreferenserna med nån slags buskisslapstickhumor.
Robert Gustafsson gjorde "Björnes magasin" redan i slutet av 1980-talet.
Sedan rullade det på.
"Rena rama Rolf", "Nile City", "Percy tårar". Alla Grammisgalor, Guldbaggegalor och Idrottsgalor ni kan tänka er. 15 gånger var han gäst i "Allsång på Skansen" när programmet var som miljonpublikstinnast. Om kungafamiljen skulle roas, var det till hovkomikern Robert Gustafsson det ringdes.
Det här var också, vilket är en imposant detalj, vid en tid när alla tittade på ång-tv. Lägereldar existerade.
"Parlamentet", "Time out", en radda privatteatersuccéer, alla folkkära imitationer och kultfilmen "Torsk på Tallinn" spädde på populariteten, liksom att han var ständig gäst i "Så ska det låta" med sina, typ, tre miljoner tittare.
Då har jag inte ens nämnt Tony Rickardsson-karaktären. Ett helt folk gick ett tag och sa: "Ja ä inte bitter".
Så där har det fortsatt.
"Fyra nyanser av brunt" gav Guldbagge och sommarteatrarna på Krusenstiuernska ytterligare en ny sorts folklighet, precis som "Morran och Tobias", för att inte tala om den märkliga framgångssagan Rolandz, som till och med gick till final i Melodifestivalen och nådde ytterligare någon ny miljon barn. Monstersuccén "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" ska vi inte prata om. Över 1,5 miljoner svenskar såg den – bara på bio.
På senare år har han dragits en smula åt det mer dramatiska och en smula mer seriösa hållet. "Det som göms i snö" och "Den osannolika mördaren" på tv, musikalerna "Rain Man" och "Tootsie" på teatern.
När man helikopterspejar på "pusslet Robert Gustafsson" är det som att han haft en uttänkt plan i drygt 30 år. Den har gjort honom både exceptionellt folkkär och rik som ett troll.
Pusselbit efter pusselbit har lagts. Vit fläck efter vit fläck färglagts. Likt en gammaldags krigsherre har han lagt land efter land under sina fötter.
Allt är inte bra, långt därifrån, men mycket är rent briljant.
Robert Gustafsson – boendes på Varvsholmen och i Byxelkrok – har, så att säga, snärjt en generation i sänder, en genre i taget. Alltid med ena foten i den fåniga folkligheten och den andra i den coola kreddigheten.
