Det viner rätt bra runt knuten på den lilla stenhuggarstugan. Brottet ligger en bit från havet, men inte särskilt långt och i november är det kargt. Men i stugan är det varm och hemtrevligt. Kaffe finns, och bullar. Här är det Lars Johansson som är chef och anställd. Så har det varit sedan 1979 och sedan dess har han brutit sten, sågat, knackat och hyvlat den efter kundernas önskemål. Arbetet sker oftast under tystnad men ibland spelar han Elvis, ibland går radion. Men Lars Johansson trivs.

– Jag tycker att det är skönt att vara här själv. En del blir ju lappsjuka efter en timme, men jag tycker om det, säger han.

Under sommaren är det ändå mycket spring i brottet. Det kommer kunder, och turister som vill snacka.

– De tycker inte jag är riktigt klok som vill jobba med något så gammaldags. De orkar ju inte lyfta något heller. På tal om det så var jag och lade sten på Solliden en gång, och då kom kungen och småpratade med oss varje dag. Han och Victoria. Han skulle också lyfta, men han tyckte det var tungt. De var väldigt trevliga, var de.

Lars är däremot mer än van att lyfta tungt. Det blir mellan 20 och 30 ton om dagen. Något gym har han aldrig känt behov av att gå på.

Karriären i branschen började 1960. Då var han 13 år och när det drog sig mot sommarlov sökte Gunnar Karlsson, som hade ett stenhuggeri i närheten, upp honom och undrade om han inte ville komma och jobba över lovet.

– Det var fullt med gubbar här på den tiden. Även bönderna kom på lediga stunder för att bryta. Jag tyckte att jag behövde bensinpengar till moppen. Gunnar Karlsson visade mig hur jag skulle bryta loss stenen. Jag orkade ju knappt lyfta spettet.

För att bryta krävs ett väl tilltaget spett, brädor, andra stenar för att tynga ner spettet via brädan, och så håltagare i sten som slås ner så att det sedan går att sticka in spettet. Allt eftersom utvidgades kunskaperna. Han kan hugga ränder, lågerhuggning, som det gjordes i gamla tider, men det vill han inte pyssla med nu.

– Förr var det en fem, sex man som stod och högg sånt hela dagarna här nere. Det var ett riktigt slitgöra och på ackord. Jag undviker de jobben nu. Det får de stora drakarna hålla på med.

Den gammaldags huggningen behövs när exempelvis gamla slott och kyrkor ska restaureras. Sådana jobb vill han inte ta sig an. Lars Johansson har däremot kontakt med trädgårdsanläggare runt om. Nyligen levererades sten till HM:s ägare och ska användas vid ett gammalt hus med torn på taken. Just nu håller han på med en stor beställning till tennisanläggningen i Båstad.

Glamouren lyser med sin frånvaro på stenhuggeriet, men där stenen hamnar i slutänden, är det ofta mycket tjusigt.

– Det är väl så att de som har pengar kan köpa sten, Många i dag väljer ju betong för det är billigare och lättare att lägga.

Själv har han inte tröttnat på att jobba med stenen. Det är ett fritt jobb och materialet i sig är intressant. Inne i verkstaden tar han sig an ett brett stenblock som ska skivas upp i flera. Ett verktyg, som ser ut som ett litet spätt, slås med jämna slag, och inte särskilt många, längs en tänkt linje i stenen. Ett, tu tre spricker flisan och en helt jämn skiva faller ifrån. Lars berättar att det hörs på klangen i slagen när han träffat rätt, och det krävs för att flisan ska spricka på rätt sätt.

– Man hör på ljudet. Det får man lära sig.

Stenen har sina egenheter, och det är det som gör jobbet intressant, men också besvärligt.

– Stenen är alltid intressant. En del dagar är det rena natten. Då tänker jag att nu går jag aldrig ut i det jävla berget igen. Det är svårt att dela stenarna, och de spricker där jag inte vill att de ska spricka. Man kan kalla det dolda fel. Men så vänder det. Andra dagar är det julafton. Så har det alltid varit, och det vet man.

När han började gick det fortfarande stenskutor till fastlandet från Sandvik. En skuta hette Öland, en annan Albacore. Den tredje minns han inte namnet på men ägaren hette Erling Jonsson. Skutorna tog mellan 100 och 300 ton. Som ung fick han vara med och stuva stenen i båtarna, ett påfrestande arbete när de skulle staplas under däck. Det var inte många centimeter kvar till botten när allt var klart.

– Man undrade om de skulle komma fram till Stockholm, men det gjorde de.

Men den tusenåriga era av manuell stenbrytning var på upphällningen när Lars började sin långa yrkesbana. Efter 1960-talets slut fanns vare sig skutor eller brytning för hand på agendan. Istället kom krutet och efter det grävskopor som bryter flis så det yr omkring. Därefter sorteras stenen efter färg och lämpliga användningsområden. Lagret ligger utanför verkstadsdörren. Gröngrå stenar, grå stenar, röda stenar och rosamelerade stenar ligger i prydliga högar.

På senare tid är hyvlad sten väldigt populärt. När Lars Johansson själv får välja blir det blandade färger, grått och rött.

– Då blir det levande på något vis.

För Lars Johansson är det inte svårt att se var en lagd sten kommer ifrån. Den öländska har ofta det som han kallar fossil, avlånga mönster som kommer sig av förstenade bläckfiskar som levde för miljoner år sedan. Den gotländska brukar ha små ringar istället, skapade av kvarlevorna av ett annat djur.

– Gotlandssten är dålig sten, det är det. Den delar sig så konstigt. Den blir ofta ojämn och blir svårt att lägga. Ölandsstenen spricker i lika tjocka skivor. Och de har ingen röd sten heller.

Framtiden för företaget ser ljus ut, även när Lars går en gång lägger av. Sonen är redan i branschen och kan jobbet.

– Han har varit här sedan han var sju år, det blir över 40 år det. Han är väldigt duktig. Jobben kommer ju inte att ta slut. Sten vill folk alltid ha. Det skulle jag tro.