Pappan: ”Jag är bara ledsen för min son och min dotter”

Han går fram och tillbaka framför entrén. Käkarna sammanbitna, kämpande mot tårarna.

Sensommarvinden är sval, men inte bitande kall, inte än. En KLT-buss rullar förbi, upplyst som en julgran i augustimörkret.

Klockan är 23.32. Från den kvällsöppna lokalen lyser det hemtrevligt. Här inne sitter hustrun. Mamman. Hon har dottern Rodi, nio månader, i famnen och vaggar henne långsamt.

Sonen Ali, sju år, sitter lutad mot en resväska. Han ser trött ut.

– Han brukar fråga: Varför lever vi inte som andra barn? De har skola och mat och bostad. Vi har ingenting, säger mamma Layla.

Familjen kommer från Irak. Efter att ha fått sitt andra utvisningsbeslut i Sverige bestämde de sig för att i stället pröva att söka asyl i Tyskland.

Ett misslyckat försök. Dublinförordningen heter regeln som gör att det bara går att söka asyl i ett EU-land.

För drygt två veckor sedan deporterades familjen från Tyskland till Sverige.

Vi pratar med hjälp av översättare. Småföretagaren Alan har engagerat sig för sina kurdiska landsmän och har följt med ut i torsdagsnatten för att tolka.

Familjen försöker förklara. På Arlanda fick de besked av polisen att de inte kunde få någon hjälp om de inte gick med på att återvända frivilligt till Irak, uppger de. De har kontaktat Kalmarpolisen och Migrationsverket, men alla ger samma besked.

Sedan har de levt på gatan, uppger de. De vandrar mellan köpcenter, Mc Donalds och andra platser som har öppet sent på kvällarna.

– Jag orkar, det är ingen fara. Jag är bara ledsen för min son och min dotter, säger pappa Haval.

LÄS OCKSÅ:

Klockan är 23.48 när vakten kommer. Alla måste lämna lokalen. Annars måste han kalla på polisen, förklarar han när företagaren protesterar.

Han gör bara sitt jobb. Precis som socialsekreterarna, poliserna, handläggarna på Migrationsverket.

– Jag har bott i Sverige i 13 år. Jag har aldrig sett något sådant här. Aldrig, säger företagaren Alan.

Familjen baxar ut resväskorna och barnvagnen på stenläggningen utanför. Ikväll har de tur. De slipper gå den knappa kilometern till sovplatsen. Allt lastas in i företagarens bil.

Innergården är kolmörk och stilla. Klockan har blivit strax efter midnatt. Vi lyser med mobilerna. Haval drar fram ett täcke som han gömt i en buske och breder ut det på golvet längst ned i källarnedgången. Layla bäddar ner sonen under en mörk filt.

– Här är varmt. Det är skönare än inne i centrum, konstaterar företagaren.

De ligger vid ingången till ett cykelförråd. Vid femtiden på morgonen brukar de lämna platsen för att inte upptäckas av hyresgäster, uppger de.

Nio månader gamla Rodi gnyr i mörkret. Layla vaggar och hyssjar. Hon nynnar tyst för att söva dottern medan Barometerns fotograf tar bilder i mobilskenet.

– Jag vill ha en chans till bara. Jag ska prata med domstolen och visa dem att vi har för mycket problem i Irak. Vi kan inte återvända, säger hon när dottern vägrar somna.

Då kommer någon över gräsmattan. En ung kvinna som bor i huset har sett att något händer på gården.

– Ska de sova här? frågar hon försiktigt.

– Behöver de något? En filt?

Företagaren berättar. Han har hjälpt familjen med kläder och ibland med mat. Mer kan han inte göra, menar han.

– Jag är inte kommunen eller socialtjänsten eller Migrationsverket. Jag kan inte hjälpa dem hela livet, säger han.

Familjen har kontaktat polisen och Migrationsverket flera gånger. Men enligt vad de berättar har beskedet varit detsamma varje gång: De får ingen hjälp om de inte går med på att återvända frivilligt.

Från socialtjänsten i Kalmar fick de en tågbiljett till Migrationsverkets kontor i Malmö, men där blev beskedet det samma, berättar de.

– Jag kan inte åka tillbaka till Irak. Sverige litar inte på oss. Men det är sant, 100 procent. Om vi åker tillbaka så kommer de att döda oss, säger Layla.

Hon stoppar om sonen som vilar tungt på den improviserade bädden. Det är svårt att se om han somnat, mörkret är massivt när mobillamporna slagits av.

Vi lämnar familjen på gården i centrala Kalmar. Gatorna ligger öde. Trafikljusen vid Esplanaden lyser som de brukar. Allt verkar vara som vanligt i Kalmar, Sverige, 2019.