Kattrumpebor krökte Ängöleden
Sedan dess har intrånget i det lummiga och lugna fortsatt, visserligen i smygande takt. Men kanske är kulmen nu nådd med skövlingen på båda sidor Värsnäsvägen i norr och en ofattbar jordvall i Djurängen.
Ängöleden ansågs i slutet av 1960-talet nödvändig. Det tyckte i stort sett alla utom några inflytelserika Kattrumpebor som spjärnade emot så pass så att leden blev ofullbordad. Ängöleden skar ett djupt sår i Tallhagen, krävde utfyllningar i fjärdar och orsakade Ängöbor trafikbuller. Men den gav önskad kontakt med Ölandsleden och bron som också var under byggnad. I annat fall hade öturisterna susat stan förbi. Meningen var att leden skulle dundrat rakt ner genom Landshövdingegatan till hamnen men det stoppades av inflytelserika husägare och boende. Därför blev det den ologiska högersvängen in på Fiskaregatan med följd att andra Kattrumpebor vid Proviantgatan fick ta hand om hamntrafiken i stället.
Efter Ängöledens intrång har Tallhagen tillåtits fortsätta krympa. Visserligen var det strid om skogen i mitten av 1970-talet när det blev känt att Teleskolan, nuvarande Kalmar Nyckel, ville bygga där. De som kämpade emot demonstrerade högljutt och några kedjade fast sig vid träd. Men vad hjälpte det, 1978 invigdes de två ringformade byggnaderna samt elevbostäder i näraliggande hus. Annat som tärt på Tallhagen är fotbollsplaner och hall och banor för tennis. På senare år har röster höjts för att Linnéuniversitetet och en ny stor simhall borde ha förlagts till Tallhagen. Men stans styrande har haft förstånd att i stället placera dessa i hamnen och Snurrom. I annat fall hade skogen mitt i stan troligtvis bara varit ett minne. En annan skog, betydligt mindre, har också till en del fått ge vika för sågmaskinernas tänder. Jag tänker på de tvåmetershöga bokträd som dåvarande stadsträdgårdsmästare Magnus Erlandsson planterade mellan Djurängsbågen och Ölandsleden och E 22. Även om de med åren vuxit till sig ordentligt så har de inte klarat att hålla bullret borta för de boende. Träden har ersatts delvis av glasvägg och nu senast av en ofattbar jordvall, klumpig och dominerande, ja, rent av ful, om ni frågar mig.
Som en enkel flanörkrönikör brukar jag inte lägga mig i pågående tvister. Men jag kan inte låta bli att berätta att jag för 20 år sedan bodde vid Strandgatan, ett stenkast från Sveaplan där studenter höll fester med musik från stor scen. Då var det bara att överge huset och åka iväg. Nu vet jag att det finns tanke på en större scenteater i bastion Johannes Rex, barnkammaren kallad, något tiotal meter från boende vid Södra Vallgatan. Oavsett hur det går med det så kan jag tala om att där finns även andra störningar.
Genom åren har i bastionen från och till funnits små scener och plats för en mindre publik. Jag deltog vid ett tillfälle i en underhållning och undrade varför jag blev blöt och kletig i håret. När jag kom av scenen förstod jag var det var. Kajorna hade prickat rätt. En bättre plats för en stor utomhusteater borde vara Cellgraven. Där har det genom åren varit många arrangemang av olika slag. De boende på fängelset skulle kanske som omväxling gilla musik och annat sommartid. En annan plats kunde vara Palmedalen efter gatunamnet från Larmtorget och väster ut även om Frimurarhotellets gäster kanske inte skulle gilla det. Det var advokaten och politikern Kristoffer Strümpel som kom på idén för många år sedan. Kanske är det dags att ta upp den igen. En scen där gatan svänger före kontakten med Stationsgatan och sedan sitt- och ståplatser på vallarna och gatan bort mot torget. Men även här och i Cellgraven finns förstås kajor. Nej, bästa platsen för högljudda arrangemang är Guldfågeln Arena. När nu Kalmarborna har köpt den för många miljoner så bör där ordnas mer än en fotbollsmatch varannan vecka. Måste det supas så finns både restaurang och pub. Om inte det räcker så finns plats för öltält. Men det skulle troligen ge andra störande kajor.
