Smällen förändrade Robert Hestmanns liv

Robert Hestmann ligger i sängen. Allting snurrar, fortare och fortare. Han tror att han ska dö.

Tolv månader senare.

Hestmann sitter i Iffehallens katakomber och blickar ut över parkeringen. Solen lyser honom rakt i ansiktet, termometern visar ett par plusgrader. Våren närmar sig med stormsteg.

Norrmannen, med landslagsmeriter och ett NM-guld i bagaget, var en av Kalmar HC:s större värvningar i historien när han presenterades 29 maj 2018. Hestmann lämnar Hamar och Norge för en flytt till Sverige under sommaren. Han och familjen, bestående av sambo och två barn, flyttar in i en lägenhet i de centrala delarna av Kalmar. De trivs direkt.

Hockeymässigt rullar det på också. Hestmann gör en stark försäsong och storspelar mot bland andra IK Oskarshamn och Tingsryd, som vid den här tidpunkten är väletablerade lag i Hockeyallsvenskan.

Kalmar HC inleder Hockeyettan starkt, slår Nybro Vikings i premiären och tar sedan poäng av både Troja-Ljungby och Vimmerby.

Men efter den fina starten på säsongen kommer sedan bakslag. Med ett par omgångar kvar av grundserien står det klart att Kalmar HC inte kan nå Allettan. När det återstår två omgångar ska Hestmann och lagets andra målvakt, Andreas Henriksson, stå varsin match. Mot Helsingborg i näst sista omgången väljer Lenny Eriksson Hestmann.

Då händer det som inte får hända.

En förlupen pucken kommer ner från kanten och två spelare krokar ihop. Hestmann går ner på knä för att ta pucken, men får en av spelarnas knä rakt i pannan. Han ramlar bakåt, faller in i målet.

Det blir svart.

– Det blev som en bilkrock. Jag låg helt stilla i kanske 30 sekunder, rörde mig inte. Sedan hörde jag de andra fråga om allting var bra. Jag bad om några sekunder till, sedan vaknade jag till lite grann. Jag tänkte inte klart. Så länge man inte bryter benet så fullföljer man matchen. Jag fick ingen direkt huvudvärk, men kände mig lite ”off”, ofokuserad, säger Hestmann och fortsätter:

– Sedan kom det ett mål, jag räddade någon puck och sedan ett mål till. Då tänkte jag: ”Vad fan är det? Är det något?”. Jag fick jobba extra för att fokusera på pucken, huvudet fick verkligen jobba. Jag pushade mig själv – och det ska man aldrig göra. Har man så lätta symptom ska man kliva av. Men det var min första hjärnskakning och jag visste inte.

Hestmann fullföljer matchen och får prata med Helsingborgs sjukgymnast efteråt. Han får rådet att äta och hålla sig vaken på bussen hem till Kalmar. Han känner sig trött, inte rent fysiskt, utan trött i huvudet, trött mentalt.

En känsla han aldrig upplevt tidigare.

Det är något som inte stämmer.

Det är nu helvetet börjar.

När han vaknar dagen efter har han rejäl huvudvärk. Hestmann ringer till Lenny Eriksson och säger att han vilar ett par dagar. Efter två-tre dagar är han tillbaka i Iffehallen och cyklar lätt.

Julen kommer. Familjen får besök av släktingar från Norge. Men Hestmann tvingas tillbringa stora delar av julen i sovrummet, han orkar helt enkelt inte med varken ljud eller ljus.

När laget börjar träna efter juluppehållet går Hestmann på is igen.

Då korsar ögonen sig på honom.

– Varje gång jag koncentrerade mig på puckbanan korsade ögonen sig. Pucken försvann för mig, säger Hestmann pekar på sina ögon.

– Jag hade varken koordination eller blicken. Det var något som inte stämde.

Efter det ökar huvudvärken, Hestmann hade ansträngt sig alldeles för mycket i förhållande till vad han var redo för. Dagarna därpå försökte han gå promenader, men symptomen blev allt värre. Till slut låg han pall i sängen.

Oförmögen att leka med sin barn, oförmögen att att laga mat, oförmögen att ta sig för något.

– Jag låg i sängen hela januari, februari och mars. Helt utbränd… Jag hade ingen energi. Att sitta och prata eller ha barnen vid middagsbordet gick inte. Jag fick gå och lägga mig och stänga dörren. Det var för mycket ljud att ta in. Jag hade alla symptom. Det finns över 20 stycken och jag hade allihopa; ljud, ljus, ångest, depression…

– Första gången jag märkte det var när jag skulle duscha. Det hade tagit mig fyra-fem dagar att ta mig till duschen, jag orkade inte… När jag stod i duschen undvek jag att få vatten på huvudet, jag aktade mig från strålen. Men jag förstod fortfarande inte, tänkte bara att jag skulle vara försiktig. Det är helt sjukt… Sedan tog det tre-fyra dagar till nästa gång jag orkade duscha. Jag hade ett lager av fett på kroppen, säger Hestmann.

Den då 30-årige Robert Hestmann hoppades att det skulle vända – och vändningen skulle också komma – men långt senare. När Kalmar HC:s sportchef Roger Nyström ringde för att fråga hur han mådde svarade han att det kändes bättre, att det gick framåt.

Hestmann fick tinnitus och beslöt sig för att stänga av kylskåp, alla ljus i lägenheten, för att se ifall det påverkade.

– Jag trodde att jag skulle bli galen, jag trodde att jag blivit galen till slut. Det gick inte framåt och jag inte visste inte vad jag skulle göra.

I slutet av mars gick han till affären för att köpa mjölk. En promenad på cirka 200 meter. När han väl kommit fram till affären och gått fram till hyllorna trodde han att de skulle rasa över honom. Norrmannen hade problem med synen, att orientera sig bland människor i lokalen.

– När jag ställde mig i kön trodde jag att skulle bli överfallen, bli nedslagen. Sedan fick jag panikångestattacker och senare förstod jag att det var det som var ångesten. Ljuden och ljusen gjorde mig känslig mot allt… Jag fick mycket tankar och frågor. Det var inte mycket, men till slut kändes det som att det var tusen stycken; varför blir jag inte bättre, hur kommer det gå med hockeyn, med familjen, kommer jag bli frisk? Det hände ju ingenting.

När Hestmanns son fyllde år hade de vänner på besök, åt tårta och drack kaffe. Efteråt gick han och la sig i sängen.

– Då började taket att snurra, sedan kom ett slag i bröstet, säger Hestmann och slår näven i bröstet.

– Hjärtat pumpade, benen började skaka. När jag satte mig upp såg jag hur golvet började försvinna. Jag la mig ner igen och famlade efter telefonen, ringde upp mamma. Kan du tänka dig att du är så rädd att du ringer din mamma?

Det var rädsla?

– Ja, ja. Jag trodde att jag skulle dö. Det var panikattacker.

Vad hände sedan?

– Jag pratade med morsan. Hon sa att jag hade ångest, att jag skulle gå ut och sträcka på mig. Då hade jag legat i sängen så pass länge att jag var lite ihopsjunken. Min andning var dålig. När jag gick ut och sträckte mig, fick andas, lugnade det sig mer och mer. Jag grät, allting jag burit på satt i halsgropen, och det hade byggts upp mer och mer. Det var väldigt mycket känslor. Under januari och februari hade jag mardrömmar – varje natt.

Vad drömde du?

– Det var grejer som… jag kanske hade tänkt på förr… varför det inte blir bra. Det var mörka tankar och drömmar. Det var så mycket känslor som fanns. När man sover reparerar hjärnan sig. Januari och februari var den värsta tiden. Jag svettades, vaknade och till slut vaknade jag med mörka tankar. Jag ville nästan… ja, bara få det att sluta. Till slut mådde jag så dåligt att jag behövde prata med någon, jag förstod att jag måste ha hjälp. Min tjej och min pappa hade fått nog. Jag hade pratat mycket med dem, men fick inte svaren jag sökte.

Hestmann ringde då till vårdcentralen, som skickade honom till en KBT-terapeut. Han fick prata med med någon om det. Symptomen påminner mycket om dem som boxare hade på 80-talet, berättar han. Besöken hos terapeuten gjorde skillnad, tankarna lugnade ned sig och han fick en plan på hur han skulle gå vidare.

Till slut fick han, via IK Oskarshamns målvaktstränare Viktor Alm, tips om att åka till Stockholm och träffa Thomas Endler. Kiropraktorn har hjälpt flera hockeyspelare att komma tillbaka från hjärnskakningar.

Men nu uppstår ett problem.

Robert Hestmann, som endast varit ute på promenader, och knappt det, måste på något sätt ta sig till Stockholm. Bil är inget alternativ. Det får bli tåget.

Något som blir resa han sent ska glömma.

Robert Hestmann ler när han tänker tillbaka.

– Det första han (Thomas Endler) sa till mig var: ”Om du väntar, så väntar du på tomten, och det är inte säkert han kommer”. Jag fick rådet att sätta mig på tåget med öronproppar, solglasögon och hörlurar. Det hade jag förvisso gjort hemma innan också, jag tyckte väggarna var så vita…

Vi tar en paus, Robert Hestmann vill dricka lite vatten och vår fotograf Mats Holmertz passar på att ta lite bilder. När vi återupptar samtalet fortsätter han berätta sin historia för Barometern.

Väl uppe i Stockholm fick han börja med koncentrationsövningar. Det började med ögonrörelser, flytta blicken längs ett finger. Allt för att få båda ögonen att jobba ihop. Huvudet fick jobba, träna och han fick med sig övningarna hem. En och en halv månad senare var han tillbaka i huvudstaden – och kände för första gången små framsteg.

– Jag fick med mig fyra nya övningar hem. Bland annat skulle jag säga varannan bokstav i alfabetet. Första gången kom jag till G, sedan var det tvärstopp. Jag kunde inte komma ihåg.

Det låter nästan som att vara barn på nytt?

– Det var precis så det kändes. Det kändes som att jag gjorde allt för första gången. Nästan som att vara en liten bebis, som att man skulle lära sig gå eller skriva. Jag kunde det, men det var väldigt slarvigt.

Sakta men säkert fick tvåbarnspappan sitt liv tillbaka. Han kunde gå längre promenader, rabbla hela alfabetet och han kan snart börja hämta sin barn på skolan. I slutet av juni var han med på skolavslutningen. Sommaren går och när nästa säsong drar i gång är han med och hjälper till i Kalmar HC, men på sina egna premisser.

Underläppen börjar darra på Robert Hestmann.

– För två-tre månader sedan kunde jag brottas lite grann med min äldsta grabb. Det är svårt att sätta ord på det, en oerhörd glädje. Jag har jobbat otroligt mycket med mig själv. Sista tiden har det varit väldigt mycket uppåt.

– Min flickvän, Marthe, har gjort allt, absolut allt. Hon har betytt oerhört mycket. Hade jag inte haft henne och barnen hade de fått lägga in mig. Jag kunde inte ta hand om mig själv under den värsta tiden; fick inte i mig mat, kunde inte handla, hon gjorde verkligen allt.

Har du varit nära att ge upp?

– Nej, det tycker jag inte. Visst, har haft tankar om framtiden eller om det kommer bli helt bra. Men det har gått framåt, även om det gått väldigt, väldigt sakta. När jag började rehabilitera förstod jag nog inte hur lång väg det var. Varje gång jag gick till KBT-terapeuten i Kalmar gick jag över tågrälsen… jag hade inte lust att göra det, men man fick sådana tankar, det hade varit skönt ifall symptomen försvann. Jag kunde aldrig ha gjort det mot min familj. Men jag har en förståelse för andra personer som lever med smärtor varje dag, oavsett om det är huvudvärk, tinnitus, känslor eller tankar. Det är olika smärtor.

Men när – och om – det blir en comeback är svårt att säga. Robert Hestmann hoppas, kärleken till ishockey är alldeles för stor för att han ska vilja sluta. Hans mående pendlar fortfarande, även om det blivit betydligt bättre. Men ska han spela vill han gärna göra det för Kalmar HC igen.

– Hoppet finns. Jag vill tror att jag har några år till kvar att spela och hoppas på en sjukt bra sommar. Om det fortsätter i den här takten kommer jag att testa senare i sommar, att köra på mer. Jag får tron på det ju mer jag gör och klarar av. Att stå en träning kommer vara ett stort steg för mig.

Vad ser du fram emot nu?

– Sommaren, att få fortsätta med min rehabilitering och kunna leva lite mer normalt. När jag haft symptom har jag inte orkat tänka och har bara gått och lagt mig. Glädjen till livet har kommit tillbaka mer och mer. Jag har fått tillbaka positiva känslor och vet vad som ger mig glädje.

Robert Hestmann tittar ut genom fönstret. Den starka vårsolen lyser honom i ansiktet.

Han ler igen.